Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN och MATHIAS SCHEPP
Moskva
Det är ovanligt att en person i maktens inre krets skriver
en avslöjande roman och varnar för undergången
av ett system, som han själv har varit med och skapat. I
Moskva har det kommit ut en bok, som väcker stor uppståndelse.
Den är skriven under pseudonym, men den tillskrivs Vladislav
Surkov, chefsideolog i Kreml och ”ett cyniskt geni”,
som den f d kollegan och KGB-generalen Alexej Kondaurov kallar
honom.
Boken ”Okolonolja” beskrivs som ”gangsterfiktion”,
men på de 112 sidorna tumlar verkliga politiker-gangstrar
runt. Författaren tecknar en skakande bild av den ryska huvudstaden
med dess ”handel med ämbeten, ordnar och privilegier”.
Skattepengar hamnar i fruars, älskarinnors och brorsdöttrars
fickor. ”Korruption och organiserad brottslighet är
samhällsordningens bärande pelare vid sidan av skolan
och polisen”, förklarar en av romanhjältens kolleger
inom säkerhetstjänsten.
Det finns nog inget europeiskt land där politiska ämbeten
och rikedom hänger ihop så nära som i Ryssland,
inte ens i Silvio Berlusconis Italien eller i Rumänien.
Korruptionen har ”djupa rötter i vårt land, och
den antar synnerligen vedervärdiga former”, klagade
president Dimitrij Medvedev i sitt tal till nationen i början
av november.
Mutor och nepotism präglar hela samhällslivet –
från hälsovård till rättsväsen. I Transparency
Internationals korruptionsindex delade Ryssland förra året
plats 147 med Kenya, Bangladesh och Syrien.
Korruptionen infiltrerar allt från den högsta politiska
toppen till minsta lokala förvaltning, konstaterade Medvedev
och beklagade sig utförligt över att korruptionen har
blivit vardagsmat för ryssarna. ”Hemma hos er i Europa”,
sade Medvedev i en intervju med Der Spiegel, ”griper bilförarna
inte automatiskt efter plånboken när de stoppas av
trafikpolisen”.
Det ryssarna måste lära sig, enligt presidenten, är
att mutor och bestickning är ett brott.
Bara några dagar senare talade en förtvivlad polischef
från Novorossisk vid Svarta havet ut på internet.
Narkotikapolisen Alexej Dymovskij berättade om framtvingade
vittnesmål, förfalskade bevis och godtyckliga gripanden.
Han hade på band, 150 timmar, spelat in komprometterande
yttranden från kolleger och överordnade, och nu ville
han ha ett personligt samtal med premiärminister Putin.
Kort tid efteråt fick han sällskap av en f d polis
från delrepubliken Komi. Denne berättade om ”fabricerade”
anklagelser mot oskyldiga medborgare.
Dessa båda är sällsynta fall av statstjänstemän,
som öppet gör uppror mot chefer och omständigheter
i de rättsskyddande myndigheterna. Dymovskij avskedades förstås.
Ryssarna i allmänhet är mer rädda för terrorister
än för polisen, enligt en opinionsmätning. Bara
30 procent tror att lagens väktare lyder lagen.
Faktum är att korruptionen genomsyrar vardagen i världens
till ytan största land. Medborgarna måste gräva
i fickorna för att bli opererade av en skicklig läkare
inom rimlig tid, för att köpa en studieplats åt
en lat dotter eller för att få en demonstrativt uttråkad
tjänsteman att förlänga passets giltighet i tid
för den planerade semesterresan.
Affärsmän värjer sig mot ständiga inspektioner
från brandskyddet, miljömyndigheten och hälsovårdsnämnden
genom att sticka till inspektörerna kuvert fulla av sedelbuntar.
Enligt en undersökning utförd av Indeminstitutet i Moskva
betalas årligen 319 miljarder dollar under bordet till olika
myndighetspersoner. I en befolkning på 142 miljoner betyder
det drygt 2 000 dollar per capita.
I en källare inte långt från Kreml sammanställer
den f d parlamentsledamoten och oppositionspolitikern Vladimir
Rysjkov en lista över olika fall där byråkrater
har pressat företag på pengar. I den sibiriska miljonstaden
Krasnojarsk tvingades ett möbelföretag smörja de
lokala myndigheterna med femsiffriga rubelbelopp för att
få sina produkter certifierade. I Isjevsk, som ligger mellan
Volga och Ural, betalade ett byggföretag fem procent av värdet
av alla kontrakt till stadens styrelse.
Tjänstemän och politiker utnyttjar släktingar och
bulvaner för att dölja sina lukrativa ”affärer”.
”Majoriteten av alla byråkrater gör sidoaffärer”,
säger Rysjkov.
Att bygga en kilometer gata kostar fyra gånger så
mycket för den ryska skattebetalaren som för den västeuropeiska.
