Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Ryssland hävdar att Micheil Saakasjvili, Georgiens hetlevrade president, avsiktligen igångsatte en storskalig attack mot de separatistiska styrkorna i Sydossetien i förra veckan, med avsikt att återta kontrollen över regionen och i hopp om att Ryssland skulle reagera långsamt.
Georgien hävdar å sin sida att Moskva cyniskt uppmuntrade separatisterna att bombardera georgiska byar runt omkring den sydossetiska huvudstaden, Tschinvali, till dess att Georgien såg sig tvunget att försöka tysta vapnen. Detta gav Ryssland precis den förevändning de behövde för att påbörja ett sedan länge planerat angrepp.
Sanningen är att hela den sorgliga historien förmodligen snarare var en blunder än en konspiration. Men en blunder som bara väntade på att inträffa. Ryssland har under åratal provocerat Georgien genom sitt stöd till Sydossetien och Abchazien och genom ett handelsembargo mot Georgien.
President Saakasjvili har till svar kraftigt ökat de militära utgifterna och vägrat att utesluta militära ingripanden. Men han avsåg inte att genomföra några militära ingripanden. Av allt att döma var han oförberedd inför den senaste händelseutvecklingen; han var bokad på ett flyg till Beijing.
Om Georgien hade haft för avsikt att inta Sydossetien så skulle man med all säkerhet ha börjat med att försöka blockera Rokitunneln, den enda tillgängliga rutten för ryska förstärkningar genom bergen från Nordossetien. Istället kom de ryska pansarvagnarna inrullande bara några timmar efter den georgiska attacken mot Tschinvali.
Faran ligger nu i att kriget, även om tisdagens vapenvila håller, leder till att Rysslands redan spända relationer med övriga Europa och USA förvärras ytterligare. Hoppet om ett nytt strategiskt partnerskap med EU kommer att gå i stöpet. Genom att sända hundratals stridsvagnar över gränsen och bombardera georgiska städer såväl som militäranläggningar har Vladimir Putin – få tvivlar på att det är den f d presidenten som fortfarande sätter dagordningen som premiärminister – bekräftat alla f d lydstaters värsta mardröm.
Men i Moskva framställs det hela på ett helt annat sätt. Det här är Rysslands svar på Kosovo, enligt all officiell propaganda. President Saakasjvili porträtteras som en farlig ”paria”, som Slobodan Milosevic. Ryssland intervenerar helt och hållet av humanitära skäl, för att skydda civila och förhindra etnisk rensning, säger Sergei Lavrov, utrikesministern. Vi får inte glömma att Nato även slog till mot ekonomiska och civila mål i Serbien för att vinna det kriget. Premiärminister Putin har inte glömt det.
Men detta krig är mer än en rysk hämnd för Kosovo. Det handlar om Georgiens hela provästliga attityd och dess fasta föresats att gå med i Nato – därtill uppmuntrade av USA och i princip garanterat genom Natos toppmöte i Bukarest i april. Avsikten är att visa att länder som Georgien och Ukraina är alltför opålitliga för att släppas in i Nato. Avsikten är även att visa att enbart Ryssland har förmågan att säkerställa lag och ordning – om än brutalt – i tidigare Sovjetterritorier.
Det handlar även om respekt. Vladimir Putin är besatt av tanken på att återvinna det anseende som han tycker att hans land förvägras av USAs och EUs nedlåtande ledare. Och han hyser ett särskilt agg mot Saakasjvili. När de två först möttes efter det att den georgiske presidenten valdes 2004, sade en av Putins närmsta rådgivare att han ”aldrig hade hört någon tala till min president så respektlöst”.
Den georgiske presidenten är oresonlig och kan vara auktoritär. Han chockade sina allierade i väst genom att använda tårgas mot oppositionella demonstranter i fjol. Men hans land är långt mer demokratiskt än Ryssland, med en frispråkig opposition. Landets ekonomi har blomstrat trots det ryska handelsembargot. Fram till de senaste stridigheterna hade man lockat en flod av utländska investerare och fått mycket beröm internationellt för att ha slagit till mot korruptionen. Den enda viktigare kritik som framförts har gällt just Saakasjvilis oförmåga att finna en överenskommelse med Abchazien och Sydossetien.
Ryssland har verkligen inte bidragit till någon lösning. En f d topptjänsteman i Kreml säger att Georgien missade chansen på 1990-talet. Man skulle ha blivit Moskvas trognaste allierade, sade han. Då skulle Ryssland gladeligen ha övergivit separatisterna.
Men vad kan då Georgiens vänner och allierade göra åt saken? Putin synade deras bluff. Den amerikanske presidenten George W Bush har låtit militär utrustning och militära utbildningsresurser flöda in i landet och ställt sig bakom landets Nato-ansökan men verkade oförmögen att göra något annat än att vrida sina händer.
Carl Bildt, sveriges utrikesminister, ser det som en avgörande utmaning. ”Vi – och Ryssland – kommer att få leva med konsekvenserna av Rysslands militära ingripande under mycket lång tid. Ingen stat har rätten att ingripa militärt på en annan stats territorium bara för att det i det landet finns människor med pass utfärdade av den angripande staten. Förpliktelsen att skydda befolkningen åligger den stat där dessa individer är bosatta. De tidigare försöken att tillämpa en interventionistisk doktrin är vad som kastat Europa in i krig i det förflutna – och därför är det så viktigt att en sådan doktrin helt och fullt förkastas.”
En sådan doktrin spelar dock Putin väldigt väl i händerna på hemmaplan. Han bryr sig mindre om hur populär den är utomlands. Den ger honom – någon sorts – respekt. Den sort man känner inför någon som riktar ett vapen mot en.
Quentin Peel
Tbilisi
© 2008 Tempus/The Financial Times
