Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ISABEL KERSHNER
Yitzhar, Västbanken
En rörbomb exploderade sent en kväll utanför professor
Zeev Sternhells bostad i Jerusalem. Sternhell skadades lindrigt,
och attentatet väckte ingen större uppståndelse
i ett land, som rutinmässigt utsätts för mycket
allvarligare våldsdåd.
Men attacken mot Sternhell uppmärksammades ändå
på grund av hans känsloladdade kritik mot de judiska
bosättningarna på Västbanken. En gång sade
han att palestinierna skulle göra klokt i att ”koncentrera
sin kamp mot bosättningarna”. De israeliska myndigheterna
har också hittat flygblad i närheten av professorns
bostad innehållande erbjudande om nästan 300 000 dollar
i belöning till den som dödar en medlem av den israeliska
fredsorganisationenPeace Now. Flygbladen väckte misstankar
om att militanta israeliska bosättare eller deras anhängare
låg bakom attacken mot Sternhells bostad.
Om detta är riktigt kanske bombattentatet är det
senaste tecknet på att den israeliska bosättarrörelsen
har börjat hemfalla åt extrema åtgärder
för att skydda sina bostäder på den ockuperade
Västbanken mot inte bara palestinier utan även judar,
som enligt en del bosättare förråder den judiska
saken. Radikala bosättare säger att de är fast
beslutna att visa att deras bosättningar och utposter inte
kan utrymmas och demoleras, vare sig med lag eller våld.
Det har förekommit våld från bosättarna
i många år, bl a när Gaza utrymdes och överläts
åt palestinierna 2005. Nu, några år senare,
verkar det som om de militanta bosättarna har utarbetat en
bredare, mer sofistikerad försvarsstrategi, som syftar till
att avskräcka myndigheterna från att ens försöka
få bort dem.
Den aggressiva doktrinen uppmanar bosättarna och deras sympatisörer
att besvara varje försök från israelisk armé
eller polis att utrymma illegalt anlagda utposter ”när
som helst, var som helst och hur som helst”.
De illegala utposterna ska emellertid, enligt ett regeringsbeslut,
elimineras så fort som möjligt.
Förutom att bosättarnas plan syftar till att tvinga
polis och militär att betala ett högt pris för
eventuella åtgärder, är den ett sätt att
vedergälla palestinska våldsdåd genom att bosättarna
tar lagen i egna händer, vilket ökar risken för
att hela Västbanken exploderar i våld.
Hårdföra, konservativa bosättare har de senaste
veckorna reagerat på mindre militära operationer med
att upprätta vägspärrar, iscensätta spontana
upplopp, kasta sten på palestinska fordon och sticka palestinska
fruktodlingar och åkrar i brand runt om på hela Västbanken,
ett territorium som Israel har ockuperat sedan 1967. De har också
vandaliserat den israeliska arméns anläggningar, utrustning
och fordon.
I bosättningar som Yitzhar, som är ett extremistfäste
högt upp på kullarna utanför den palestinska staden
Nablus på norra Västbanken, rasar redan ett lokalt
krig. En lördag i mitten av september klättrade en palestinier
från den närliggande byn Asira al Qibliya upp för
kullen till Shalhevet, ett bostadsområde i Yitzhar. Där
tände han eld på ett hus, vars invånare var bortresta
över veckoslutet, och knivhögg en nioårig pojke,
enligt den israeliska armén.
Några timmar senare stormade bosättare från Yitzhar
in i den palestinska byn, där de kastade stenar och sköt
med gevär och pistoler. Attacken var att jämföra
med ”en pogrom”, enligt Israels förre premiärminister,
Ehud Olmert. Flera palestinier fördes till sjukhus med skottskador.
”Armén klagar på att vi störde dem i deras
försök att fånga terroristen”, säger
Ephraim Ben Shochat, som bor i Shalhevet Ya, en illegal utpost
bestående av tre permanenta bostäder och en husvagn
halvvägs mellan Yitzhar och Asira al Qibliya. ”I våra
ögon är det viktigare att avskräcka palestinierna
från fler attentat än att fånga en specifik terrorist”,
säger Shochat.
