Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Sju karteller sköter affärerna med den narkotika, som är avsedd för den amerikanska marknaden. Den mexikanska regeringen har satt in tiotusentals soldater i kriget mot en osedvanligt brutal och skoningslös drogmaffia.
JENS GLÜSING
Culiacán, Mexiko
Några få minuter före sin död tog Cristóbal
Herrera, 16 år, avsked av sin mor med en kyss. Han hade
lovat att köra hennes bil till verkstaden, därför
att bromsarna inte fungerade ordentligt. Hans vän, Jesús
López, satte sig bakom ratten i den silvergrå Ford
Eco-Sporten, och sedan körde de till verkstaden Mega 2000,
som ligger i Colonia de los Pinos, ett välmående bostadsområde
i Culiacán, huvudstad i den mexikanska delstaten Sinaloa.
Små restauranter och villor kantar gatan, och några
träd skuggar infarten till verkstaden. 10 juli klockan elva
på förmiddagen rullade Forden in genom den blåvita
verkstadsporten. Inne i verkstaden var det liv och rörelse;
mekaniker arbetade med ett dussintal olika bilar, och i byggnadens
bakre del stod ett antal polisbilar parkerade, eftersom polisen
också brukar reparera sina bilar hos Mega 2000. På
andra sidan gatan står en universitetslärare och småpratar
med en av sina elever.
Klockan 11:20 kommer två tunga terrängbilar med färgade
rutor körande. Flera män stiger ur bilarna; de bär
jeans, läderkängor och skottsäkra västar.
De skjuter rakt in i verkstaden med automatgevär. Det dödliga
kulregnet håller på i flera minuter. Polisen räknar
senare till 388 kulor.
Cristóbal tar täckning bakom en bil, men kulorna genomborrar
karossen som om den vore av papper. Han träffas i huvudet,
en kula genomborrar käken och flera kulor träffar honom
i magen. Hans vän Jesús ligger i en blodpöl på
golvet och stönar. En av mördarna snubblar på
vännen, svär och skjuter en salva i hans kropp. När
dödspatrullen flyr från platsen tjuter det om däcken
på deras bilar. Kvar i verkstaden finns bara döda.
På vägen från platsen skjuter mördarna tre
poliser för att komma undan förföljare.
Ett vittne till massakern ringer till Cristóbals mor, eftersom
han kände igen hennes bil. Hon kom till platsen före
polisen. ”De dödade min son som om han vore ett djur”,
gråter hon.
Narkotikacentrum
Cristóbal är ett av narkotikakrigets många oskyldiga
offer. Kriget har förvandlat delar av Mexiko till livsfarliga
zoner. Sedan årets början har drygt 600 människor
i denna stad med 600 000 invånare fallit offer för
den organiserade brottsligheten. Bara i juli mördades 127
människor i samband med fejder mellan rivaliserande droggäng
och polisen. I maj, som var den blodigaste månaden någonsin,
miste 140 människor livet i våldsam död.
Culiacán är en modern stad ca sju mil från Stilla
havet. En varm bris sveper genom staden, och i öster reser
sig bergens gröna kullar. En tomat på delstatens registreringsskyltar
erinrar om att Sinaloa förr var känt för sina grönsaker.
Idag har vallmo och marijuana ersatt tomaten som främsta
exportprodukt. Culiacán är centrum i ”den gyllene
triangeln”, som Mexikos narkotikacentrum kallas. Staden är
dessutom en viktig transitpunkt för colombianskt kokain till
USA.
Narkoterrorism
Sju narkotikagäng har delat upp Mexiko sins emellan. Sinaloakartellen
är den mäktigaste. Capos (bossar) från Culiacán
kontrollerar droghandeln i gränsstaden Tijuana, som är
språngbrädan till de amerikanska städerna San
Diego och Los Angeles. Kartellens lejda mördare dödar
oönskade konkurrenter för en handfull pesos, men de
dödar också avhoppare, poliser och soldater. Sammanlagt
har fler än 4 000 människor dödats i drogkriget
i Mexiko sedan i början av 2007. Bara i år har fler
än 2 000 dödats.
Den som inte har med saken att göra har mestadels förskonats,
men det gäller inte längre. I början av juli dödades
åtta oskyldiga invånare i en massaker i Guamúchil,
som är en liten sömnig stad tio mil från Culiacán.
Bland de dödade fanns en tolvårig flicka och ytterligare
några ungdomar. Kort tid efteråt upptäckte soldater
i Culiacán två bilbomber.
”Vi står inför en våg av narkoterrorism”,
befarar författaren och journalisten Ricardo Ravelo, som
har skrivit flera böcker om narkotikahandeln. 30 augusti
demonstrerade hundratusentals människor i Mexiko mot mord
och kidnappningar.
