Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Även i ett land där en tredjedel av skolbarnen är
överviktiga eller feta, så ger det till en början
årslånga moratoriet upphov till frågor om när
preferens för en viss sorts mat upphör att vara en fråga
om personligt val och blir en folkhälsofråga.
Sisyfoskampen mot dålig kosthållning har hittills
inbegripit att förbjuda läsk i skolorna och att förbjuda
transfetter och nyligen har en lag stiftats i New York som kräver
att restaurangerna anger kalorital på rätterna på
menyerna, alldeles bredvid priset.
Men beslutet i Los Angeles verkar vara första gången
en stat har förbjudit en viss typ av restauranger av hälsokäl,
snarare än estetiska skäl.
Jonathan Gold, krogrecensent på LA Weekly och Pulitzervinnare
i fjol, säger att han förstår tanken bakom snabbmatsstoppet,
som är en stadsplaneringsåtgärd för att förhindra
att området South L A helt tas över av drive-in-restauranger
av snabbmatstyp (I en annan åtgärd från stadens
ledning ges ekonomiskt stöd till nya livsmedelsaffärer
och restauranger med bordsbeställning).
Snabbmatskedjorna, säger Gold, är som maneter i havet:
När det finns för många i ett visst område
dör allt annat ut. Men han är bekymrad över att
lagen kanske förhindrar etableringar av större kulinariskt
värde. I South LA ligger stans bästa grillrestauranger,
säger han, och där finns även ett allt större
antal kockar från Mexico och Centralamerika som lagar helgrillat
lamm i tjocka tortillabröd. ”Varje gång man försöker
förbjuda något råkar man ofta drabba saker som
inte var avsikten”, säger Gold.
Definitionen på en snabbmatsrestaurang i förbudet är
restauranger där mat säljs för att ätas på
plats eller för medtagning med ”ett begränsat urval,
rätter förberedda i förväg, eller snabbt tillagade
eller uppvärmda, inga bordsbeställningar och där
maten serveras i engångsförpackningar eller behållare”.
Det är upp till stadsplaneringskontoret att bestämma
vad som faller innanför denna definition.
Denna definition skulle dock kunna utestänga folk som Sue
Moore, som säljer varm korv av hög kvalitet av naturbeteskött
serverade med färsk grillad lök. Hon bjöds in att
ställa sin korvvagn ”Let’s Be Frank” utanför
Egyptian Theatre i Hollywood vid premiären för ”Star
Wars: The Clone Wars” härom veckan. Hon och hennes partner,
Larry Bain som driver två korvvagnar i San Francisco, säger
att det inte är något fel på snabbmat så
länge råvarorna är bra. De oroar sig för
att deras korvar även de ska förbjudas när nu korv
av sämre råvaror gör det.
”Våra politiker har ingen känsla för nyanser
och de subtila men distinkta skillnaderna mellan snabbmat och
mat som kan serveras snabbt”, säger Bain.
Fullmäktigeledamoten som står bakom moratoriet, Jan
Perry, säger att syftet inte är att minska urvalet av
mat, men att uppmuntra till variation och ge de boende mer näringsrika
valmöjligheter. Att göra hälsosamma matval är
svårt för folk när deras inkomster är låga,
livsmedelsbutiken ligger 10 km bort och man runt hörnan kan
få en ostburgare för en dollar, säger Perry och
de som stöder förbudet.
Moratoriet innebär inte direkt att folk som bor i det 80
kvadratkilometer stora berörda området kommer förbjudas
fröjderna av en billig ostburgare med pommes frites. Mer
än 45 procent av restaurangerna i området är snabbmatsrestauranger,
den högsta andelen i staden. Tanken är att föra
in nya valmöjligheter i stadens ”matöknar”,
en inneterm just nu för fattiga stadsdelar vars invånare
har långt till närmsta livsmedelsbutik med färska
varor.
”Folk förstår inte vad som sker i dessa nödställda
samhällen”, säger fullmäktigeledamot Perry,
som representerar ett distrikt i området. ”Faktum kvarstår
att urvalet av mat är bedrövligt i South L A”
Eftersom det finns väldigt lite exploaterbar mark kvar i
området gör moratoriet att stadsplanerarna får
tid att avgöra vilken sorts nya företag man helst vill
se i ett område där fetma och överviktsrelaterade
sjukdomar ligger oproportionerligt högt.
