Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CELIA W DUGGER
Johannesburg
Ikonen är idag en mycket gammal man. Hans hår är
vitt, och hans kropp är bräcklig. Besökare berättar
att Nelson Mandela stöder sig tungt på en käpp
när han går. Han tar av sig skorna, sätter sig
och lägger upp ena benet på en pall. ”Hans hustru,
Graca, rättar till hans ställning och ger honom en puss”,
säger advokaten och vännen George Bizos.
Till vänster om sig har Mandela ett litet bord med tidningar
på engelska och afrikaans, språket som talades av
de vita, som höll honom fängslad i 27 år. Familjemedlemmar
och gamla vänner sitter alltid vid hans högra sida,
där hörseln är bättre. Hans minnen har bleknat,
men han älskar ändå att minnas gångna tider,
och han plockar fram dem som om de vore ”polerade stenar”,
som en besökare beskriver det.
”Han utstrålar ett stort lugn”, säger Barbara
Masekela, som har varit hans stabschef ända sedan han frigavs
1990. ”Jag försöker alltid roa honom, och jag blir
så lycklig när han skrattar”.
Nelson Mandela, världens kanske mest älskade statsman
med stor karisma, har upprepade gånger meddelat att han
drar sig tillbaka från offentligheten bara för att
inom kort uppenbara sig igen på någon konsert till
hans ära eller ett politiskt möte. Men den senaste tiden
har det gått vilda rykten om att han är sjuk, därför
att han har ställt in några framträdanden. Hans
stiftelse dementerade ryktena och försäkrade att ”han
är så frisk som man kan förvänta sig av en
91-årig man”.
Men även om Mandela syns allt mer sällan behåller
han en framträdande plats i det allmänna medvetandet.
För många är han fortfarande en idealisk ledare
– varmhjärtad, storartad och ödmjuk inför
egna brister. Hans politiska efterträdare jämförs
med honom, och de står sig slätt. Mandela är grundaren
av det fria Sydafrika, och hans värderingar fortsätter
att forma nationen.
”Det är idén Nelson Mandela som fortfarande är
klistret som håller ihop Sydafrika”, säger chefredaktören
för The Sunday Times, Mondli Makhanya. ”Ju äldre
och svagare han blir, desto närmare kommer det oundvikliga,
och alla fruktar vi detta ögonblick. Vi älskar honom,
och vem ska hålla ihop hos när han är borta?”.
Många tänker med saknad tillbaka på de stormande
lyckliga dagarna, när Sydafrika satte punkt för det
vita rasistiska styret, och man längtar efter att förstå
den varmhjärtade man, som förkroppsligade denna tid.
Därför är en rad historiker och journalister i
färd med att skriva ännu fler böcker om Nelson
Mandela.
Nelson Mandelastiftelsen gick nyligen med på att sälja
rättigheterna till boken ”Konversationer med mig själv”
till förläggare i ett tjugotal länder. Boken kommer
att bygga på material från Mandelas personliga anteckningar
– kludd på kuvert, i almanackor, bordskalendrar och
utkast till personliga brev från fängelset till släktingar
samt dokument från hans år som Sydafrikas förste,
demokratiskt valde, svarte president.
”Han var och är fortfarande mycket noga med att skriva
ned allt”, säger Verne Harris, som har varit Mandelas
arkivarie sedan 2004 och kommer att sätta samman anteckningarna
tillsammans med Mandelas levnadstecknare, Tim Couzens. ”De
äldsta anteckningarna vi har i samlingen står på
hans medlemskort från metodistkyrkan. Det tidigaste är
från 1929. Han var elva år då”.
Det förekommer många oväntade avslöjanden.
Under fängelsetiden fick han en bordskalender av myndigheterna
varje år. I dessa antecknade han olika fakta som blodtryck
och vilka personer han hade samtalat med olika dagar. Någon
gång kunde han skriva ned en dröm, som när hans
dotter Zindzi i drömmen ”bad mig att pussa henne och
sade att jag inte var tillräckligt varm”. Denna dotter
träffade han inte från det hon var tre till hon var
15.
Boken bygger också på 71 timmar inspelade samtal mellan
Mandela och Richard Stengel, som hjälpte honom att skriva
självbiografin ”Den långa vägen till frihet”
och mellan Mandela och hans fängelsekamrat, Ahmed Kathrada.
”Hans mycket goda minne var häpnadsväckande”,
säger Stengel, som skriver en självbiografi om sin tid
med Mandela. ”Det var som om han själv såg en
film om sitt liv och berättade vad han såg. Han kunde
låta som sin far, som sina lärare och sina fångvaktare”.
Historikerna anser att de redan vet det mesta om Mandelas tankar
och åsikter, men de hoppas ändå hitta hittills
okända egenskaper hos honom. Han sköts om av hustrun
Graca Machel, som är änka efter en f d president i Mocambique
och människorättsaktivist. ”De uppför sig
som unga förälskade, de håller varandra i handen
jämt”, säger Bizos.
I stadsdelen Houghton i Johannesburg pratar man mycket om Mandela
och om hur han mår. Arkivarien Harris försöker
dämpa rykten om att Mandela blir allt svagare och säger
att expresidenten mår bra, men är trött på
att prata med främlingar. ”Han kan prata i timmar om
sådant som hände för länge sedan, men närminnet
börjar svikta, och vissa dagar är han väldigt trött”.
Mandelas äldsta vänner, överlevare från antiapartheidkampen,
besöker honom fortfarande. Bizos, som studerade juridik tillsammans
med Mandela på 1940-talet, berättar att Graca Machel
inte vill att Mandela ska vara ensam när hon är på
resa, och då blir Bizos bjuden på lunch med Mandela.
Sydafrika är som ett vuxet barn som förbereder sig
på att det snart måste ta ett sista farväl av
en åldrande förälder, som i det här fallet
är en episk hjälte. Och Mandela verkar vara förberedd
och skämtar om sin bräcklighet. Harris återberättar
ett skämt som Mandela gärna upprepar: ”När
jag dör kommer jag att infinna mig vid himlens portar, och
där frågar de: Vem är du? Då svarar jag
att jag är Madiba”, säger han och refererar till
namnet på hans klan. ”Och då frågar de
var jag kommer ifrån, och jag svarar Sydafrika. Jaså,
den Madiba. Men då har du kommit till fel port. Ser du
den där nere, där det är mycket varmt? Dit ska
du gå!”.
Mandela vill bli begravd hos sina förfäder i Qunu i
Östra Kapprovinsen, där han hade sina lyckligaste år
som barn. I sin självbiografi beskriver han en liten plats
med bikupeformade hyddor med halmtak.
”Det var ute på fälten som jag lärde mig
skjuta fåglar med slangbella, att samla vildhonung, frukter
och ätliga rötter, att dricka varm, söt mjölk
från kornas juver, att simma i bäckarnas kalla, klara
vatten och att fånga fisk med segelgarn och vassa taggtrådsbitar”.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
