Tempus 2009 v 47

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47

Egypten och Syrien känner sig överkörda

Saudiarabien och Egypten grämer sig över förlorat inflytande i arabvärlden.

MICHAEL SLACKMAN
Riyadh
Redan innan Mahmoud Abbas orsakade kaos i den palestinska myndigheten med sitt beslut att inte ställa upp för omval till posten som palestiniernas president hade Amerikas närmaste arabiska allierade, Saudiarabien och Egypten, börjat misströsta om Washingtons Mellanösternpolicy, uppger både bedömare och lokala regeringsrepresentanter.
I och med att Israel har avvisat Amerikas krav på att bosättningsbyggandet ska stoppas, vilket i sig släcker hoppoet om fredsförhandlingar, förstärks intrycket att Saudiarabien och Egypten utövar allt mindre inflytande i regionen. De båda länderna utmanas av Iran och har mött motstånd från mycket mindre arabiska grannländer; Syrien gör sig löjligt över dem och de flesta icke-statliga grupper som Hamas och Hizbollah struntar i dem.

Trots att Iran har haft fullt upp med en inrikespolitisk kris och Syrien dras med allvarliga ekonomiska problem och en vattenkris har dessa länder stort inflytande i frågor som regeringsbildningen i Libanon och försöken att försona de palestinska fraktionerna tack vare deras fortsatta stöd till Hamas och Hizbollah.
Regeringsrepresentanter i både Egypten och Saudiarabien medger allt detta; och de erkänner att de inte längre är herrar i eget universum. Men de är inte eniga om hur de ska reagera.
Kung Abdullah av Saudiarabien anser att arabisk enhet är enda sättet att återupprätta kungarikets roll och bromsa Irans växande inflytande. Kungen har inlett en diplomatisk kampanj för att reparera relationerna med två arabledare, som tidigare har förolämpat och tillrättavisat honom: överste Muammar Gadaffi i Libyen och president Bashar al-Assad i Syrien.
Egyptiska regeringsrepresentanter önskar den saudiske kungen lycka till, men de avstår från att delta i hans försoningskampanj, därför att de tror att den kommer att misslyckas så länge som Syrien tycker att rollen som bråkstake har fler fördelar än att söka fred och enhet.
”Om fred inte råder, då vinner alla de som inte satsar på fred”, säger en egyptisk ämbetsman, som vill vara anonym för att inte försämra Egyptens relationer med USA och Saudiarabien. ”Alla som satsar på fred, som vi, kommer att förlora”.

President Barack Obamas stora löfte i det berömda talet i Kairo i juni blev rejält kantstött när utrikesminister Hillary Rodham Clinton för en tid sedan berömde den israeliske premiärministerns planer på att sakta ned bosättningsbyggandet på ockuperad mark. Clintons kommentarer var pinsamma och skadliga för Egyptens och Saudiarabiens ledare – de två av USAs allierade i regionen som är mest angelägna om att förhandla med Israel.
”Egyptens regionala roll krymper, och dess möjligheter att agera är begränsade”, säger statsvetaren Emad Gad vid Ahram Center för politiska och strategiska studier i Kairo. ”Egyptens starkaste kort, försoning och fred, förlorar i värde”.
Egypten hävdar att saudiernas försoningskampanj inte kommer att leda någon vart om inte fredsprocessen går framåt. Saudierna håller inte med.
Men trots att enorma mängder oljepengar har hjälpt Saudiarabien att utöka sitt globala inflytande har landet svårt att driva igenom sin vilja i grannskapet. Iran beskylls för att underblåsa ett uppror mot regimen i Jemen; och i Libanon har saudiernas bästa kontakt, den förre premiärministern Rafik Hariri, mördats. Till och med Saudiarabiens ambition att leda staterna runt Persiska viken under paraplyorganisationen Gulfens Samarbetsråd, rinner ut i sanden.
”Saudiernas roll har krympt markant de senaste tio åren”, konstaterar statsvetaren Abdulkarim al-Dekhayel vid Kung Sauduniversitetet i Riyadh. Han tror att det är orsaken till att de saudiska ledarna nu försöker sätta upp en ny agenda.

Saudierna har bestämt att arabisk enighet, som inkluderar framför allt Syrien, är en förutsättning för att Saudiarabien ska kunna återupprätta sitt inflytande i regionen. Syrien har nära ekonomiska och politiska band till Iran. Det erbjuder en fristad till den militanta gruppen Hamas ledare, och det gränsar till Irak. Syrien har också anklagats för att låta militanta och vapen smita över gränsen in i Irak. Den syriska ledningen är dessutom allierad med Hizbollah. Allt detta ger Syrien effektiva redskap i dess försök att undergräva Saudiarabiens försök att stoppa Iran och sluta fred med Israel.
”Relationerna arabländerna orsakar inga bekymmer om de är solida, förstående och länderna för en samordnad politik. Men om det råder splittring och en del länder söker andra alternativ, då uppstår problem”, säger prins Saud al-Faisal, som sedan många år är Saudiarabiens utrikesminister.

Saudiarabien står inför utmaningen att förmå Syrien att skifta från krigslägret till fredslägret.
Saudierna överväger två olika strategier. En involverar välbehövlig, ekonomisk hjälp till Syrien. Den andra, som inte är uttalad, involverar Libanon. Syrien har klargjort att allt som händer i Libanon berör Syriens nationella säkerhet och stolthet. Saudiarabien har i många år försökt behålla Libanons lojalitet med kontanter och via mellanhänder. Men nu har Saudiarabien börjat antyda att det inte gör så mycket, om Syrien tar tillbaka den politiska kontrollen i Libanon.
”Vi inser att Libanon är viktigare för Syrien än något annat arabland”, säger en saudisk regeringsrepresentant. ”Libanon ligger på Syriens bakgård, vi fattar det. Men vi eftersträvar något slags arabisk enhet för att få stopp på utländska interventioner i arabiska angelägenheter”.

Egypterna å sin sida har försökt få de palestinska fraktionerna att försonas. De är emellertid djupt misstänksamma mot varandra sedan Hamas tog kontroll över Gazaremsan. Det verkar inte troligt att de båda fraktionerna försonas snart, men egyptierna hävdar att de hade kunnat åstadkomma en försoning mellan Hamas och Fatah om det inte hade varit för Syriens inblandning.
Egyptierna säger att de skulle bli förtjusta om Saudiarabien lyckas skapa arabisk enhet, inte bara genom att reparera relationerna med Syrien utan också genom att övertala syrierna att bryta med Iran, slopa stödet till Hamas och helhjärtat stödja det arabiska fredsinitiativet, som erbjuder Israel fred i utbyte mot att det drar sig tillbaka till 1967 års gränser, inrättande av en oberoende palestinsk stat med östra Jerusalem som huvudstad och ”en rättvis lösning” på flyktingproblemet.
Egyptierna är pessimistiska och vågar inte tro på ett så gott resultat av saudiernas kampanj.
© 2009 TEMPUS/The New York Times