”Den som tror att snabbmat är orsaken till alla kosthållningsproblem
är naturligtvis naiv”, fortsätter Perry. Andra
aspekter av den moderna livsföringen bidrar till människors
övervikt. Folk kör mer och går mindre. Barn spelar
tv-spel oftare än brännboll. Och vardagslivet har fyllts
med tillfällen att äta.
Nästan tre fjärdedelar av all reklam som riktar sig
till barn gäller godis, snacks, sockrade frukostflingor och
snabbmat. Portionerna på restauranger har ökat stadigt
i storlek sedan 1970-talet. Och under denna period har folk även
börjat äta ute oftare och hemma mer sällan. Majoriteten
av dessa restauranger ingår i kedjor.
”Vad vi ser början på är nästan en monopolisering av vårt näringsintag av en handfull koncerner”, säger David Zinczenko, chefredaktör för tidskriften Men’s Health och författare till åtskilliga böcker om kost. ”Lägg dessutom till den ekonomiska verkligheten kring maten idag, när en enda grapefrukt från ett stånd i gathörnan kostar dubbelt så mycket som en påse Chicken McNuggets. I ljuset av detta kan man nog säga att det börjar bli dags för offentliga ingripanden.”
Men alla håller inte med. Joe Hicks är programledare
för en talkshow på radion och var för ett decennium
sedan ledare för Los Angeles kommission för mänskligt
samspel under borgmästare Richard Riordan. Båda arbetar
nu för en tankesmedja som fokuserar på etniska relationer.
”Det brottsliga i hela den här historien är att
folk sitter och blandar sig i vad folk stoppar i munnen, på
minsta detaljnivå”, säger Hicks. Hans argument
är att förbudet innebär att alla 500 000 människor
som bor i South L A förklarats intellektuellt oförmögna
att bestämma vad de ska äta. ”Det är förolämpande,
och man kan nästan se ett rasistiskt påhopp mellan
raderna.”
Perry menar att åtgärden att begränsa antalet
snabbmatsrestauranger inte skiljer sig från andra sätt
som en stad försöker skydda stadsdelars karaktär
med, genom t ex att begränsa antalet spritbutiker eller mängden
tung industri. Och att säga att moratoriet är rasrelaterat
eller att det underförstår att fattiga människor
inte kan bestämma vad de ska äta själva är
helt enkelt felaktigt. Det handlar om att ge tillgång till
bättre mat, menar Perry.
Restaurangbranschens nationella samarbetsorgan NRA som är
emot förbudet håller med om att staten har rätt
att agera i frågor om medborgarnas vikt. Skattebetalarna
får i allt större utsträckning betala för
de hälsoproblem som dålig kosthållning medför.
Men politikerna kan gå för långt, menar John
Gay, talesman för organisationen.
”De kan inte kontrollera maten hemma hos folk, där de
flesta kalorier äts. De kan inte kontrollera Xbox-spelandet,
tv-tittandet eller internetanvändningen”, säger
Gay. ”Så var kan de ta tag i frågan? Jag är
rädd för att det leder dem till restaurangerna.”
Att kräva kaloriberäkningar på restaurangmenyerna
är en annan taktik. I staden New York krävs nu kaloriuppgifter,
och andra städer har börjat följa efter. Kalifornien
överväger nu att införa liknande lagstiftning.
NRA vill snarare föreslå en nationell norm, påminnande
om den som styr förpackad mat, där enhetlig näringsinformation
skulle kunna finnas på väggaffischer, bricktabletter
eller i broschyrer, men inte på själva menyn.
Hälsoförespråkare menar att kaloriantalet bör
sättas intill priset så folk snabbt kan fatta välgrundade
beslut. ”Inte en enda folkhälsofråga i mänsklighetens
historia har någonsin lösts genom att dela ut broschyrer”,
säger Harold Goldstein som leder Kaliforniens center för
folkhälsofrågor.
I South L A fortsätter man att steka burgare. ”Här
är uppfattningen den att det hela känns lite oamerikanskt,
men folk glömmer att staten bestämmer var företag
får etablera”, säger Eddie North-Hager, en bloggare
som driver en lokal ”anslagstavla” som fokuserar på
hans stadsdel, Leimert Park, där ca 90 procent av befolkningen
utgörs av svarta och som ligger inom förbudsområdet.
Han säger att det finns tio McDonaldsrestauranger på
mindre än fem kilometers avstånd från hans hem.
”Det är ganska många”, säger han. ”Och
det är bara McDonalds.”
Kim Severson
Los Angeles
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
