Tempus 2009 v 48

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48

Frankrike lever inte som det lär

De forna kolonierna är besvikna på Frankrike, som gullar med de mäktiga och blundar för korruption och andra missförhållanden.

ADAM NOSSITER
Dakar
En kypare i Dakar i Senegal noterar flugorna som irriterar en gäst och säger: ”De där är inte flugor, de är fransmän!”. Mer än 300 mil bort i en annan afrikansk kuststad, Libreville i Gabon, skrek en folkmassa: ”Vi är trötta på fransmännen! Vi sparkar ut dem, vi dödar dem!”, när människorna hade fått veta att landets styrande autokrati skulle behålla makten.

Det är inga goda tider för fransmän i den fransktalande delen av Afrika, såvida man inte är hög ämbetsman från Paris på privat besök i någon av de styrandes palats. När demokratin urholkas i land efter land i regionen tar Frankrike ofta – igen - ställning för de tidigare och framtida autokraterna.
Hela sommaren, medan afrikanska oppositionella protesterade, demonstrerade och flydde, kom maktens män på besök i Paris eller tog emot franska dignitärer hemma hos sig.
Frankrikes president, Nicolas Sarkozy, lovade för tre år sedan en kursändring i relationerna med Afrika. I stället verkar det som om Frankrike återgår till en historisk modell genom att acceptera obehagliga härskare i utbyte mot en urangruva i Niger, delaktighet i Gabons olja eller en djupvattenhamn i Kamerun.
På gatorna i regionen, där folk längtar efter och kräver demokrati, har den gamla kolonialmaktens val att stödja makten lett till hårda attacker mot franska strukturer, stenkastning mot fransmän och varningar till franska medborgare att hålla sig inomhus eller lämna landet.

Frankrike spelade i flera decennier en viktig roll i regeringars och ekonomiers välgång eller undergång i denna del av världen. Även om Frankrikes roll vid det här laget har försvagats betyder landet fortfarande mycket som handelspartner. Tre franska banker svarade för nästan 70 procent av bankaffärerna i den fransktalande zonen 2007, enligt den framstående franske statsvetaren, Philippe Hugon. Den franska regeringen uppger själv att 60 procent av dess ulandsbistånd går till länder söder om Sahara.
De regimkritiska demonstranterna misstänker att Frankrike fortfarande drar i trådarna. Den franska regeringens representanter förnekar detta, men deras agerande antyder ofta motsatsen. I Gabon, där valet av en autokrats son krossade hoppet om ett slut på familjen Bongos fyrtioåriga styre. Sarkozys man i Afrika, Alain Joyandet, kom till Ali Bongos storstilade installation och sade till närvarande reportrar att Bongo ”måste få lite tid”.
Officiellt hävdade Frankrike att det inte hade ett dugg med valet i Gabon att göra; men bakom scenen stödde Parisadvokaten Robert Bourgi, som ingår i kretsen runt Sarkozy, Bongos kandidatur öppet. Bongo är hans klient. Sarkozy har tilldelat Bourgi en av Frankrikes finaste utmärkelser, hederslegionen.

I Afrika betyder ”opposition mot makten detsamma som opposition mot Frankrike”, säger Mamadou Diouf, chef för Afrikanska studier vid Columbiauniversitetet. Han säger att Frankrikes politik i Afrika är en paradox: ”De mänskliga rättigheternas förkämpe praktiserar en policy som går tvärt emot dessa principer”.
Joyandet, Frankrikes biträdande utrikesminister för Afrika, håller inte med: ”Vi stöder verkligen inte sittande makthavare till vilket pris som helst. Vi kräver alltid att de ska respektera de demokratiska principerna”, säger han.
Joyandet pekar på Elfenbenskusten, där Frankrike har förespråkat att val ska äga rum. ”Frankrike stöder institutioner, inte kandidater”, säger han och hävdar att Frankrike för länge sedan övergav ”gamla tiders praxis”.
När Sarkozy lovade ”ett nytt förhållande till Afrika” för tre år sedan sade han att det skulle vara ”jämlikt och befriat från ärren från det förflutna”. Hans första Afrikaminister, Jean-Marie Bockel, förstärkte senare budskapet och sade att presidenten ville ”döma det gamla förhållandet till döden”, eftersom det hade varit ”otydligt och undfallande”.
Bockel förlorade jobbet ganska snart efter det att han hade förolämpat Bongos far genom att kritisera honom för korruption. Hans efterträdare, Joyandet, är mycket vänligare när han talar med och om afrikanska autokrater.