Det beror inte bara på det bistra vinterklimatet i Ryssland
utan framför allt på att mutor är regel och inte
undantag även när det gäller officiella uppdrag.
Åtskillnaden mellan politisk makt och ekonomiska fördelar
finns bara på pappret, säger Rysjkov. ”Om ekonomitidskriften
Forbes skulle göra en sanningsenlig förteckning över
de rikaste ryssarna skulle hälften av platserna upptas av
ministrar och valda ombud”, påstår han.
Frun till Moskvas överborgmästare, Jurij Lusjkov,
har som ägare till ett byggföretag blivit mångmiljardär.
Borgmästaren, som har haft ämbetet i 17 år och
tillhör ledningen i Putins parti, Enade Ryssland, förklarar
fruns framgångar med att hon är en utomordentligt talangfull
affärskvinna. Han kanske upptäckte det medan hon fortfarande
var hans sekreterare.
Journalister, som beskyller paret för nepotism, stäms
för ärekränkning av de äkta makarna, som lätt
vinner processerna.
Eftersom folket vet att eliten och nomenklaturan proppar fickorna
fulla tjänar Medvedevs förmaningar om moralisk resning
på lägre nivåer ingenting till. Ryssarna behöver
bara kasta en blick på duman för att allt hopp om en
bättring ska fara och flyga.
Duman är inte, till skillnad från den tyska förbundsdagen,
ett parlament för lagkunniga och ämbetsmän, utan
en klubb för stjärnor och förmögna personer.
Bredvid f d idrottshjältar sitter nyrika och inte sällan
tvivelaktiga ”affärsmän” i dumans bänkar.
Det är en öppen hemlighet att en del platser har köpts
för stora pengar.
Efter Sovjetunionens fall och en tid med vild kapitalism på
1990-talet har Ryssland upprättat en samhällsordning
med feodala drag, där den politiska ledningen delar ut förläningar
till sina vasaller.
Vladimir Putin har placerat vänner och förtrogna i ledningen
för nybildade statliga holdingbolag. President Medvedev,
som försöker bygga en egen maktbas, rycker dem in på
livet, vilket ledde till att den ryske riskåklagaren satte
ett ryskt riskkapitalbolag under luppen på grund av misstänkt
förskingring av drygt 600 miljoner euro. Bolagets generaldirektör
fick gå.
Ur syltburkarna hos det statliga bolaget OAK och dess dotterbolag
försvann drygt hundra miljoner euro till skeppsbyggare i
Östtyskland och vidare till olika brevlådeföretag.
Varven i Warnemünde och Wismar gick i konkurs, i Moskva utreder
åklagaren.
Dumaledamöter berättar om ministrar som inte beviljar
anslag till modernisering av lokala flygplatser förrän
byggkontrakten tilldelas företag som står ministrarna
nära. Till och med kommunistpartiet är involverat i
den nyryska kapitalismen, de förmögnas rike.
Kommunistledaren Gennadij Zyuganov attackerar outtröttligt
”den krisdrabbade kapitalismen” i partitidningen Pravda
medan hans partikamrater utnyttjar kapitalismen framgångsrikt.
Kamrat Igor Edel, är ett bevis för att man kan attackera
”tjänstemannakapitalismen” och samtidigt profitera
på den. Denne f d fruktgrossist leder ett statligt vägbyggnadsbolag,
som verkar i Moskvas omnejd, och sitter samtidigt i duman.
Ibland händer det att huvudstadstidningarna tar upp klyftan
mellan traktamenten och tvivelaktiga sidoinkomster. Då får
läsarna veta att dumans vice ordförande, Ljubov Sisska,
(lön ca 1 600 euro per månad) blev bestulen på
85 000 euro i kontanter samt en stor mängd klockor och smycken
i ett inbrott 2006. De kan också häpna över att
den tjetjenske presidenten Ramsan Kadyrov har skaffat sig en klocka
för motsvarande ett par miljoner kronor eller över att
viceborgmästaren i Moskva, Vladimir Ressin, har en DeWitt-klocka
värd ännu fler miljoner på armen. Premiärminister
Putins tidmätare är mycket blygsam i jämförelse,
liksom Medvedevs.
Medvedev har utfärdat nya lagar för att bekämpa
korruptionen, som ju motarbetar hans reform- och moderniseringsplaner.
Guvernörer, som i åratal har lekt godsherrar i sina
regioner, får gå i pension, och ministrar och andra
högt uppsatta personer ska numera redovisa sina tillgångar
offentligt.
Medvedev är samtidigt chef över Vladislav Surkov, ställföreträdande
ledare för Kremls förvaltning och den förmodade
författaren till den uppseendeväckande boken om hur
det går till i Kreml. Romanen slutar med de hoppingivande
orden: ”Allt går att rätta till”. Gör
det?
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
