Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CHRISTIAN NEEF
Kabul
Skulle detta ödsliga berg vara värt 80 miljarder dollar?
Det är ett berg som vilket annat som helst i Afghanistan.
Inga träd, inga buskar, bara gulbrun rullsten.
Men däruppe finns ett tält, liksom på andra bergstoppar,
och där vaktar soldater med vapen. Och bergssluttningarna
är markerade med röda och vita flaggor, minröjarnas
signaler. Rött är för riskområden, de vitmarkerade
är redan röjda.
Med 1500 soldater posterade i tre säkerhetsringar har den
afghanska nationella armén besatt området kring byn
Aynak i provinsen Logar. Den 17 kilometer långa makadamvägen
som leder fram till landsvägen mellan Gardez och Kabul är
full av kontrollpunkter.
Det finns anledning nog till försiktighet, trots att Aynak
inte ligger ens 100 kilometer från Kabul. Till exempel finns
en grovt uthuggen gång som leder tre kilometer in i bergets
inre – med en bombkrater vid ingången, ett säkert
tecken på att ett talibanläger länge funnits här.
Talibanerna har evakuerat sin tillflykt efter det kraftiga amerikanska
bombardemanget, men provinsen är fortfarande osäkert
Pashtunområde.
I juli exploderade en lastbil framme vid landsvägen: 25 personer
dog, däribland många barn. Och inför presidentvalet
dök flygblad från den beryktade krigsherren Gulbuddin
Hekmatyar upp – området befinner sig fortfarande inom
dennes maktsfär.
Säkerhetsläget kan vara förvirrande, en president
är vald i Kabul och samtidigt är talibanerna på
frammarsch, till och med i norr. Aynak representerar ett annat
Afghanistan. Det står för ekonomiskt uppsving, välstånd,
rikedom, det vill säga för allt det som ingen i nuläget
förknippar med namnet Afghanistan. ”Aynak utgör
en möjlighet att befria oss från fattigdom och inte
längre vara beroende av gåvor från utländska
biståndsgivare”, säger provinsguvernören
Atiqullah Lodin.
Aynak är namnet på den största outnyttjade
koppargruvan i världen. 700 miljoner ton malm ska ligga här,
främst malakit med en kopparhalt som är högre än
i Chiles stora koppargruvor. Aynak är inte bara det viktigaste
gruvprojektet i landet, som regeringen försöker genomföra
trots landets politiska och militära kaos, utan enligt landets
gruvminister Mohammad Ibrahim Adel ”det överhuvudtaget
största projektet i landets historia. Projektets förverkligande
innebär ”landets återfödelse”.
Enligt statistiken rankas Afghanistan som ett av de fattigaste
länderna i världen. Landets bruttonationalprodukt uppgick
2008 till strax under tolv miljarder dollar. Tysklands var i jämförelse
314 gånger större. Det långvariga kriget i Hindukushområdet
har överskuggat det man vetat om i decennier. Landet är
rikt på naturresurser.
Förutom koppar finns i Afghanistan stenkol i provinsen Bamian,
olja och gas i norr nära Shibarghan. Bly, zink, guld, silver,
asbest, svavel och beryllium, och även de spektakulära
järnmalmstillgångarna i Hajigak, 130 kilometer väster
om Kabul, förmodligen Asiens största överhuvudtaget.
Även världens viktigaste fyndigheter av lapis lazuli
finns här, i Badakhshan.
Än så länge exploateras enbart kolet i Bamian,
naturgasen i Shibarghan och de blå lapis lazuli-fyndigheterna.
Övriga fyndigheter, som ofta upptäckts av sovjetiska
geologer på sextio- och sjuttiotalet, sover fortfarande
sin Törnrosasömn. Inte enbart årtionden av inbördeskrig,
utan även deras ofta ofördelaktiga läge har utgjort
hinder för utvinningen av skatterna.
Den högvärdiga järnmalmen från Hajigak till
exempel, som uppskattas till 1,8 miljarder ton, ligger vid ett
3 700 meter högt bergspass. Hur ska man transportera det?
Och vart? Det finns inga stålverk i Afghanistan, inte ens
någon järnväg, och ingen tillgång till havet.
Landets enda järnvägslinje (som byggdes av tyskarna
1923) förband Kabul med regeringssätet Darul Aman fem
kilometer utanför staden, och till och med den sträckan
är nu förstörd.
Nu ska allt detta ändras. Landet förmår dock inte
på egen hand att utvinna sina naturrikedomar. Men den dag
för dag växande efterfrågan på råvaror
i världen gör att även Afghanistan blir attraktivt
för internationella företag - trots att landet fortfarande
inte har fred och regeringen inte kontrollerar stora delar.
Snart beslutas vem som får rätt att exploatera malmfyndigheterna
i Hajigak – ett projekt som, inklusive byggandet av ett planerat
stålverk och andra anläggningar, ska ge upp till 80
000 afghaner arbete och landet årliga intäkter på
uppemot en miljard dollar. Internationella upphandlingar pågår
även för två gasfält i provinsen Jowzjan
och en oljefyndighet i provinsen Sar-i-Pul. Koppargruvan i Logarprovinsen
tillhör redan kinesiska intressen.
Om man tar sig upp i ödemarken i Aynak känner man
sig förflyttad tillbaka till den amerikanska guldrushen.
Aynak är Afghanistans Klondike. I bergen runtomkring vaktar
militären, i dalen nedanför bygger kineserna febrilt
sitt basläger. Mer än 3 000 afghanska arbetare är
redan på plats, dessutom 70 kinesiska ingenjörer i
likadana brandgula overaller. Runt om lägret har en enorm
sten- och betongmur byggts, man har ställt upp ett dussin
kontorscontainrar och staplat stora berg av borrstänger.
Nu monteras gula borrtorn på larvfötter. Med dessa
ska provborrningar genomföras till 1 500 meters djup.
Utrustningen kommer från maskinfabriken Lianyungang i Jiangsu-provinsen
vid Gula havet. Enbart transporten till Aynak är ett logistiskt
stordåd. Varje kontorscontainer, varje borrstång har
transporterats landvägen från Kina till Uzbekistan.
Därifrån vidare till den afghanska provinsen Balkh
och sedan förbi Mazar-i-Sharif och 3400 meter upp till Salangpasset.
Sedan ner igen till Kabul och vidare till Aynak.
Kineserna i Aynak är tystlåtna, de talar varken
dari och pashto, och inte heller engelska. Två tolkar avvärjer
alla frågor, och hänvisar till företagets kontor
i Kabul. Detta ligger bredvid Belasom-sjukhuset, fönstren
är säkrade med metallplattor. Cheferna där vill
inte heller ge några upplysningar. Man kan göra sina
förfrågningar i Peking. Skriftligen.
Denna skygghet har sina skäl. Under upphandlingen av Aynak
2007 deltog företag från 16 länder, däribland
Ryssland, USA och Kanada.
Kabul har satt ribban högt. Kopparn skall inte, som Sovjetunionen
planerade på 1970-talet, efter den första anrikningen
skeppas utomlands, utan ska förädlas i Afghanistan.
De utländska intressenterna var tvungna att förbinda
sig att inte bara ta malmen från berget, utan även
att bygga ett kolkraftverk och vägar, bostäder, skolor
och sjukhus åt befolkningen i provinsen. Endast nio av anbudsgivarna
var villiga, och bara sex av dem gav ett bra erbjudande. Men en
av dem erbjöd mer än någon av konkurrenterna:
Kina.
Kontraktet tilldelades det statliga företaget China Metallurgical
Construction Corporation (MCC). ”För 808 miljoner dollar
har de förvärvat rättigheterna”, säger
Abdul Aziz Arib, som kallar sig ”president” för
gruvdepartementet i Kabul. ”Kineserna ville investera totalt
2,9 miljarder dollar i projektet – det är nästan
en miljard mer än det näst högsta budet”,
fortsatte Arib, 50, med glädjen skriven i ansiktet.
