Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MARK MAZZETTI och DEXTER FILKINS
Washington
Talibanernas högsta militära befälhavare tillfångatogs i förra veckan i Karachi, Pakistan, i en hemlig samoperation mellan pakistanska och amerikanska underrättelsestyrkor, enligt amerikanska regeringstjänstemän. Befälhavaren mulla Abdul Ghani Baradar är afghan och beskrivs av de amerikanska myndigheterna som den viktigaste talibanledaren som har fängslats alltsedan det USA-ledda kriget i Afghanistan inleddes för mer än åtta år sedan. Baradar är talibanernas näst högste ledare. Hans position överskuggas enbart av mulla Muhammad Omar, rörelsens grundare och en nära allierad till Usama bin Laden inför attackerna den 11 september 2001.
Mulla Baradar har suttit häktad i Pakistan i åtminstone en dryg vecka, och USAs och Pakistans säkerhetstjänster har båda deltagit i förhören av honom, enligt källorna. Om Baradar svarar på frågor är oklart, men regeringstjänstemännen säger att tillfångatagandet har skapat ”ett fönster” in i talibanrörelsen, vilket kan medföra att man hittar fram till fler ledande figurer. Först och främst hoppas man att tillfångatagandet skall leda till information om mulla Omars vistelseort, den enögde präst som är rörelsens andliga ledare.
Avslöjandet om tillfångatagandet av Baradar kom mitt under de amerikanska och afghanska styrkornas offensiv i södra Afghanistan. Tillfångatagandet kan lamslå talibanernas militära operationer, åtminstone på kort sikt, menar Bruce O. Riedel, en f d CIA-officer som i fjol ledde Obama-administrationens översyn av USAs politik för Afghanistan och Pakistan. Ingen klar bild av gripandet har ännu framträtt men enligt myndigheterna ska insatsen ha genomförts av Pakistans militära underrättelsetjänst, ISI, med understöd av CIA-agenter.
Uppgifter om insatsen läckte ut till vissa media redan torsdagen den 11 februari, men avslöjandet sköts upp efter anmodan från Vita huset, som menade att ett förtida avslöjande skulle kunna förhindra slutförandet av en mycket framgångsrik underrättelseoperation. Myndigheterna hävdade att ledande talibaner hade varit ovetande om att Baradar gripits och att om detta offentliggjordes skulle de ha möjlighet att sopa igen spåren efter sig och bli försiktigare i sin kommunikation sinsemellan. De medier, bl a New York Times, för vilka nyheten hade kommit till kännedom gick istället ut med denna först i tisdags då det från amerikanskt regeringshåll kom besked om att nyheten om gripandet hade spridits i regionen.
Ett antal tjänstemän gav information om gripandet på villkor om anonymitet, då operation är hemligstämplad. Dessa menar att mulla Baradar vid sidan av sitt militära ledarskap även leder talibanernas styrande råd, kallat Quetta Shura då ledarna under ett antal år tros ha gömt sig i närheten av Quetta, huvudstad i Baluchistanprovinsen i Pakistan.
Att Pakistans militära spionorganisation har deltagit i operationen antyder att de Pakistanska ledarnas samarbetsvilja kan ha höjts ytterligare. Dessa har tidigare varit mer tvehågsna inför USAs ansträngningar att krossa talibanrörelsen. Från amerikanskt håll sägs det att Pakistans ledare, inklusive arméchefen general Ashfaq Parvez Kayani, i allt större utsträckning har insett att de inte längre kan blunda och ge talibanerna sin tysta välsignelse, vilket man under åtskilliga år gjort, utan att riskera att själva hamna i fara. Från amerikanskt myndighetshåll spekuleras det i att Pakistan förmodligen skulle ha kunnat gripa Baradar redan tidigare.
Vidare sades att Pakistan ledde förhören av Baradar men att USA också deltog. Omständigheterna kring förhören är oklara. Redan under första veckan av sitt mandat förbjöd Obama-administrationen amerikaner att använda hårdare förhörsmetoder, som t ex skendränkning, men det är välkänt att pakistanierna har utsatt fångar för brutala förhör. I amerikanska underrättelsekretsar menar vissa att element inom Pakistans underrättelsetjänst tidigare har stött talibanerna med pengar och logistisk hjälp – främst för att bibehålla någon allierad inuti Afghanistan efter det att USA så småningom lämnar landet.
Det faktum att talibanledarna har kunnat röra sig och verka tämligen fritt inne i Pakistan. Har under flera år varit en konflikthärd mellan CIA och ISI. USA har klagat på att man givit ISI information om talibanledares exakta vistelseorter men att Pakistanierna vanligen har underlåtit att agera. Pakistanierna har kontrat med att säga att de underrättelser de fått ofta varit föråldrade eller att falsk information har vidarebefordrats till USA av den afghanska underrättelsetjänsten.
