Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
WALTER MAYR
Bukarest
Kameran sveper långsamt i riktning mot de avrättades
ansikten, zoomar in på kvinnans vaxbleka ansikte, som omgivet
av blodspår i dammet på kaserngården, och på
mannen, som i dödsögonblicket spärrade upp ögonen.
Rumäniens statschef, Nicolae Ceausescu och hans fru, Elena,
dog 25 december med bakbundna händer i kulregnet från
några automatgevär. Skyttarnas ansikten syns otydligt
på bilderna från avrättningen.
Det enda kapitlet i det östeuropeiska revolutionsåret
1989, som slutade med statschefens död, skrevs av rumänska
soldater utan allmänhetens vetskap.
”Vårt uppdrag var en himmelfärdsorder”, säger
Dorin Carlan – största hemlighet, högsta risk.
Carlan är en av tre män ur 64:e fallskärmsjägarregementet
som verkställde dödsdomen mot Ceausescus. Under ett
ögonblick i historien blev han revolutionens redskap. Idag
klarar han med möda livhanken som juridisk rådgivare
i huvudstaden Bukarest. Han är en behärskad man med
svårmodig blick, vars erfarenheter verkar vara en tung börda.
Under de sista sekunderna på väg mot avrättningsplatsen,
som var intill en mur på en kaserngård i Tirgoviste,
stod sergeant Carlan mitt emot sin befälhavare, ”Geniet
från Karpaterna”, ”Jordens frälsare”
och ”det rumänska folkets älsklingsson”. Enligt
Carlans minnesbilder tittade Ceausescu på honom, brast ut
i tårar och ropade: ”Död åt förrädarna,
historien kommer att ge oss upprättelse”. Sedan sjöng
han Internationalen. ”Han och hans fru ställdes vid
muren. Vi sköt. Han måste dö”:
Carlan tjänstgjorde i ett elitregemente, som skulle skydda
statschefen och partiledaren mot hot och faror. Som barnhemsbarn
och indoktrinerad om Ceausescus storhet har han än idag svårt
att berätta om avrättningen, som om han fortfarande
måste rättfärdiga sveket mot statschefen. Men
han säger: ”Vi hämnades alla de döda, som
Ceausescu hade på sitt samvete. Det var ett hedersuppdrag”.
Uppdraget är fortfarande omstritt, trots att det har gått
nästan 20 år. Var avrättningen av Ceausescus en
milstolpe på Rumäniens väg mot frihet? Eller är
den en arvsynd hos den unga demokratin? Den hemliga domen och
avrättningen innebar ju att alla de, som hade lidit under
diktatorn, berövades chansen att hämnas, vilket bl a
exilförfattaren Paul Goma beklagar.
Tribunalen mot diktatorn, som hade regerat i nästan ett kvarts
sekel, var nödvändig säger de ansvariga, som hävdar
att det i annat fall kunde ha brutit ut våld och anarki
på gatorna. Men hur kom det sig att de allra flesta av sammanlagt
1 104 rumäner dödades först efter Ceausescus flykt
från huvudstaden? Vem sköt vem, och vem gav order?
Galjonsfigurerna och hjärnorna bakom den svårbegripliga
omstörtning, som ägde rum på andra sidan järnridån
1989, är fortfarande i livet. Där finns diktaren Mircea
Dinescu, som i direktsändning i tv informerade sina landsmän
om att despoten hade störtats – och som sedan dess har
klagat över den förråda revolutionen i otaliga
soffprogram och ledarartiklar. Där finns expresident Ion
Iliescu, som i rollen som den politiska klassens grå kardinal
fortsätter att påverka politiken från kulissen.
Där finns Victor Stanculescu, på sin tid var en skicklig
buffasångare och fyrstjärnig general, som i december
1989 övergav rollen som Ceausescus förtrogne och förrådde
honom i stället. Idag sitter han i högsäkerhetsfängelset
Bukarest-Rahova.
Klart är att ett folkuppror ägde rum. Det iscensattes
av många tusen förtryckta, hungriga och frysande rumäner.
Dessutom fanns det en liten grupp potentiella anförare med
rötter i partiet, armén och säkerhetsorganen,
som länge hade funderat på att störta Ceausescu.
Slutligen fanns det en punkt, där de båda rörelserna
möttes och under kort tid blev till en. Det uppstod en våldsam
motståndsvåg, som 22 december 1989 drog med sig regimen.
