Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DIETMAR HIPP och HORAND KNAUP
Berlin
Det var tidigt på morgonen och alltjämt mörkt
ute, när en polispatrull stannade till utanför ett hyreshus
i Karlsruhe. Ignace Murwanashyaka, en 46-årig rwandier med
tysk asylstatus som var på besök hos sin tyska väninna,
verkade överraskad när polisen överräckte
häktningsordern mot honom. Denna anklagar honom på
36 sidor för minst 18 krigsförbrytelser och ”brott
mot mänskligheten” i östra Kongo.
Nästan samtidigt tog poliser i Neuffen i Schwaben fast Straton
Musoni, som är god vän till Murwanashyaka. Även
han misstänks för mord, våldtäkter, plundring
och rekrytering av barn i Kongo.
När den tyska polisen tog Murwanashyaka och Musoni lade
de vantarna på ledaren för rebellgruppen Rwandas demokratiska
befrielsestyrkor (FDLR) och hans ställföreträdare.
Tillsammans förmodad de vara gruppens högsta ledning.
FDLR är den största och mest mordiska milisen, som sedan
flera år opererar i östra Kongo och har förvandlat
regionen till ett slakthus. Huturebeller bekämpar där
regimen i det gamla hemlandet. Nästan alla grannländer
har under årens lopp varit involverade i kriget. Idag handlar
det i första hand om att roffa åt sig Kongos naturskatter.
Hela världen lovordade den tyska polisens insats. I Rwanda
berömde justitieminister och riksåklagaren gripandet
av de två eftersöka hutuerna; FNs speciella sändebud
för Kongo, Alan Doss, uppmanade andra länder, som härbärgerar
FDLR-medlemmar, att följa Tysklands exempel.
Men faktum är att de tyska myndigheterna tog god tid på
sig att sätta punkt för de båda rwandiernas liv
i frihet. I flera år har myndigheterna haft tillgång
till rapporter om FDLRs illdåd i östra Kongo, och sedan
flera år har det varit känt att Murwanashyaka styrde
kriget från sitt hem i Mannheim. Nationella och internationella
människorättsorganisationer har samlat in indicier och
vittnesmål, riksåklagaren i Rwanda har skickat bevis,
FN-utredare har kartlagt samtalstrafiken mellan östra Kongo
och Mannheim. Men den tyska åklagarmyndigheten dröjde
med att agera.
De misstänkta gärningsmännen levde under tiden
anpassat och diskret bakom hederliga fasader i södra Tyskland.
Murwanashyaka, som är far till fyra barn, bodde sedan två
år tillbaka på Galileigatan nära järnvägen
i Mannheim. Han bär runda glasögon, ett träkors
runt halsen och har varje söndag deltagit i gudstjänsten
i Petri-Paulikyrkan i Mannheim. Ett mer oklanderligt intryck kan
man knappast göra. Han talade aldrig politik med främlingar,
utan bedyrade snarare så ofta han kunde att han gärna
skulle vilja återvända till Rwanda en vacker dag.
Musoni var också väl integrerad på sin hemort,
Neuffen med 6 000 invånare. Hans fru drev ett korvstånd
och hans barn var aktiva i en kulturförening. Det var egentligen
bara i medborgarrörelsen ”AK Asyl”, som Musoni
utmärkte sig. Rörelsen arrangerar regelbundet föredrag,
filmkvällar och diskussionsaftnar med Kongo som tema. ”Han
verkade alltid så ideologisk”, minns Ragini Wahl, som
ansvarar för rörelsens program.
1996 skrev Musoni i Nürtinger Zeitung att tutsiregeringen,
som efter hundra dagar satte punkt för folkmordet, hade köpt
vapen för tyska biståndspengar.
Märkligt är att Musoni klarade sig utan anmärkning
genom två säkerhetsutredningar, som gjordes av polisen
i Stuttgart inför hans arbete på justitiedepartementet
i Baden-Württemberg, där han som medarbetare i ett extern
IT-bolag skulle kontrollera det interna datanätverket.
Poliserna, som kontrollerade hans bakgrund, upptäckte inget
misstänkt. Men när en tidning i juli 2008 skrev om en
viss Straton M, begrep man på justitiedepartementet vem
det var som gick runt i korridorerna.
Murwanashyaka gjorde inte heller något väsen av
sig till en början. 1989 kom den då 25-årige
rwandiern till Bonn för att studera ekonomi. Han väckte
ingen uppmärksamhet, eftersom han befann sig i Tyskland 1994
och alltså inte hade kunnat delta i folkmordet.
Men den studerande rwandiern engagerade sig på andra sätt.
Kort tid efter hutuernas massflykt från Rwanda blev Murwanashyaka
medlem i hutuernas exilparti, RDR. 1997 blev han partiets ledare
i Tyskland, och 2000 sökte han asyl i Tyskland. Myndigheterna
godkände ansökan på bara några veckor.
2001 valdes Murwanashyaka till ordförande i RDRs efterföljare,
FDLR. Han har sedan dess besökt östra Kongo, ett jordens
mest laglösa områden, många gånger.