Köpta poliser
När president Felipe Calderón tillträdde för
drygt ett och ett halvt år sedan förklarade han krig
mot narkotikakartellerna. Han mobiliserade drygt 30 000 soldater,
som ska hjälpa polisen att bekämpa narkotikakartellerna.
Militärer patrullerar sedan dess i Culiacán och andra
städer, där kartellerna har sina fästen, framför
allt i orter nära gränsen till USA.
Kartellerna har antagit utmaningen – och det verkar som om
de har överhanden. Gangstrarna har investerat massor av pengar
i nya, moderna vapen från USA. Gängen smugglar pansarskott,
granatkastare, automatgevär, kulsprutor och annan krigsmateriel
över gränden i utbyte mot kokain och marijuana. Kartellerna
har gott om pengar och mutar tusentals poliser, som blundar för
den olagliga handeln. Nästan hälften av Mexikos poliser
tros vara korrumperade.
Det är framför allt tullare och lokala poliser som står
på maffians lönelista. Därför vägrar
ofta amerikanska narkotikapoliser att samarbeta med sina mexikanska
kolleger. De utgår helt enkelt från att de mexikanska
poliserna drar dem vid näsan. Deras misstankar är tyvärr
välgrundade. Den som inte låter sig köpas av maffian
ställs nämligen ofta under brutal press.
Opium till sårade soldater
Kriget mellan myndigheterna och den organiserade brottsligheten
har rasat ända sedan Calderón blev president. Över
600 poliser har mist livet. Det mest kända offret var chefen
för en nytillsatt utredningsavdelning på federal nivå,
Edgar Millán Gómez. Han sköts i slutet av juli
på motorvägen utanför hamnstaden Mazatlán,
två timmars bilfärd från Culiacán, på
väg hem från semestern.
Culiacán räknas som den mexikanska narkotikahandelns
vagga. Maffiabossarna har i hemlighet styrt staden i flera årtionden.
Ett nätverk av poliser, taxichaufförer, lokalpolitiker
och affärsmän arbetar för maffian. Främlingar
och nykomlingar informeras diskret om att de inte är välkomna;
de stör kommersen.
Denna provinshuvudstads upphöjelse till ett mexikanskt Medellín
började under andra världskriget. Traktens bönder
anlade vallmoodlingar i bergen, och ur vallmon fick man opium,
som användes till sårade amerikanska soldater. Ännu
under Vietnamkriget försågs många amerikanska
soldater med opium från Mexiko.
Efter krigsslutet övertogs opiumhandeln av colombianer. Cali-
och Medellínkartellerna upptäckte att Mexiko var perfekt
som omlastningsplats för kokain, som skulle till USA. Colombianerna
ingick avtal med lokala narkotikahandlare, som organiserade smugglingen
över gränsen till USA.
När narkotikakungen Pablo Escobar dog 1993 upplöstes
Medellínkartellen, och strax efteråt krossade de
colombianska säkerhetsstyrkorna även Calikartellen.
Dussintals maffiabossar delade på arvet efter de båda
kartellerna. Narkotikahandeln i Colombia är numera uppdelad
på otaliga minikarteller.
Den colombianske presidenten Alvaro Uribes politik, ”den
hårda handen”, var effektiv mot landets vänstergerilla
också, men ändå växte floden av narkotika
in i USA. Problemet hade bara flyttat – till Mexiko, enligt
journalisten Ricardo Ravelo.
Omfattande smuggling
Mexiko, som har 310 mil gräns mot USA, är perfekt för
narkotikamaffian. Det politiska systemet i Mexiko underlättade
narkotikahandeln. Institutionella revolutionspartiet (PRI) härskade
över landet som en gigantisk bläckfisk i drygt 70 år.
Många partifunktionärer var involverade i korruption
och kriminalitet. I Sinaloa och andra delstater fanns länge
ett informellt vapenstillestånd mellan droggängen och
PRIs politikerklaner – man lade sig helt enkelt inte i varandras
affärer.
2000 upphörde den ”perfekta diktaturen”, som författaren
Mario Vargas Llosa kallade PRIs regeringstid. Maffian utnyttjade
sedan kaoset som uppstod i övergångsfasen under president
Vicente Fox. Bossarna infiltrerade rättsväsendet och
det politiska etablissemanget. ”Drogklanerna har upprättat
ett slags feodalväsen i många regioner”, berättar
Ravelo. ”De har invaderat lokala och regionala parlament”.
Experterna är helt övertygade om att maffiabossarnas
tentakler sträcker sig in i den federala kongressen.
Ungefär 90 procent av allt kokain som konsumeras i USA kommer
via Mexiko. I hundratals amerikanska städer har de mexikanska
kartellerna etablerat logistik: mexikaner kontrollerar leveranser
och köp till lokala handlare. Droghandlarna organiserar också
människosmuggling över gränsen. De har grävt
tunnlar som är flera hundra meter långa, och genom
dessa passerar både droger och illegala invandrare i en
strid ström.