Den historiska dagen inleddes för general Victor Stanculescus
del med en fint. Denne vice försvarsminister låter
en läkare, som han litar på, gipsa sitt kärnfriska
vänsterben. Han har just kommit tillbaka från Timisoara,
där flera dagars protester mot Ceausescus regim har slagits
ned med brutalt våld. Den lika stiliga som listiga generalen
inser innan de flesta inom parti, armé och underrättelsetjänst
att tiden är inne, att regimen obönhörligen går
mot sin undergång.
Motståndsrörelsen uppstod i Timisoara, huvudstad i
Banat i västra Rumänien, där prästen Laszlo
Tökes skulle omplaceras på grund av uppstudsighet.
Den verbale och orädde prästen, som tillhörde den
ungerska minoriteten, var en populär dissident, som ständigt
kritiserade myndigheternas brott mot de mänskliga rättigheterna.
Han var ett horn i sidan på regimen, som ville ha bort honom
på samma sätt som så många andra hade ”försvunnit”
eller drivits på flykt.
Tökes anhängare bildade 16 december en mänsklig
kedja runt hans bostad för att försöka hindra polisen
från att föra bort honom.
Det var så det började. Från Timisoara spred
sig revolutionen som en löpeld. Armé och underrättelsetjänst
skjuter i flera dagar mot medborgarna. Ceausescu underskattar
styrkan i upproret. Det ligger lik på gatorna, och ändå
åker han på statsbesök till Teheran och överlåter
regeringsbestyren åt fru Elena i hela två dagar.
Hemkommen till Bukarest bestämmer sig ”Führern”
för att han ska trösta och lugna sitt folk från
balkongen på Centralkommitténs palats. Då möts
han av det oerhörda: folket buar och busvisslar åt
honom. Partiledaren, som iklädd pälsmössa försöker
få folket att lyssna, hör till den rumänska revolutionens
klassiska bilder.
”Securitate informerade inte Ceausescu om det verkliga läget
i landet”, förklarar exgeneral Stanculescu. Han berättar
därefter om de sista, dramatiska timmarna: 22 december 1989
på förmiddagen haltade han med gipsat ben in i Centralkommitténs
palats, där han informerades om att han just hade befordrats
till försvarsminister. Företrädaren, Vasile Milea,
ville inte längre sätta in armén mot folket och
har hittats död bara några minuter tidigare. Det är
ännu ovisst om han mördades eller tog sitt
liv.
På torget utanför partihögkvarteret har drygt
100 000 rasande människor samlats. Ceausescu går ut
på balkongen en sista gång, denna gång rustad
med högtalare, men ingen vill lyssna på honom.
Medan en oregerlig folkmassa tar sig förbi säkerhetsstyrkorna
och stormar bottenvåningen organiserar Stanculescu diktatorparets
flykt. Han ger order om att en helikopter ska landa på byggnadens
tak, och paret Ceausescu går ombord tillsammans med två
medlemmar ur politbyrån och två livvakter. ”Snälla
Victor, se efter våra barn”, ska Elena ha ropat till
Stanculescu innan helikoptern lyfte.
Stanculescu bestrider detta. Generalen, som idag är 81 år,
erkänner bara att Ceausescus hustru, ”Kontor nr. 2”,
som hon kallades, brukade favorisera honom i rollen som arméns
representant i officiella sammanhang bara därför att
”jag såg bättre ut än de andra”.
Strax före dödsdomen under processen i Tirgoviste inser
Elena Ceausescu sitt misstag. Hon ropar: ”Det finns en förrädare
bland oss, och han är känd”.
Stanculescu säger med en axelryckning att han stod inför
”valet att dödas av revolutionärerna eller Ceausescus”.
Generalens övergång till den upproriska sidan var
en av revolutionens nyckelhändelser. I rollen som försvarsminister
beordrar han i hemlighet armén att dra sig tillbaka till
kasernerna. Han försöker hålla huvudet kallt mitt
i det ledarlösa kaoset och bestämmer vad som måste
ske med diktatorsparet, som tillfälligt har försvunnit
från säkerhetsstyrkornas radarskärmar. Den nye
försvarsministern väljer personligen ut personerna som
ska skjuta Ceausescus.
Men diktatorn och hans fru har ytterligare tre dagar kvar i livet.
Hustrun till ”Karpaternas geni” packar under en mellanlandning
i sommarresidenset i Snagov ned juveler och badkläder, medan
hennes make letar efter potentiella flyktmål per telefon.
På inrådan från piloten – luftrummet har
spärrats av – landar de efter en kort flygning på
ett öppet fält nedanför Karpaterna.