Regionen saknar statliga strukturer, fungerande polisväsen
och rättsväsen. Fyra till fem miljoner människor
tros ha mist livet där sedan 1998 i våldsamma attacker.
Där finns bördiga jordar, gott om vatten och stora naturtillgångar
– samt en skoningslös kamp om makt och kontroll.
FDLR hör vid sidan av den kongolesiska armén till
de blodigaste våldsverkarna i regionen. En rapport från
Human Rights Watch från tidigare i år citerar ögonvittnen:
”Efter mötet upprättade FDLR barrikader för
att hindra folket från att fly. När några trots
detta försökte fly attackerade FDLR och dödade
dussintals människor med gevär, granater och machete.
Män, kvinnor och barn, FDLR dödade alla”.
Det handlar inte längre om politik. Till och med de olika
folkgrupperna spelar vid det här laget en underordnad roll.
FDLR och dess upp emot 6 000 soldater deltar i plundringen av
guld, coltan, volfram och andra skatter. Olaglig handel med Kongos
naturtillgångar omsätter, enligt FN, miljontals dollar
varje år.
Med hjälp av en ”terrorregim i urskogen” kontrollerar
FDLR-milisen över hundra små guldgruvor i området
runt Kasugho.
Så tidigt som i december i fjol fastställdes i en
rapport från FN att mannen i Mannheim stod i regelbunden
kontakt via satellittelefon med FDLR-ledarna i krisområdet
i Kongo och att han deltog i ”de dagliga operativa besluten”.
Dessutom hade han, enligt rapporten, under ett besök hos
milisen 2005 betalat ut hundratusen dollar i lön till soldaterna.
Senaste gången, i augusti 2006, reste Murwanashyaka, enligt
information från insatt källa, via Kampala och Butembo
till Lubero i östra Kongo. Han påstås ha medfört
vapen och ammunition till soldaterna och ha haft med sig guld
och diamanter hem.
Hans advokat, Steffen Gallas, säger att påståendet
är grundlöst. Han bestrider den tyska åklagarmyndighetens
anklagelser och säger: ”Vi kommer att motbevisa även
dessa anklagelser”.
Tyskarna ansåg länge att bevisen inte räckte
till för ett ingripande. I februari 2006 reste Murwanashyaka
på nytt runt i Kongo, och den tyska invandringsmyndigheten
drog tillbaka hans asylstatus. Efter återkomsten från
Afrika hamnade han i utvisningshäkte. Han överklagade
utvisningsbeslutet – och fick rätt. Domarens utsaga
löd: FDLR är ingen fast organisation och det finns inga
bevis för brottslighet.
Åklagarmyndigheten gjorde också en utredning om honom,
men någon konkret misstanke, vilket behövs för
ett gripande – räckte bevisen inte till. Utredningen
lades ner efter drygt ett år.
2008 kom det en begäran om utlämning från Rwanda.
Hovrätten i Karlsruhe avböjde begäran med motiveringen
att Murwanashyaka inte kunde garanteras en rättvis rättegång
i Rwanda. Politikerna valde att titta bort.
Men de ihärdiga påtryckningarna på förbundsregeringen
och den tyska rättvisan fick till slut effekt. Ledamöter
i förbundsdagen och ett antal organisationer vände sig
till utrikesdepartementet, och ett nätverk av kyrkor överlämnade
information och upplysningar till riksåklagarämbetet.
Människorättsorganisationer som Human Rights Watch och
Amnesty International ifrågasatte exilrwandiernas handlingar
i Tyskland. Förra veckan publicerades också en rapport
om läget i östra Kongo i vilken det tyska rättsväsendet
kritiseras.
Jurister och utredare i Tyskland är fortsatt skeptiska till
gripandet av de två rwandierna. Claus Kress, som är
expert på folkrätt, varnar för ”förhastad
kritik” mot det tyska rättsväsendet. Han understryker
att brott mot mänskligheten och folkmord är mycket svårare
att bevisa än vanliga mord, därför att det krävs
”en hel beviskedja uppifrån toppen och ända ned”.
Kress anser att ”mången människorättsaktivist
gör saken mycket enklare än den är”.
Det tyska rättsväsendet har dessutom ingen erfarenhet
av processer av detta slag. Lagen om brott mot folkrätten
infördes först 2002. Murwanashyaka och Musoni är
de första fallen som ska bedömas enligt denna lag.
För drygt ett år sedan började riksåklagaren
diskret undersöka de båda rwandierna med bl a telefonavlyssning
i hopp om att få bevis mot männen. Häktningsordern
som gäller nu bygger på bevis som har samlats in de
senaste månaderna.
Många myndighetspersoner som är insatta i fallet känner
dock ett visst obehag inför hela affären. ”Jag
har ofta märkt att myndigheterna kan arbeta snabbt och effektivt
i asylärenden, men i de här fallen, när snabbhet
verkligen var viktigt, hände det ingenting under flera år”,
säger flyktingledsagaren Ragini Wahl.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
