Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MICHAEL SLACKMAN
Riyadh
Redan innan Mahmoud Abbas orsakade kaos i den palestinska myndigheten
med sitt beslut att inte ställa upp för omval till posten
som palestiniernas president hade Amerikas närmaste arabiska
allierade, Saudiarabien och Egypten, börjat misströsta
om Washingtons Mellanösternpolicy, uppger både bedömare
och lokala regeringsrepresentanter.
I och med att Israel har avvisat Amerikas krav på att bosättningsbyggandet
ska stoppas, vilket i sig släcker hoppoet om fredsförhandlingar,
förstärks intrycket att Saudiarabien och Egypten utövar
allt mindre inflytande i regionen. De båda länderna
utmanas av Iran och har mött motstånd från mycket
mindre arabiska grannländer; Syrien gör sig löjligt
över dem och de flesta icke-statliga grupper som Hamas och
Hizbollah struntar i dem.
Trots att Iran har haft fullt upp med en inrikespolitisk kris
och Syrien dras med allvarliga ekonomiska problem och en vattenkris
har dessa länder stort inflytande i frågor som regeringsbildningen
i Libanon och försöken att försona de palestinska
fraktionerna tack vare deras fortsatta stöd till Hamas och
Hizbollah.
Regeringsrepresentanter i både Egypten och Saudiarabien
medger allt detta; och de erkänner att de inte längre
är herrar i eget universum. Men de är inte eniga om
hur de ska reagera.
Kung Abdullah av Saudiarabien anser att arabisk enhet är
enda sättet att återupprätta kungarikets roll
och bromsa Irans växande inflytande. Kungen har inlett en
diplomatisk kampanj för att reparera relationerna med två
arabledare, som tidigare har förolämpat och tillrättavisat
honom: överste Muammar Gadaffi i Libyen och president Bashar
al-Assad i Syrien.
Egyptiska regeringsrepresentanter önskar den saudiske kungen
lycka till, men de avstår från att delta i hans försoningskampanj,
därför att de tror att den kommer att misslyckas så
länge som Syrien tycker att rollen som bråkstake har
fler fördelar än att söka fred och enhet.
Om fred inte råder, då vinner alla de som inte
satsar på fred, säger en egyptisk ämbetsman,
som vill vara anonym för att inte försämra Egyptens
relationer med USA och Saudiarabien. Alla som satsar på
fred, som vi, kommer att förlora.
President Barack Obamas stora löfte i det berömda
talet i Kairo i juni blev rejält kantstött när
utrikesminister Hillary Rodham Clinton för en tid sedan berömde
den israeliske premiärministerns planer på att sakta
ned bosättningsbyggandet på ockuperad mark. Clintons
kommentarer var pinsamma och skadliga för Egyptens och Saudiarabiens
ledare de två av USAs allierade i regionen som är
mest angelägna om att förhandla med Israel.
Egyptens regionala roll krymper, och dess möjligheter
att agera är begränsade, säger statsvetaren
Emad Gad vid Ahram Center för politiska och strategiska studier
i Kairo. Egyptens starkaste kort, försoning och fred,
förlorar i värde.
Egypten hävdar att saudiernas försoningskampanj inte
kommer att leda någon vart om inte fredsprocessen går
framåt. Saudierna håller inte med.
Men trots att enorma mängder oljepengar har hjälpt Saudiarabien
att utöka sitt globala inflytande har landet svårt
att driva igenom sin vilja i grannskapet. Iran beskylls för
att underblåsa ett uppror mot regimen i Jemen; och i Libanon
har saudiernas bästa kontakt, den förre premiärministern
Rafik Hariri, mördats. Till och med Saudiarabiens ambition
att leda staterna runt Persiska viken under paraplyorganisationen
Gulfens Samarbetsråd, rinner ut i sanden.
Saudiernas roll har krympt markant de senaste tio åren,
konstaterar statsvetaren Abdulkarim al-Dekhayel vid Kung Sauduniversitetet
i Riyadh. Han tror att det är orsaken till att de saudiska
ledarna nu försöker sätta upp en ny agenda.
Saudierna har bestämt att arabisk enighet, som inkluderar
framför allt Syrien, är en förutsättning för
att Saudiarabien ska kunna återupprätta sitt inflytande
i regionen. Syrien har nära ekonomiska och politiska band
till Iran. Det erbjuder en fristad till den militanta gruppen
Hamas ledare, och det gränsar till Irak. Syrien har också
anklagats för att låta militanta och vapen smita över
gränsen in i Irak. Den syriska ledningen är dessutom
allierad med Hizbollah. Allt detta ger Syrien effektiva redskap
i dess försök att undergräva Saudiarabiens försök
att stoppa Iran och sluta fred med Israel.
Relationerna arabländerna orsakar inga bekymmer om
de är solida, förstående och länderna för
en samordnad politik. Men om det råder splittring och en
del länder söker andra alternativ, då uppstår
problem, säger prins Saud al-Faisal, som sedan många
år är Saudiarabiens utrikesminister.
Saudiarabien står inför utmaningen att förmå
Syrien att skifta från krigslägret till fredslägret.
Saudierna överväger två olika strategier. En involverar
välbehövlig, ekonomisk hjälp till Syrien. Den andra,
som inte är uttalad, involverar Libanon. Syrien har klargjort
att allt som händer i Libanon berör Syriens nationella
säkerhet och stolthet. Saudiarabien har i många år
försökt behålla Libanons lojalitet med kontanter
och via mellanhänder. Men nu har Saudiarabien börjat
antyda att det inte gör så mycket, om Syrien tar tillbaka
den politiska kontrollen i Libanon.
Vi inser att Libanon är viktigare för Syrien än
något annat arabland, säger en saudisk regeringsrepresentant.
Libanon ligger på Syriens bakgård, vi fattar
det. Men vi eftersträvar något slags arabisk enhet
för att få stopp på utländska interventioner
i arabiska angelägenheter.
Egypterna å sin sida har försökt få de
palestinska fraktionerna att försonas. De är emellertid
djupt misstänksamma mot varandra sedan Hamas tog kontroll
över Gazaremsan. Det verkar inte troligt att de båda
fraktionerna försonas snart, men egyptierna hävdar att
de hade kunnat åstadkomma en försoning mellan Hamas
och Fatah om det inte hade varit för Syriens inblandning.
Egyptierna säger att de skulle bli förtjusta om Saudiarabien
lyckas skapa arabisk enhet, inte bara genom att reparera relationerna
med Syrien utan också genom att övertala syrierna att
bryta med Iran, slopa stödet till Hamas och helhjärtat
stödja det arabiska fredsinitiativet, som erbjuder Israel
fred i utbyte mot att det drar sig tillbaka till 1967 års
gränser, inrättande av en oberoende palestinsk stat
med östra Jerusalem som huvudstad och en rättvis
lösning på flyktingproblemet.
Egyptierna är pessimistiska och vågar inte tro på
ett så gott resultat av saudiernas kampanj.
© 2009 TEMPUS/The New York Times