Sedan börjar en grotesk resa. De två gamla människorna
irrar fram i kulisserna i ett land, som har formats enligt deras
brutala vilja men som de aldrig har lärt känna. Den
första flyktbilen får punktering; den andra flyktbilen
för paret till växtskyddscentralen i Tirgoviste, och
där slår militären till på kvällen.
”Ni är i händerna på folkmassorna”,
informeras Ceausescu. Han tror inte sina öron: ”I vems
händer?”.
”Folkmassorna” styrs vid denna tidpunkt från
Studio 4 i tv-huset i Bukarest. Dit har diktaren Mircea Dinescu
anlänt runt klockan ett på dagen och ställts framför
en mikrofon efter att ha presenterats som ”vår hjälte”.
Mitt i allt tumult sammanfattar han det obegripliga i ord: ”Armén
är på vår sida. Diktatorn har flytt. Gud har
åter vänt sitt ansikte mot Rumänien. Vi har segrat”.
Vi? I triumfens stund anar Dinescu ännu inte vilka som har
intagit tv-huset tillsammans med honom. Han är stolt över
att åter ha en scen efter att ha suttit i husarrest i flera
månader. Dinescu, den fulländade lyrikern och kanske
ordstarkaste rebellen på Ceausescus tid.
Där i tv-huset befinner han sig i ett mycket brokigt sällskap.
Vid sidan av ett antal uttalade regimmotståndare finns generaler
i full mundering och högt uppsatta representanter för
kommunistpartiet. Mitt ibland dem finns också Ion Iliescu,
en gång Ceausescus kronprins, som emellertid föll i
onåd. Nu, 18 år efter degraderingen, njuter han av
att åter vara i centrum.
Han har känt många av medkämparna, som en efter
en kommer till Studio nr.4 och bildar kärnan i ”Nationella
räddningsfronten” under många år framöver.
Där finns partiideologen från de sista Stalinåren,
Silviu Brucan, som sedan blev ambassadör i USA och FN, men
som sedan sattes i husarrest av Ceausescu. Där finns general
Nicolae Militaru, som lär ha konspirerat mot Ceausescu redan
på 1970-talet. Även general Stanculescu står
i ständig telefonkontakt med de församlade.
Det var en grupp listiga kamrater, som råkade befinna
sig ”på stationen när revolutionståget anlände”,
som Brucan beskrev det vid ett senare tillfälle. Eller rörde
det sig om en grupp moskvatrogna konspiratörer som, enligt
en utsaga från Brucan, hade fått grönt ljus 1988
av Gorbatjov att störta Ceausescu?
Iliescu vill inte längre prata om ”kommunismens hedervärda
mål”, som Ceasescu förrådde. I tio år
stod Iliescu med några korta avbrott i spetsen för
landets ledning. Han slog ned gruvarbetarnas protester och förde
in sitt land i Nato och EU. Han är nästan 80 år
gammal och har försonat sig med det förflutna. Allt
prat om statskupp är strunt, säger han. Folkupproret
var en reaktion mot en diktatur, där ingen fick tycka eller
tänka fritt. ”Hela systemet brakade samman”, säger
han. Själv halkade han in i händelsernas centrum tack
vare sin moraliska auktoritet, som han hade erövrat under
18 år som regimmotståndare.
Bara några timmar efter Iliescus ankomst till tv-huset förkunnade
han inför miljoner tv-tittare att Nationella räddningsfronten
hade tagit över landets styre och att han själv var
frontens ledare.
Därefter finns det olika teorier vad som hände under
dagarna fram till avrättningen av Ceausescus.
Det enda säkra är ett tusental människor dödades
i Rumänien. De dog i Bukarest, Sibiu, Brasov och Timisoara.
De dog av skott från niomillimeterspistoler, som bara användes
av Securitates agenter, men de dog också av dumdumkulor,
krypskytteeld och Kalasjnikovsalvor. Det delades ut vapen till
civila, underrättelsetjänstens agenter uppträdde
i arméuniformer och utländska legoknektar anslöt
sig till Securitate. Det fanns runt 4 000 ryssar i landet vid
detta tillfälle. De påstod sig vara turister, men de
färdades alltid fyra stycken per bil, som om de vore på
väg till en svensexa någonstans i landet.
”Vi kan inte bevisa någonting. Hemliga agenter finns
alltid i närheten av en revolution”, säger Iliescu,
som 1990 blev Rumäniens förste, fritt valde president.