Medan han pratar med journalister håller soldater på
att förstärka en liten postering längre ned på
gatan. ”Vi slåss hellre och dödar fienden”,
säger Shochat, som tillägger att armén med alla
sina utkikar och satelliter ”gömmer sig i sina bunkrar”.
För tio månader sedan lovade palestinska och israeliska
ledare på ett fredsmöte i USA att göra allt som
står i deras makt för att uppnå en historisk
överenskommelse om bildandet av en palestinsk stat på
Västbanken och i Gaza före årets slut. Palestinierna
lovade vidare att oskadliggöra alla terroristnätverk,
och israelerna gick med på att avbryta allt bostadsbyggande
i bosättningarna och omedelbart utrymma all utposter, som
har kommit till sedan i mars 2001.
I praktiken har bara en handfull av ca hundra utposter utrymts,
och minst hälften av de återstående har etablerats
efter 2001. Byggandet fortsätter också i de officiella
bosättningarna på Västbanken.
Samtidigt har den religiösa, ideologiska bosättarfraktionen
blivit radikalare. Personer i rörelsens extremistiska falang,
exempelvis Shochat, avvisar all form av lojalitet mot staten och
stöds av en äldre generation rabbiner och bosättarpionjärer.
I Samarien, som är den bibliska beteckningen på Västbanken,
och i Binyamin, området runt Ramallah, röstade bosättarna
nyligen bort sina mer moderata företrädare i de lokala
och regionala valen. De nya representanterna är ”aktivister”.
Dessa nya lokalpolitiker, som t ex Gershon Mesika i samariska
rådet, tar avstånd från den kompromissbenägna
politik som förespråkas av Yesharådet, bosättarrörelsens
paraplygrupp. De nyvalda aktivisterna fördömer Yesharådets
beredskap att förhandla med regeringen om utrymning eller
flyttning av några av utposterna på Västbanken
i utbyte mot att andra utposter legaliseras.
”Vi tar vårt öde i egna händer”, säger
Mesika. ”Vi tänker inte gå till slaktaren som
viljelösa får”. Mesika tillägger att senaste
tidens bosättarvåld är begripligt men inte försvarbart.
För många i den ideologiska, religiösa bosättarfalangen
blev utrymningen av Gaza 2005 ett brutalt uppvaknande. Då
evakuerade Israel alla de 21 bosättningarna på Gazaremsan
under dåvarande premiärministern, Ariel Sharon, som
en gång i tiden hade varit en drivande kraft bakom bosättningsrörelsen
men med åren blev mer pragmatisk. Förutom att alla
bosättningar i Gaza eliminerades revs fyra officiella bosättningar
på norra Västbanken.
En annan motgång för bosättarna kom i början
av 2006, när tusentals bosättare stötte samman
med israeliska poliser, som skulle riva nio hus som hade byggts
utan tillstånd i Amona. Myndigheterna, som överraskades
av det våldsamma motståndet, sköt planer på
ytterligare evakueringar på framtiden.
”Amona delade israelerna i två hälfter, en mer
militant aktivistisk och en mer passiv del”, säger Ha
Cohen, en ung man som var med och grundade utposten Shalhevet
Ya. Han framhåller att det israeliska folket måste
bestämma sig för om det står på religionens
eller statens sida.
Ha Cohen bor hos en kusin i Jerusalem. Han har av den israeliska
säkerhetstjänsten pekats ut som en av upphovsmännen
till bosättarnas nya, aggressiva doktrin, och han har av
armén bannlysts från Västbanken i fyra månader.
Den unge mannen föddes i Monsey i delstaten New York och
kom som barn till Israel tillsammans med sina föräldrar.
Han hoppade av en religiös gymnasieutbildning vid 16 års
ålder och begav sig till Västbanken för att anlägga
en bosättning. Han gifte sig vid 18 och har sedan dess bott
i och runt Yitzhar. Han företräder bosättarrörelsens
messianska, nästan apokalyptiska gren. Han pratar om frälsning
och befrielse och klargör att det inte finns någon
plats för araber i hans Israel.