I oktober gav Paris ett varmt välkomnande till Mohamed Ould Abdel Aziz, generalen som genomförde en statskupp i ökenlandet Mauretanien och konsoliderade makten i ett val i somras. Det togs flera fotografier av Aziz och en glatt leende Sarkozy.
I Niger har president Mamadou Tandja metodiskt minskat på de medborgerliga rättigheterna, låst in oppositionella och förlängt sitt mandat. Bilden av honom och Sarkozy finns på det franska utrikesdepartementets hemsida, och en talesman i Paris sade för ett par veckor sedan att ”man har kontakt på hög nivå med den politiska klassen i Niger. Sedan tillade han ”framför allt med oppositionen”.
Fransmännen försökte få Tandja att inte förlänga sitt mandat, men de skulle ha varit tuffare mot honom, säger Mohammed Bazoum, en nigeriansk oppositionsledare.
Ledarna för Guineas militärjunta, som är internationella parior sedan massakern på obeväpnade demonstranter 28 september, välkomnades hjärtligt i Paris mindre än två veckor före massakern, trots att den amerikanska regeringen medvetet hade avbrutit all kontakt. En nära medarbetare till Sarkozy, Patrick Balkany, citerades vid denna tidpunkt i fransk press med orden att ”Moussa Dadis Camaras kandidatur är inget problem”, vilket refererade till juntaledaren, som nu får skulden för massakern.
I juli tog Sarkozy emot Kameruns president, Paul Biya, som har haft makten sedan 1982 och som i fjol eliminerade reglerna för hur länge en president får sitta vid makten. Sarkozy lyfte fram Kamerun som ”ett mönster av moderation”.

Amnesty International rapporterade för en tid sedan om fortsatta brott mot de mänskliga rättigheterna i Kamerun, inklusive tortyr, godtyckliga avrättningar, misshandel och gripande och fängslande av politiska motståndare. Kamerunare i Paris demonstrerade med plakat som sade: ”Biya är en mördare, och Sarkozy är hans medbrottsling!”.
Enligt Joyandet är förhållandet mellan Frankrike och de fransktalande länderna i Afrika ”mycket komplicerat”.
”Om vi gör för mycket anklagas vi för att vara kolonialister, och om vi gör för lite klagar de också”.
Den franska regeringen avråder från undersökningar av korruptionen bland afrikanska ledare. Frukterna av korruptionen hamnar ofta i Paris. En fransk kampanj för gott styre i syfte att avslöja och återbörda ”tillgångar som införskaffats på olaglig väg” bland tre av Afrikas mest ökända ledare – den nu bortgångne Omar Bongo i Gabon, Denis Sassou-Nguesso i Kongo/Brazzaville och Teodoro Obiang Nguema Mbasogo i Ekvatorialguinea – har stoppats av den franska åklagarmyndigheten med motiveringen att gruppen inte är kvalificerad att stämma och att underbyggande fakta var ”illa definierade”.
Gruppen bakom kampanjen, Transparency International (TI), hade faktiskt i detalj listat ledarnas mycket stora tillgångar i form av framför allt fastigheter i Paris. TI överklagade åklagarmyndighetens beslut, men i oktober gav en appellationsdomstol åklagarna rätt.
Rapporter om lyxen som Biya unnade sig under sitt besök i Paris ”chockerade folk enormt” berättar Jean Faustin Kinyock, ordförande för Människorättsförbundet i Kamerun. Och fransmännen betraktas som medskyldiga.
Bedömare varnar för att motviljan mot Frankrike är djup. ”Folk gillar inte Frankrike, därför att Frankrike inte hjälper dem att välja sina ledare fritt”, säger statsvetaren och historikern Achille Mbembe vid Witwatersranduniversitetet i Sydafrika. ”Den demokratiska processen har blockerats nästan överallt”, tillägger han.
© 2009 TEMPUS/The New York Times