Tempus 2009 v 48

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48

Indien känner sig orättvist behandlat

Indien befarar att Kina och Pakistan är så viktiga för USA att Indien förpassas ut i periferin.

LYDIA POLGREEN
New Delhi
Den officiella deklarationen liknade vilket annat uttalande som helst i samband avslutningen av ett statsbesök. Kommunikén utfärdades av USA och Kina efter president Obamas besök där, och den konstaterade att de två länderna skulle samarbeta ”för att främja fred, stabilitet och utveckling” i södra Asien.
Men mot bakgrund av att Indiens premiärminister, Manmohan Singh, skulle vara hedersgäst i Vita huset i tisdags kunde ordalydelsen i den USA-kinesiska kommunikén tolkas som en av flera gliringar, som dämpar hoppet om ett nytt kapitel i det ofta skakiga förhållandet mellan Indien och USA.
Den vaga formuleringen i slutkommunikén efter Obamas Kinabesök tolkades i New Delhi som ett klartecken till Kina att intervenera på Indiens bakgård, vilket har lett till bestörta protester från hela det politiska spektrumet.
”Hur kan man lägga ansvaret för fred i södra Asien på Kina?”, sade publicisten och krönikören Prem Shankar Ja, som förmodligen förde många indiers talan. ”Det enda Kina har gjort i Sydasien är att spela en destruktiv roll”, fortsatte han med hänvisning till Kinas nära relationer med Indiens ärkerival, Pakistan.

Bortom de ytliga frågorna finns dock en djupare motsättning. Indien betraktar de varmare relationerna mellan Washington och Beijing under Obamas administration som ett hot mot dess egen ställning som global makt. I New Delhi befarar man att Indien kommer att degraderas till en regional roll att jämföras med exempelvis Afghanistans eller Pakistans.
”Det finns en stark misstanke om att Indien inte är viktigt i Obamas internationella kalkyler”, säger Lalit Mansingh, f d utrikesminister och ambassadör i Washington. ”Misstanken grundar sig på att Obama inte verkar lika angelägen om att bygga ett strategiskt partnerskap med Indien som George Bush var. Under ytan lurar misstanken att amerikanerna är rädda för eller för beroende av kineserna”.
Att Obama avböjde ett möte med den tibetanske ledaren Dalai Lama i Washington förra månaden uppfattas också som ett bevis för att han inte vill stöta sig med Kina, det spelar ingen roll att Indien självt, för att inte reta Kina, hindrade utländska journalister från att rapportera om Dalai Lamas besök i en omstridd indisk provins.

Indien och Kina kom närmare varandra än någonsin under Bushs presidentskap. Relationerna mådde bra av en pakt om kärnteknologi, som indirekt legitimerade Indiens kärnvapenprogram och som gör det möjligt för Indien att importera teknik för konstruktion av kärnkraftverk, som det finns stort behov av. Bushs administration betraktade det demokratiska Indien som en naturlig motvikt mot det allt mäktigare, autokratiska Kina.
Obamas administration möter inte samma entusiasm i Indien. Bush betraktade Indien som en unik och livsviktig allierad, medan Obama tenderar att se Pakistan som USAs stöttepunkt i Sydasien och ”Indien som en knepig knut i den afghanska härvan”, enligt ledaren i en indisk tidning i måndags.
Och faktum är att Indien befarar att det på nytt degraderas till en variabel i den komplicerade regionala ekvation, där USA är djupt involverat i det afghanska kriget och Pakistans växande kaos.
Mot denna bakgrund tolkar indierna USAs ovilja att konfrontera Kina i känsliga frågor som ett bevis för att USA hellre upprätthåller en pragmatisk attityd gentemot Kina, som USA är skyldigt 800 miljarder dollar, än ställer upp för de demokratiska värderingar som Indien och USA delar.
”Obamas djupa bugning för Japans kejsare var en artig gest, men den överdrivna artigheten gentemot kineserna var inget annat än undergivenhet”, säger den förre ambassadören Mansingh.

Indien och Amerika verkar vara naturliga allierade. Båda länderna är stora, multietniska och religiöst mångfaldiga. Och båda införde demokrati efter att ha kastat av sig britternas koloniala ok. Faktum är att Amerika på ett tidigt stadium stödde Indiens självständighet.
Men förhållandet har alltid varit skakigt, vilket beror just på ovan nämnda egenskaper. Indien tål inte att betraktas som något annat än en enastående nation med ett unikt öde. Kalla krigets politik förde samman USA och Pakistan. Indien, som var officiellt neutralt i det kalla kriget, hade socialistiska böjelser och upprätthåll ett nära förhållande till Sovjetunionen. Indien värjde sig dock mot epitetet kommunistisk och mot kommunismens idéer.

Premiärminister Singh försökte inför avfärden till USA tona ned intrycket av att det finns spänningar mellan hans regering och Obamas administration. ”Våra relationer med USA har inte på något sätt tagit skada av att Washington har en ny regering”, sade han i en tv-intervju i söndags, då han även upprepade att ”Indien och Kina konkurrerar inte om USAs gunst”.
Kina har dessutom antytt att det inte tänker försöka medla mellan Indien och Pakistan. Och trots kommunikén efter Obamas besök i Beijing har Kina inte uttryckt något som helst intresse av att blanda sig i Pakistans mycket allvarliga inhemska problem.

Faktum är att förhållandet mellan Indien och Kina omfattar så många sfärer att det är svårt att tänka sig en allvarlig störning i relationerna, påpekar många bedömare. Förutom ömsesidig handel för flera miljarder dollar finns det miljontals indier och människor med indiskt ursprung i USA.
Samarbetet mellan polis och säkerhetsexperter har också fördjupats markant sedan terrorattentaten i Mumbai förra året. Länderna utbyter information om terroristhot och terrornätverk.
Den f d indiske utrikesministern Salman Haidar påpekar att den naturliga alliansen mellan Indien och USA är så stark numera att den inte kan förstöras av inbillade eller verkliga tabbar.
”Tonen mellan Obama och Manmohan Singh är mycket hjärtlig och bygger på ömsesidig uppskattning och respekt”, säger Haidar.
© 2009 TEMPUS/New York Times