Gangsterhelgon
Den amerikanska regeringen är bekymrad över det tilltagandet
våldet i grannlandet. Amerikanerna vill till varje pris
hindra narkotikakriget från att sprida sig över gränsen.
President George Bush lanserade i detta syfte det s k Méridainitiativet,
som består av ett paket med militär och teknisk hjälp
enligt Colombiaplanens modell, som också är ett koncept
för att bekämpa drogmaffian och som kom till i slutet
av 1990-talet.
En första etapp i Méridainitiativet, drygt 400 miljoner
dollar, godkändes nyligen av den amerikanska kongressen.
Som motprestation mobiliserade president Calderón militären
i kriget mot den organiserade brottsligheten.
Soldater och poliser patrullerar i Culiacán i skottsäkra
Humvee och lastbilar längs Alvaro Obregónboulevarden.
Poliserna bär ansiktsmask för att inte bli igenkända,
eftersom gangstrarna är kända för att hämnas
med obeskrivlig brutalitet.
I Culiacán har maffiabossarna ett eget helgon. Innan de
skickar iväg en last med kokain eller marijuana norrut ber
de om Jesús Malverdes välsignelse. Malverdes var ett
slags mexikansk Robin Hood, som står staty i ett litet kapell.
Narkotikahandlarna i Culiacán tackar denne gangster, som
dödades 1909, för lyckade affärer och ber honom
hålla en vakande hand över anhöriga och kompanjoner.
Fullt krig
En ny generation tog nyligen över makten i kartellerna. De
unga bossarna är brutalare och hänsynslösare än
sina företrädare. De torterar och halshugger ofta sina
offer. I delstaten Michoacán kastade narkotikahandlare
fem avhuggna huvuden på dansgolvet i ett populärt diskotek.
Mexikos mest efterlyste narkotikaboss, Joaquín ”el
Chapo” Guzmán, kommer från Culiacán.
I januari 2001 flydde han under dramatiska förhållanden
från ett högsäkerhetsfängelse. Han övertog
sedan kartellen i Juaréz, som kontrollerar narkotikahandeln
i gränsstaden Juaréz.
Polisen tror att han gömmer sig i bergen vid Culiacán.
För en tid sedan sågs han på restaurant Las Palmas,
som serverar stadens bästa biffar. Hans livvakter stängde
dörrarna bakom sig och bad hövligt alla gäster
att lämna ifrån sig sina mobiltelefoner. Ingen fick
lämna lokalen förrän deras boss hade ätit.
Innan ”el Chapo” tog farväl betalade han alla gästernas
notor.
”El Chapo” Guzman och hans rivaler, bröderna Beltrán,
har delat upp staden i olika zoner. Verkstaden, där den unge
Cristóbal dödades, tillhör Guzmáns revir.
Verkstadsägaren är droghandlare och arbetar för
Guzmán, säger grannarna. Därför lagar poliserna,
som mutas av honom, sina bilar i just denna verkstad.
Två kvarter från verkstaden börjar bröderna
Beltráns område. De kommer från samma by som
Guzmán och växte upp med honom. Förr var de kompanjoner,
men sedan tog polisen fast Alfredo Beltrán. Dennes bror
misstänker att Guzmán hade angivit Alfredo. I maj
sköts Guzmáns son Edgar till döds som hämnd,
och nu råder fullt krig mellan narkotikakungarna.
Alla är rädda
Det går knappt en dag utan nya dödsfall. Ofta är
offrens kroppar stympade och insvepta i plast och tejp. En del
lik är försedda med skriftliga meddelanden. Anonyma
uppringare informerar polisen eller de lokala medierna om var
liken finns att hämta.
Fotografer och reportrar registrerar de makabra fynden; efterforskningar
är ovanliga. ”Vi utövar självcensur”,
erkänner utgivaren av veckotidskriften Rio Doce. ”Ingen
vill stöta sig med bossarna”, tillägger han. Ett
antal lokala journalister har mördats efter att ha kartlagt
och skrivit om drogmaffians nätverk och affärer.
Anhöriga till offren tiger också av rädsla för
maffian. Men Alma Trinidad Herrera, mor till den skjutne Cristóbal,
tiger inte. Tillsammans med ytterligare tre kvinnor och några
medborgarrättsaktivister demonstrerar hon varje vecka utanför
katedralen i Culiacán. Där delar de ut flygblad till
förbipasserande och spänner upp ett stort fotografi
av den mördade pojken. På fotografiet står: ”I
går drabbades min son Cristóbal, i morgon kan det
vara ditt barn. Vi vill ha fred här i Sinaloa!”.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
