Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2009 v 50

Tidskriften

tidigare veckor: 
2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 
22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50     

Inget kvinnogöra precis!

Italiens första kvinnliga gondoljär håller stånd mot manliga kolleger.

FIONA EHLERS
Venedig, Italien
Först märkte man inte henne; det verkade nästan som om hon hade försvunnit i vimlet på Canal Grande. Palatsen glittrar i morgonljuset, på stränderna står turister från hela världen och trängs och vecklar ut sina stadskartor. Det är en härlig dag i Venedig, allt verkar precis som vanligt.
Då kommer hon farande med kraftiga stötar, roderbladet skär ned i det gråblå vattnet och brummande motorbåtar kör förbi på alla sidor och virvlar upp vattnet till ett skum. Hennes blonda hår är flätat och hennes naglar är guldmålade. Ofta bär hon gondoljärens traditionella mörka byxor och blåvitrandiga skjorta.
Turister på färjor och broar hejar på den kvinnliga gondoljären och fotograferar henne. Hon ror och tiger, men ett leende breder ut sig i hennes ansikte.

Giorgia Boscolo, hemmahörande i Castello i Venedig, är 25 år och f d gymnast. Hon är extremt vältränad och mycket attraktiv. Hon är dessutom Venedigs första kvinnliga gondoljär och ett levande bevis för att det händer något i denna museistad, där turisterna väller fram med sina hjulförsedda resväskor. 22 miljoner besökare per år. Hon är också ett levande bevis för att förhållandet mellan män och kvinnor förändras.
Giorgias kolleger är minst sagt skeptiska. De står och surar i grupp på gondolkajerna och förbannar turister, som undrar hur de står ut med en kvinnlig kollega.
Giorgia Boscolo ror sedan några månader tillbaka på Canal Grande. Hon är fortfarande andreförare, d v s ett slags praktikant. Om hon håller måttet får hon fortsätta.
Hon har en av världens vackraste arbetsplatser. Vid San Tomákajen, som ligger en kanalkurva söder om Rialtobron ganska nära ett av de sista gondolvarven, ror Giorgia med en kollega som passagerare från ena kanalsidan till den andra. Hon räcker ut handen mot passageraren, ler, lastar ur inköpskassar, tar emot avgiften, 50 cent per överfart, och tackar artigt. Hon lyder alltjämt alla regler och underordnar sig männen. Hon har redan väckt tillräckligt mycket förargelse och vill helst inte reta någon.

I somras klarade Giorgia antagningsprovet till gondoljärutbildningen. Det var andra försöket. Hon och en man kom sist av de 22 kandidaterna. Eftersom hon var fem år yngre än den manlige kandidaten fick hon platsen. Ungdom är en fördel i detta yrke.
”Efter niohundra år faller tabut”, skrev italienska tidningar, och nyheten spreds över världen ända bort till Australien.
Gondoljärerna i Venedig är än idag organiserade i ett skrå. Fäder lämnar sina färdigheter och licenser i arv till sina söner. Nu har emellertid en kvinna lyckats bryta sig in i detta manliga skrå tack vare envishet, ärelystnad och skicklighet.
Giorgias historia har emellertid väckt både irritation och förargelse.
Vreden som riktades mot henne berodde på att den lokala tidningen Il Gazzettino uppgav att hon tog betalt för fotografier och intervjuer, anlitade en agent, lekte stjärna och var arrogant.
”Hon måste lära sig reglerna”, sade ordföranden i gondoljärskrået. ”Om hon tror att hon kan bli rik på det här, har hon förlorat kontakten med verkligheten”.
”Vi var stolta över att en kvinna äntligen vågade bryta isen”, varnade en av hennes kolleger. ”Men om hon utnyttjar situationen riskerar hon att bli utkastad”.

Giorgia visar valkarna i händerna. Vid hennes fötter leker sönerna, tre och fem år gamla. Giorgia är en yrkesarbetande mor, som inte upplever sig själv som vare sig pionjär eller stjärna. Hon hävdar att hon inte har tagit emot en cent för fotografier, att hon inte har någon agent utöver en syster, som ibland tar emot bokningar åt henne via telefon.
Det enda som räknas nu, enligt Giorgia, är slutprovet. När det är klart får hon licens för en egen gondol, och därefter får hon transportera turister. Senare kommer andra kvinnor att följa henne i spåren, det är hon övertygad om.
Hon vet också att hon har valt ett yrke som håller på att dö ut. Förr fanns tusentals gondoljärer i Venedig, idag är de ca 400.
Men Giorgia Boscolo har alltid velat bli gondoljär. ”Envis som synden”, var hon redan som barn, erkänner hon.

Giorgias far är gondoljär, en av de mest kända. Det gör saken lite lättare att uthärda, tycker hennes manliga kolleger. Om det måste vara en kvinnlig gondoljär, är det en tröst att hon åtminstone kommer ur deras egna led. Tidigare är det bara en tyska som har försökt ta licens, men hon misslyckades till gondoljärernas belåtenhet. Hon är idag privat anställd av ett hotell och transporterar bara hotellets gäster.
Giorgias far heter Dante Boscolo och påminner lite om seriefiguren Karl-Alfred med kraftig överkropp och fullt av tatueringar på armarna. Hans gondol ligger vid fiskmarknaden, där måsar bruka frossa på fiskavfall vid middagstid.
Den 53-årige Dante har fyra döttrar och ingen son, men han är nöjd. Han är stolt över att Giorgia för familjetraditionen vidare, men även han har svårt att skiljas från gamla fördomar: ”Detta är egentligen inget kvinnogöra. De har för lite muskler och är känsligare för väder och vind”, säger han.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel