Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ROBERT F WORTH och HEATHER TIMMONS
Dubai
Härskaren i denna stadsstat, shejk Mohammed bin Rashid al-Maktoum,
blev känd som en utvecklingsinriktad kung, en autokratisk
visionär med ambitioner att bygga ett Xanadu i öknen
trots en här av kritiker, som varnade för att det var
omöjligt.
”Det jag har uppnått i Dubai motsvarar bara tio procent
av min vision”, sade han ofta till besökare.
Visionen blev rejält tilltufsad för några veckor
sedan när Dubai, som tyngdes av 80 miljarder dollar i skuld,
plötsligt bad om att få vänta med flaggskeppet
Dubai Worlds räntebetalningar, vilket orsakade kalabalik
på marknader runt om i världen. Nu frågar sig
en del bedömare om shejk Mohammed förmår rädda
Dubai ur hans överdrivet vilda ambitioner.
När skuldkrisen exploderade sista veckan i november vandrade
den 60-årige shejken runt i British Museum och småpratade
om föremål som ”hade inspirerats av islamisk konst”,
vilket fick många att undra hur mycket shejken egentligen
vet om Dubais ekonomi.
Nuvarande och f d rådgivare misstänker att shejkens
medarbetare har hållit honom ovetande i flera veckor eller
till och med månader medan problemen bara växte och
växte. Hundratals fastighetsprojekt har stoppats, och massor
av västerländska finansiärer har lagt benen på
ryggen.
Det är mycket som står på spel och som är
beroende av hur shejken hanterar krisen, inte minst Dubais roll
som ett strålande exempel på framgångsrik arabisk
ekonomi och stabilitet och emiratets federala politiska struktur,
som också betraktas som en modell.
När skuldkrisen exploderade väcktes misstankar om eventuella
spänningar mellan Dubai och Abu Dhabi, det oljerika systeremiratet,
som av många förväntades komma till Dubais räddning.
Shejk Mo, som shejkens landsmän utomlands brukar kalla
honom, avfärdar spekulationerna om motsättningar och
vid ett tillfälle uppmanade han några journalister
att ”hålla tyst” när de undrade om en eventuell
tvist med Abu Dhabi. Han avfärdar också varningar om
att Dubai håller på att kollapsa som ”småaktig
avundsjuka”.
De flesta är dock överens om att emiratets bekymmer,
liksom dess spektakulära utveckling de senaste decennierna,
bottnar i shejkens egen ambition att bryta med den arabiska modellen
och ”åstadkomma det omöjliga”, som han själv
skriver i boken ”Min Vision”.
Ättlingen till en familj, som har haft makten sedan 1833,
växte upp i ett beduinhus tillverkat av korall. Slavar lagade
stuvning av getkött över öppen eld och kameler
bölade på bakgården. Det var shejk Mohammeds
far, shejk Rashid bin Saeed al-Maktoum, som först drömde
om att sätta Dubai på kartan som ett sjöfarts-
och handelscentrum. Även han förklarades tokig, men
skeptikerna hade fel.
Shejk Mohammeds vision om Dubai stannar inte vid att göra
det till ett stort finanscentrum. Han vill gå i spetsen
för en arabisk renässans, som skall transformera hela
regionen. Det är inte Las Vegas som är modell, vilket
en del besökare frestas tro, utan tusentalets Córdoba,
den arabiskt styrda spanska stad, som på den tiden var Europas
mest upplysta. Shejk Mohammed har brutit många tabun genom
att kritisera araber som ”sitter och väntar och pratar
om vårt ärevördiga förflutna och skyller
våra problem och misstag på andra”.
Shejken har haft några stora framgångar. Jämfört
med de flesta arabländer är Förenade arabemiraten
(där han är premiärminister vid sidan av rollen
som Dubais härskare) ett strålande exempel på
säkerhet, välstånd och mångkulturell öppenhet.
Shejk Mohammed har kämpat för att skapa en kultur av
självdisciplin och entreprenörsanda i sitt emirat. Han
är känd för att söka upp myndigheter oanmäld,
och ibland personligen avskeda ämbetsmän som inte gör
sina jobb.
”Han är en tredjedel entreprenör, en tredjedel
byggare och en tredjedel samhällsingenjör av Atatürks
typ, som försöker stimulera sitt folk att anta utmaningen
att skapa en global finanshuvudstad”, säger Jim Krane,
författare till boken ”City of Gold”, som handlar
om Dubai.
Även shejkens beundrare medger att han kanske har försökt
göra för mycket för fort. Han verkar ha ogillat
beroendet av Abu Dhabi, som är huvudstad i Förenade
arabemiraten och som gav Dubai ett årligt bidrag på
ungefär två miljarder dollar fram till åtminstone
2002. Shejk Mohammed drev på inkomstbringande projekt för
att kompensera för Dubais brist på olja. Han har ofta
kritiserats för att emiratet är beroende av en armé
av lågavlönade, gästarbetare, som lever under
miserabla förhållanden.
En av shejkens centrala managementstrategier på senare år
har varit hans förtroende för fyra topprådgivare,
som kallas ”de fyra ryttarna”. Var och en av dem fick
ett företag i Dubai och sedan tvingades de konkurrera med
varandra. Detta gjorde de med liv och lust och överträffade
varandra om och om igen i arbetet att bygga stora industriområden
och till exempel världens högsta skyskrapa.
Bankmän och utländska rådgivare påpekar
att shejken predikade öppenhet och insyn, men styrelseledamöter
i hans företag praktiserar svågerpolitik, och andra
medlemmar i den styrande familjen har krävt att få
del av vinsterna.
Få i shejk Mohammeds rådgivande krets har predikat
försiktighet, trots att fastighetspriser och värdet
på tillgångar sjönk, erkänner f d och nuvarande
rådgivare och anställda.
”Attityden i regerings- och näringslivskretsar var att
man inte skulle föra dåliga nyheter vidare till shejken”,
säger en f d direktör i ett av Dubais största företag.
De lokala medierna är extremt vördnadsfulla mot den
styrande familjen, och de tenderar att beskriva allt i emiratet
i positiva ordalag.
Så sent som i april skröt shejken med: ”Jag kan
tryggt konstatera att vi har lyckats värja oss mot den globala
finanskrisens faror på rekordtid”.
Men för några veckor sedan började saker och
ting hända. Shejken verkade hårt pressad, och han började
betona emiratets anknytning till Förenade arabemiraten, uppger
rådgivare. Bara några dagar innan Dubai World avslöjade
skuldkrisen 25 november flyttades tre av shejkens topprådgivare
bort från styrelsen för Investment Corporation of Dubai,
som är huvudman för alla regeringens affärer. Styrelsen
består numera av enbart medlemmar av shejkens familj.
När shejken slutligen bröt tystnaden om Dubai World
i förra veckan i samband med firandet av en nationell helgdag,
tonade han ned skuldproblemet och beskyllde medierna för
att överdriva det.
”Det är det fruktbärande trädet som blir stenkastarnas
måltavla”, sade han på en presskonferens. ”Men
om man har sju fruktträd, vad händer då? Vi möter
ofta denna kampanj och mediernas oväsen”.
Shejkens defensiva attityd kan ha med hans och Dubais ursprung
att göra. Många västerländska investerare
jämför kanske Dubai med London eller New York, men shejk
Mohammed och hans motsvarigheter i de andra emiraten tenderar
att i stället jämföra sig med andra araber och
deras länder. Och i den jämförelsen framstår
emiratens välstånd och Dubais långa tradition
av fred och stabilitet som mycket viktigare än en dålig
skuld på några få miljarder dollar.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
