Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Mugabes regeringsparti ZANU-PF, vidhöll i den statliga tidningen The Herald, att Mugabe, såsom vinnare i det val som internationellt har avfärdats som en bluff, borde tillsätta den nya regeringen. Oppositionen å sin sida menar att Tsvangirai som fick fler röster i valen i mars och som hoppade av den andra valomgången p g a våld, i vissa fall dödligt, mot hans supportrar, måste leda den nya regeringen. ”Vilken sorts övergångsfas vi än kommer fram till måste ledas av Morgan Tsvangirai”, sade Thokozani Khupe, vice ordförande i oppositionspartiet Movement for Democratic Change i en intervju förra lördagen.
Ett sammanbrott i överläggningarna kan leda till en accelererande implosion för Zimbabwes ekonomi och massflykt av miljontals fler människor till grannländerna från Mugabes alltmer repressiva styre, vilket potentiellt kan destabilisera hela regionen. Mugaberegeringens ekonomiska isolering förstärktes förra veckan efter att USA och EU skärpt sina sanktioner. Men en överenskommelse som skulle låta Mugabe eller hans allierade behålla makten skulle vara ett hårt slag mot kontinentens demokratiska ambitioner, efter ett val som oberoende observatörer från hela Afrika enhälligt har konstaterat vare sig var fritt eller rättvist. En av de mest anmärkningsvärda förändringarna som uppkommit efter Zimbabwes våldsamma valperiod är att ledare i Zambia och Botswana har brutit åratal av tystnad i regionen om de kränkningar av mänskliga rättigheter som Mugabes regeringsparti har begått.
Phandu Skelemani, utrikesminister i grannlandet Botswanas, som vägrat att godta Mugabes legitimitet sade i en intervvju i förra veckan att landet inte skulle ta del i vad han kallade ”våldtäkten på Zimbabwes demokrati”. Ryktena säger att Mugabe och Tsvangirai är nära en överenskommelse i de överläggningar som ska slutföras inom enbart två veckor. Khupe, parlamentsledamot från Bulawayo, Zimbabwes näst största stad, säger att hon ännu inte blivit informerad om framstegen i de samtal som förs på hemlig ort i Pretoria. Men, påpekade hon, en överenskommelse måste godkännas av partiets ledning.
Vissa afrikanska och västerländska ledare som menar att Tsvangirai har ett legitimt anspråk på Zimbabwes ledarskap är oroliga för att denne kommer att överlistas av Mugabe som hållit fast vid makten i 28 år. Något som kastar en skugga på de nuvarande samtalen är minnet av en tidigare omgång maktdelningsförhandlingar. 1987, efter några svåra år när det, enligt historiker, uppskattas att Mugabes militära styrkor dödat minst 10 000 civila i rivalen Joshua Nkomos starkaste fäste, fick Nkomo säte i regeringe, vilket tillät Mugabe att ytterligare befästa sitt grepp om makten. Även de nuvarande samtalen har föregåtts av våldsamheter. Sedan april har, enligt de läkare som behandlat de sårade och räknat de döda, tusentals av Tsvangirais anhängare attackerats av Mugabes styrkor och mer än 100 har dödats vilket har försvagat oppositionens ledarskap på gräsrotsnivå.
”Tsvangirai kan luras in i att acceptera en maktdelningslösning där Mugabe kan låta sig efterträdas av nickedockor från ZANU-PF”, sade Raila Odinga, Kenyas premiärminister i en intervju i förra veckan. ”Bästa lösningen för Tsvangirai är att Mugabe blir en ceremoniell president, men där den verkställande makten ligger i premiärministerns händer”, fortsatte han, och hävdade att det är en sådan lösning som Tsvangirai arbetar för. Odinga talar med egna erfarenheter av maktdelningsförhandlingar. Den kenyanske oppositionsledaren blev själv premiärminister efter en överenskommelse som förhandlades fram av Kofi Annan, den f d generalsekreteraren i FN. Detta efter ett mycket tvivelaktigt val, som vissa bedömare anser stals från Odinga. Odinga som träffat Tsvangirai och flera andra oppositionsledare i Zimbabwe under de senaste månaderna sade att han skickat en topptjänsteman från det egna partiet till Johannesburg för att bistå oppositionen under överläggningarna.
Skelemani, Botswanas utrikesminister, sade att den grundläggande frågan för Zimbabwe var vem som kontrollerade den exekutiva makten som presidenten innehar enligt landets nuvarande konstitution. Med hänvisning till möjligheten att Mugabes förhandlare skulle försöka ”göra en Nkomo” med Tsvangirai, varnade Skelemani för att oppositionen skulle ”riskera att kastreras” om man lät Mugabe behålla presidentmakten. När han tillfrågades om Mugabes uttryckliga önskan att behålla makten svarade han: ”Vilken makt? Makten att köra landet i botten?” Botswanas alltmer skarpa kritik av Mugabe, tillsammans med liknande kritik från Zambias president Levy Mwanawasa understryker det Martin Meredith, författare till ”The Fate of Africa”, menar är en exempellös utveckling bland de 14 länderna i samarbetsorganet SADC, Southern African Development Community. ”SADC-länderna har alltid hållit fast vid en bild av enighet”, säger han. ”Detta slår sönder den enigheten.”
Efter det att Mwanawasa drabbades av en hjärnblödning i juni har Botswana blivit den ledande kritikern i området, efter detaljerade officiella uttalanden om våldet och fusket i de nyligen genomförda valen. ”Övergreppen har bekräftats och utgör de nödvändiga bevisen för att kunna fastslå att valförfarandets trovärdighet och integritet har komprometterats”, konstaterade Botswanas valobservatörsteam. Botswanas uttalanden har stor moralisk tyngd: landets demokratiska traditioner sträcker sig decennier tillbaka, så även dess goda anseende för att man använder landet diamantrikedomar till att förbättra den offentliga välfärden snarare än att berika den styrande eliten. De officiella uttalandena från Botswana och Zambia innebär en svår utmaning för regionens mäktigaste aktör, Sydafrikas president Thabo Mbeki, och dennes ”tysta diplomati”. Mbeki är medlare i samtalen mellan Mugabe och oppositionen, och har stått emot det interna trycket I Sydafrika att kritisera Mugabe, och har de senaste månaderna ofta tagit emot denne med ett handslag och ett leende. Mbeki befäste sin medlarroll i Zimbabwe i och med Afrikanska Unionens stöd den första juli. Men vid ett afrikanskt toppmöte i Egypten fick Mugabe bestört lyssna till när representanter från bl a Liberia, Nigeria och Botswana gav svidande kritik av det politiska våld som föregått valen, enligt närvarande vittnen. Han gick till motattack och anklagade sina kritiker för egna misstag. ”Vi talar om en person som varit vid makten i 30 år”, sade Liberias president, Ellen Johnson-Sirleaf i en intervju nyligen. ”Stödet för honom blir allt svagare.” Johnson-Sirleaf, en nationalekonom utbildad vid Harvard, blev 2005 det första folkvalda statsöverhuvudet i Afrika. Hon lade till: ”Det är mycket som sker bakom kulisserna i SADC och AU, mycket mer än vad som återspeglades i de offentliga uttalandena.”
Botswanas vicepresident, Mompati Merafhe, som satt bara två platser ifrån Mugabe, sade att denne borde uteslutas ur Afrikanska Unionen, enligt Skelemani, landets utrikesminister. Botswana verkar ha påverkats kraftigt av den politiska krisen i grannlandet. När Tsvangirai med hänvisning till dödshot emot honom mitt i natten den 8 april flydde från Zimbabwe, bara tio dagar efter det allmänna valet, fick han asyl i Botswana. Samma månad bad Botswanas nye president, Ian Khama, presidenten i Zambia och SADCs ordförande Mwanawasa att denne skulle sammankalla ett krismöte med regionens statschefer om situationen i Zimbabwe, enligt Skelemani. Kort därefter började de politiska flyktingarna strömma in i Botswana.
De rapporter landets valobservatörer återkom med fördjupade ytterligare Botswanas officiella avståndstagande. Ruth Seretse, vicechefen för Botswanas myndighet för bekämpning av korruption och ekonomisk brottslighet, ledde det 50 man starka observatörsteamet. Hon berättade i en intervju att hon sett ungdomsmilisgrupper från ZANU-PF misshandla människor vid ett kampanjmöte för Tsvangirai i Harare. ”Folk sprang för sina liv”, sade hon. ”Polisen stod bara och tittade på.” Under två veckors tid sammanställde Seretse fax och meddelanden från de Botswanska observatörerna som var spridda runt landet. Några av de mest oroväckande rapporterna kom från Bakwena Oitsile, en pensionerad generalmajor i Botswanas armé. I en intervju sade denne att i en by i Mashonaland-provinsen i Zimbabwe hade han funnit 14 hus och spannmålslager nedbrända till aska. De gravida kvinnorna och barnen där hade förlorat allt utom kläderna på sina kroppar.
Oistile ankom till en annan by i provinsen bara några timmar efter en attack, den 17 juni. I en hydda hittade han kroppen av en man som just misshandlats till döds, och dennes fru, fortfarande vid liv, men med ett djupt skärsår i huvudet. En annan kvinnas pekfinger hade skurits av, och hon hade ännu inte fått såret behandlat. ”Hon hade svåra smärtor när vi var där”, sade han. ”Hon skrek.” Om det han bevittnat i Zimbabwe hade han följande att säga: ”Jag kommer aldrig att glömma det. Allt finns i mitt hjärta och mitt huvud.”
Celia W. Dugger
Johannesburg, Sydafrika
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