Ha Cohen, som liksom Ben Shochat, är charmigt avväpnande,
säger att han slapp göra militärtjänst av
religiösa skäl. Som medlem i Yitzhars säkerhetsgrupp
får han dock regelbunden stridsträning, och han har
ett eget vapen.
På Västbanken bor drygt 250 000 judiska bosättare
bland ungefär 2,4 miljoner palestinier, och då är
östra Jerusalem inte medräknat. Samariens regionala
råd företräder 30 officiella bosättningar
och tolv inofficiella utposter, som hävdar att de etablerades
före mars 2001. Andra utposter, som Shalhevet Ya, har uppstått
senare och ligger åtminstone delvis på privat, palestinsk
mark.
Lokala bosättningsledare hävdar att enda skillnaden
mellan en auktoriserad bosättning och en illegal utpost är
bristen på försvarsministerns underskrift på
planeringspappren. Fullständig auktorisation hjälpte
hur som helst inte de fyra bosättningar som revs 2005.
Bosättarna anklagar den israeliska regeringen för hyckleri.
Den samariska bosättningen Rahelim, som består av 45
familjer och grundades 1991, har fått etiketten illegal
trots att det israeliska bostadsdepartementet byggde 14 permanentbostäder
där 1998.
Det var Avri Ran, en karismatisk ungdomsguru, som formulerade
konceptet om utposter ungefär samtidigt som Israel började
förhandla med det palestinska ledarskapet i början av
1990-talet. Tanken var att befolka tomma områden på
Västbanken med judar för att förhindra att områdena
med tiden återlämnades till palestinierna.
Ran och hans hustru, Sharona, började i Itamar, en bosättning
strax söder om Nablus, och flyttade sedan från kulle
till kulle, varefter de slutligen byggde en privat ranch ca två
kilometer från den ursprungliga bosättningen, som bar
det ståtliga namnet Givaot Olam, Universums kullar.
Precis som många andra bosättare i detta område
ser sig familjen Ran som väktare av Josefs grav, som ligger
i hjärtat av Nablus. Familjen utstrålar en djupt religiös,
nästan mystisk kärlek till landet. Farmen påstås
vara den största israeliska äggproducenten. Rans svärson,
Assaf Kidron, som är skulptör, hävdar att den hårda,
bistra vind, som brukade svepa runt berget, har mojnat sedan judarna
bosatte sig här, vilket anses bevisa att en gudomlig hand
har styrt det hela.
Utanför bosättningen Har Brach på Grizimberget
har bosättare tagit över en f d militär utkikspost,
varifrån man har utsikt över Nablus och Josefs grav.
En religiös skola har redan öppnat som ett slags försäkring
om fortsatt närvaro. Ingen har försökt flytta bosättarna,
trots att det finns en arméanläggning lite längre
bort på bergskammen.
Förhållandet mellan de religiösa bosättarna
och armén i området är för det mesta ambivalent
om än symbiotiskt. De flesta unga bosättare gör
militärtjänst, och de utgör en växande andel
av soldaterna i elit- och officerskårerna.
Nyligen skadades dock två soldater i sammanstötningar
med bosättare. ”Det är fel att skada soldater”,
säger David Ha’ivri, som ansvarar för relationer
med utomstående i Samarienrådet. ”Men den som
använder våld får räkna med motvåld”.
Bosättarna gillar armén när den nöjer sig
med att erbjuda säkerhet, tillägger Ha’ivri. ”Men
vi respekterar dem inte när de lägger sig i vårt
byggande”.
Arméns talesmän vill inte kommentera bosättarnas
nya aggressiva doktrin, eftersom frågan är ytterst
känslig.
Men en talesman för den israeliska polisen, som har att vaka
över lag och ordning bland bosättarna, uppger att polisen
har gripit minst ett halvdussin bosättare bara de senaste
två månaderna.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
