Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
RALF NEUKIRCH och CHRISTOPH SCHULT
Jerusalem och Berlin
Vid maktens skrivbord i det israeliska parlamentet sitter en liten
pojke och dricker läsk och spelar datorspel. Talmannen i
Knesset, Reuven Rivlin, är barnvakt för sitt barnbarn
och minns tiden när han själv var pojke: Jag växte
upp i tron att alla tyskar var nazister, som ville förinta
oss judar, berättar han.
Som ung student tillhörde Rivlin de israeler, som 1965 sökte
förhindra etableringen av diplomatiska förbindelser
med gärningsmännens land. När den förste
tyske ambassadören överlämnade sitt ackrediteringsbrev
i Tel Aviv demonstrerade Rivlin utanför den israeliske presidentens
residens. Han motsatte sig också att Israel skulle acceptera
skadeståndspengar från Tyskland, berättar Rivlin
idag. Hans bekännelse låter inte stolt utan snare som
en bikt. Så här med facit i handen måste
jag säga att vi har Tyskland att tacka för väldigt
mycket när det gäller uppbyggnaden av Israel,
säger han.
När Rivlin för en tid sedan träffade förbundsdagens
vice talman, Gerda Hasselfeldt, tackade han tyskarna för
deras vänskap. Vänner får kritisera varandra,
påpekade Rivlin: Att ni är tyskar betyder inte
att ni inte får lov att kritisera oss.
Det betyder att talmannen i Knesset har kommit längre än
förbundskansler Angela Merkel. Den tyska förbundskanslern
tror nämligen att Tyskland måste avstå från
all kritik mot Israel på grund av nationalsocialisternas
mord på judarna.
Hon vill upprätthålla samma harmoniska klimat de kommande
veckorna, när de tysk-israeliska relationerna hamnar i rampljuset.
Förra veckan besökte Guido Westerwelle Jerusalem för
första gången i rollen som utrikesminister, och i början
av denna vecka tog Merkel & Co. emot Israels premiärminister,
Benjamin Netanyahu och några av hans ministrar för
konsultationer på regeringsnivå i Berlin.
Westerwelle fortsatte på temat oinskränkt solidaritet
med Israel, som Merkel etablerade redan under sin första
mandatperiod. Signalerna är entydiga. Den nya tyska regeringskoalitionen
understryker i koalitionsfördraget Tysklands speciella ansvar
gentemot den judiska staten Israel.
Tidigare regeringar har alltid bekräftat Israels rätt
att existera men hållit sig borta från diskussionen
om det israeliska samhällets identitet.
krav USA ställer på Jerusalem att tillmötesgå
palestinierna. Det är viktigt att Angela Merkel engagerar
sig mera i fredsprocessen, säger Dalia Itzik, ledare
för det största oppositionspartiet i Knesset, Kadima.
Jag skulle gärna se henne som medlare i processen.
Även medlemmar i Netanyahus regering skulle välkomna
ett större tyskt engagemang i fredsprocessen. Detsamma gäller
för ledamöterna i Knesset, enligt en undersökning
som Der Spiegel gjorde. Majoriteten önskar att Tyskland
spelar en större roll i försöken att lösa
den israelisk-palestinska konflikten. Många anser
också att kritik mot expansionen av de judiska bosättningarna
är legitim.
Merkels tillbakadragna position har visat sig vara falsk försiktighet.
Förbundskanslern anser att Tyskland bara ska utöva inflytande
i förtroliga samtal. Sådana är, enligt Merkel,
effektivare än att ställa Netanyahus regering mot väggen.
Men Netanyahus företrädare, Ehud Olmert, vederlade denna
strategi. Merkel krävde vid flera tillfällen bakom stängda
dörrar att Israel skulle ge upp åtminstone några
bosättningar på de palestinska områdena, bosättningar
som är olagliga även enligt israelisk lag. Olmert sade
alltid ja, men sedan hände ingenting.
Nu är det Benjamin Netanyahu från högerpartiet
Likud som regerar. Han intar en hårdare attityd gentemot
palestinierna än företrädaren, vilket avspeglas
i amerikanernas hittills fruktlösa försök att sätta
fart på fredsprocessen. Men Merkel yttrar inte ett enda
kritiskt ord. Bara en gång under Netanyahus förra besök
i Berlin sade hon att ett stopp för nybyggnationen
i bosättningarna är en förutsättning för
fred.