Men hur realistiskt är det kinesiska löftet till
afghanerna? Gick allt rätt till? Och kommer Afghanistan i
framtiden att kunna dra fördel av sina naturtillgångar?
Minsta barn vet nu att Kina köper upp naturtillgångar
överallt i världen. Landet är också den största
kopparkonsumenten i världen. Aynak betyder dock speciellt
mycket för kineserna. Det är inte enbart ”en av
de stora utländska upphandlingar som kinesiska företag
under de senaste åren lyckats vinna”, tillkännagav
MCCs VD Shen Heting efter att kontraktet undertecknats. ”Det
är en milstolpe i förverkligandet av vår strategi
för global närvaro.”
MCC är vad gäller omsättning bara nummer 22 i folkrepubliken.
Man har hittills huvudsakligen investerat i Pakistan och Brasilien.
Men vad företaget nu vill åstadkomma i Afghanistan
gränsar till storhetsvansinne.
Det handlar inte bara om ett 400 megawattkraftverk i bergsprovinsen
Bamian och en högspänningsledning därifrån
till Aynak. Ännu mer spektakulär är den järnvägslinje
som kineserna lovat att bygga åt Afghanistan. Från
Hairatan, hamnen vid Amu-Darja-floden, som ligger vid gränsen
till Uzbekistan, rätt igenom bergen mot Kabul och sedan vidare
österut till Torkham vid afghansk-pakistanska gränsen
och ända fram till foten av det berömda Khyberpasset.
”Det är historiskt”, menar Arib. Det skulle vara
”en riktig Sidenväg som förbinder Centralasien
med den södra delen av kontinenten”. Förverkligandet
av en dröm som åtskilliga generationer av afghaner
har drömt. Om den nu någon gång blir verklighet.
I Kabul tror många att kineserna hade kunnat lova afghanerna
solen och månen för att säkra sitt kopparkontrakt.
Och att de ”hjälpt till” vid beslutsfattandet.
Överraskande skulle det inte vara. Gruvdepartementet bredvid
presidentpalatset i Kabul anses vara ett starkt korruptionsfäste.
Trots råvaruhandelns allt större inkomster sitter tjänstemännen
i illa utrustade arbetsrum, oftast ser de på tv, talar i
sina mobiler och dricker te. Frågan om hur mycket dyrbar
lapis lazuli som Afghanistan för närvarande producerar
kan de inte besvara: ”Hur mycket som de facto ser dagens
ljus i Badakhshan, det vet vi inte”, erkänner en departementstjänsteman.
Att man sedan en kort tid tillbaka faktiskt talar öppet om
korruptionen i departementet beror främst på en olyckshändelse.
Statschefen Hamid Karzai ville efter det från väst
hårt kritiserade presidentvalet profilera sig som korruptionsmotståndare
och proklamerade att en särskild utredningsenhet mot korruption
skulle upprättas. Åtal mot fem ministrar hade redan
förberetts kunde Afghanistans statsåklagare bekräfta.
Den 7 december dömdes Kabuls borgmästare till fyra års
fängelse för att ha ”slösat bort” 16
000 dollar ur statskassan.
Även gruvminister Adels namn nämns i sammanhanget, men
summorna som då nämns är långt mer imponerande.
Han sägs ha inkasserat nästan 30 miljoner dollar i mutor
– för att ha givit kopparkoncessionen i Aynak till kineserna.
Pengarna ska ha betalats ut i Dubai och man ifrågasätter
att han kan stanna kvar i regeringen.
Adel avvisade anklagelserna på en presskonferens och presenterade
olika dokument. De skulle enligt ministern bevisa att Kina verkligen
hade varit ”den starkaste anbudsgivaren för kopparprojektet
i Aynak”. Några mutor hade han inte tagit eftersom
han helt och fullt arbetade för ”vårt folks välfärd”.
Men att rikedomarna i Hindukush-bergen faktiskt kommer det afghanska
folket tillgodo, det kan de verkligen enbart fortsätta att
drömma om.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