Det utbredda kaoset i december 1989 var god grogrund för
allehanda misstankar och beskyllningar: dricksvattnet påstods
vara förgiftat, armén hade fallit, och vagt definierade
”terrorister” kämpade på kontrarevolutionärernas
sida.
”Man underblåste spänningar för att få
en anledning att döda Ceausescu”, säger idag general
Stanculescu. Vem underblåste? ”Den frågan kan
bara Iliescu besvara”, säger generalen.
Den anklagelse, som Stanculescu antyder nu, 20 år senare,
leder fram till en av de viktigaste frågorna i anslutning
till revolutionen: Om ”terroristerna” var ett påhitt
av Nationella räddningsfrontens ledare, då var skenprocessen
mot Ceausescu onödig och hundratals oskyldigas död ett
brott, som omstörtarna i så fall måste sona.
Vilka var ”terroristerna”? Ion Iliescu tvekar inte en
sekund: ”De fanns inom Securitate, armén och inom
polisens specialenheter”, säger han och ler det kloka,
orubbliga leende, som har givit honom smeknamnet ”Lilla farmor”.
”Vi hade ingen anledning att provocera den sortens människor.
Det behövdes verkligen inte. Det var folket som ville befria
sig från Ceausescu”.
Detaljerna runt rättsprocessen mot Ceausescu och avrättningen
sysselsätter general Stanculescu i december 1989. Han meddelar
Nationella räddningsfrontens ledning att han vill ha besked
via en direkt telefonlinje om vad som ska ske med paret Ceasescu
så snart beslut har fattats. Man kommer överens om
ett kodord för finalen: ”Vidta åtgärden”.
24 december 1989 får Stanculescu det avgörande telefonsamtalet.
Dagen därpå transporteras militärdomare, åklagare
och advokater under stort hemlighetspådrag med helikoptrar
till kasernen i Tirgoviste, där Ceausescus har hållits
inspärrade i tre dagar. Ombord på en helikopter finns
också företrädare för den styrande Nationella
räddningsfronten, general Stanculescu och den blivande bödeln
Carlan.
”Hastigheten var knappt 200 kilometer per timme och vi flög
bara 10-30 meter över marken för att inte synas på
radarn”, berättar Carlan. ”När vi hade landat
förde Stanculescu in oss i kasernen, och då informerade
han oss om att Ceausescus fanns där. Han berättade att
diktatorn stod inför krigsrätt och kanske skulle dömas
till döden. Generalen frågade vem av oss som i så
fall kunde verkställa domen. Alla de åtta fallskärmssoldaterna
anmälde sig frivilligt. Stanculescu valde ut tre ”fullblodshästar”,
som han kallade dem.
De båda liken lindades sedan in i tältdukspresenning
och transporterades via helikopter till Bukarest, där de
begravdes på en kyrkogård.
Ryktena om en hemlig skådeprocess, om de nya härskarnas
dolda avsikter och om ”förräderiet” mot revolutionen
fortsatte att surra långt efter omstörtningen.
Men huvudpersonerna december 1989, vars levnadsöden sammanstrålade
i ett historiskt ögonblick, valde inom kort vitt skilda vägar
i det nya Rumänien.
Poeten Dinescu grundade satiriska veckotidningar, engagerade sig
med måttlig framgång i kampanjen för att hemliga
polisens arkiv skulle öppnas, vilket var som ”att röra
om i en gryta med en tandpetare”. Numera odlar han vin vid
Donaus strand. Han har sorterat upp spillrorna efter den revolutionära
drömmen. Politiken i dagens Rumänien, säger han,
ligger i händerna på ”halvanalfabeter”. ”Gårdagens
slavar har blivit herrefolk”.
General Stanculescu blev affärsman efter 1989 och till slut
dömdes han till 15 års fängelse för ”dråp
i ett synnerligen allvarligt fall” under arméinsatserna
i Timisoara. Medierna utgöt sig över hans bedrägliga
uppträdande och smädade honom å det grövsta,
och hans fru begick självmord. Revolutionens stora marionett
säger i en intervju hösten 2009 att: ”Det var vansinniga
tider. Jag har ingenting att förebrå mig”.
Dorin Carlan driver en fruktlös kamp för att få
träffa statssekreteraren för revolutionsärenden.
Han vill ha ett erkännande för sitt bidrag till att
kommunistregimen föll, det vore både rätt och
rimligt, understryker han.
”Det var jag som var bödeln, och hela processen var
en fars. Men rätt ska vara rätt, och det var jag som
förverkligade det hela”.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