USAs president Barack Obama har för sin del klargjort att
han förväntar sig totalstopp för nybyggnation i
samtliga bosättningar, inklusive den s k naturliga expansionen
i befintliga bosättningar. Obama verkade fast besluten att
tvinga israelerna att byta politik. Men Netanyahu stod emot pressen
från amerikanerna, och den amerikanska regeringen gav efter
och berömde Netanyahus mycket små eftergifter som enastående.
Kritik leder ingen vart, var slutsatsen i den tyska regeringen,
som dämpade tonläget ytterligare gentemot Jerusalem.
Berlins syn på bosättningspolitiken har redan
definierats vid flera tillfällen, säger en talesman
för tyska UD. Den tyska regeringen ska stödja amerikanernas
bemödanden att sätta fart på fredsprocessen. Det
är Tysklands position i denna fråga, punkt och slut.
Den tyska koalitionsregeringens försiktighet väcker
irritation även i regeringens egna led. Israel uppfattar
oss som vänner, och det ger oss möjlighet att tala klarspråk
om att vi ogillar bosättningspolitiken, säger
ordföranden i förbundsdagens utrikesutskott, Ruprecht
Polenz.
Han tycker att Tysklands tillbakadragna hållning är
en björntjänst till israelerna. Israelerna begår
ett långsamt politiskt självmord, säger
han. Den israeliska regeringen måste övertygas
om att den för varje nytt hus bygger ännu ett hinder
på vägen mot en tvåstatslösning.
Den amerikanska regeringens helomvändning är ingen anledning
för Tyskland att tiga. Jag anser att vi måste
säga ifrån, säger Polenz.
Tyskarnas ovilja att kritisera gör det lätt för
den israeliska regeringen att ignorera den tyska regeringens åsikter.
Utrikespolitiker som Polenz befarar dessutom att en passiv hållning
gentemot Israel försvagar även förhandlingsvilliga
arabstater som Egypten och Saudiarabien, medan hårdföra
regimer som Irans och Syriens får en starkare ställning.
Den tyske utrikesministerns besök i Israel förra veckan
hade varit ett gyllene tillfälle att klarlägga Tysklands
position. Men Westerwelle hade ett problem, och det var att den
israeliska regeringen inte hade glömt att FDP-ledaren Westerwelle
för sju år sedan inte bara accepterade partikamraten
Jürgen Möllemanns Israelfientliga kampanj utan till
och med understödde den under en tid.
FDP, som är Westerwelles parti, anses dessutom mycket mindre
Israel-vänligt än andra tyska partier. FDP-utrikesministrar
som Hans-Dietrich Genscher och Klaus Kinkel hade alltid nära
förbindelser med arabländerna. Därför misstänker
man i Israel att Westerwelle inte känner sig lika förpliktad
mot Israel som hans företrädare, Joschka Fischer och
Frank-Walter Steinmeier.
Dessutom överskuggade konflikten om Irans atomprogram
Westerwelles besök. Israelerna tar varje tillfälle i
akt att kritisera att Tyskland är Irans näst största
handelspartner efter Italien. Majoriteten av Israels parlamentsledamöter
anser, enligt en rundfrågning, att Tyskland inte gör
tillräckligt för att hindra Iran att tillverka kärnvapen.
Netanyahu ger inte mycket för förhandlingarna med Teheran.
Skulle förhandlingarna kollapsa totalt före årsskiftet
måste den tyska regeringen gå med på hårdare
sanktioner mot Iran, vilket förmodligen kommer att stöta
på motstånd från regeringens näringslivsvänliga
FDP-fraktion.
Om sanktionerna inte får effekt, förväntar sig
israelerna internationellt stöd för en militär
attack, helt enligt de tongångar, som Angela Merkel, stämde
upp i ett tal inför Knesset förra året: Israels
säkerhet är för mig som förbundskansler aldrig
förhandlingsbar, sade förbundskanslern, som tillade:
I prövningens stund får detta inte vara bara
tomma ord.
© TEMPUS/Der Spiegel