För tillfället är det oklart hur gripandet av mulla Baradar kommer att påverka talibanrörelsens inriktning. Hittills har man vägrat att ta avstånd från al Qaida och godkänna den afghanska konstitutionen. Nu hoppas man från amerikanskt håll på att man ska kunna vinna över några ledare på mellannivå.
Riedel sade vidare att han inte hört talas om gripandet av Baradar innan han kontaktades av New York Times, men att räden utgjorde en ”helomvändning i den pakistanska inställningen”. De senaste veckorna har man från amerikanskt myndighetshåll sett tecken på att Pakistans underrättelsetjänst och armé börjat distansera sig från talibanerna. En regeringstjänsteman sade i måndags att Vita huset ”inte hade anledning att tro att någon överhuvudtaget spelade dubbelspel”. Från amerikanskt håll, under myndighetspersonernas friarresor till Pakistan, har man konsekvent hävdat att de afghanska talibanerna är allierade med grupper som hotar den pakistanska regeringen och stabiliteten i landet, som t ex de pakistanska talibanerna.
Mulla Baradar har lett talibanrörelsens operationer i dess huvudområde, centrala och södra Afghanistan. Vissa av rebellgrupperna i Afghanistan får bara generell vägledning från sina ledare, men talibanerna anses allmänt vara mer hierarkiskt toppstyrda – de lägre befälhavarna i fält tar ofta order från ledarna på andra sidan gränsen. I ett försök att förbättra talibanernas image både i landet och utomlands deltog Baradar i fjol i utgivningen av en ”uppförandekod” för talibankrigare. Handboken, som är liten nog att kunna ha med i fickan för de talibanska meniga soldaterna, gav särskild vägledning i frågor som hur man kan undvika civila förluster, hur man vinner bybors förtroende och behovet av att begränsa självmordsattackerna för att inte orsaka bakslag i opinionen.
De senaste månaderna tror man att allt fler talibanledare har flytt till Karachi, en snabbt växande, kaotisk stad i södra Pakistan, hundratals mil från turbulensen runt gränsen till Afghanistan. En Kabulbaserad diplomat som vill vara anonym sade in en intervju i januari att mulla Omar flyttat till Karachi och att flera av hans kollegor också fanns där. Det styrande rådet, bestående av ett drygt dussintal av talibanernas mest kända ledare, lägger upp generella strategier för kriget, väljer befälhavare och utser ”skugguvernörer” som styr många afghanska provinser och områden. Man leder även ett antal underkommittéer som ansvarar för andra politiska, militära och religiösa områden.
Enligt Wahid Muzhda, en f d talibanrepresentant i Kabul, träffas rådet var tredje eller fjärde månad för att lägga upp strategiska riktlinjer. Så sent som för tre år sedan har rådet 19 medlemmar. Sedan dess har sex medlemmar tillfångatagits eller dödats, men andra har tagit deras plats. Bland de rådsmedlemmar som har dödats finns mulla Dadullah som omkom i en gemensam räd av afghanska och amerikanska styrkor 2007. Bland de gripna finns mulla Obaidullah, talibanernas försvarsminister, som var underställd Baradar. ”Den enda som är mäktigare än Baradar är mulla Omar själv”, säger Wahid Muzhda. ”Han och Omar har av säkerhetsskäl inte kunnat träffas särskilt ofta, men de har en mycket god relation.”
Västerländska och afghanska källor med insyn i talibanernas ledarskap menar att Baradar är en av deras mest tillgängliga ledare och den som är mest intresserad av förhandlingar med den afghanska regeringen. Medlare som arbetat för att lösa kidnappningsfall och andra allvarliga frågor har kontaktat det talibanska ledarskapet genom Baradar. I likhet med den tillbakadragne mulla Omar, känner man till mycket lite om Baradars liv och bakgrund. Enligt Interpol föddes han 1968 i Weetmak, en by i Oruzganprovinsen i Afghanistan. Terroristexperter beskriver honom som en skicklig militär befälhavare som lett många toppmöten för talibanernas ledande befälhavare i Afghanistan.
I en intervju i fjol sade Baradar att han inte kunde upprätthålla kontinuerlig kontakt med mulla Omar, men att han fick råd i ”viktiga frågor” från honom. Baradar sade vidare att han välkomnade en stor ökning av den amerikanska truppnärvaron i Afghanistan eftersom talibanerna ”vill åsamka USA så stora förluster som möjligt, vilket bara är möjligt om de finns här i stort antal och kommer ut ur sina befästa fort”.
Kort efter 11 september-attackerna utnämndes Baradar av
mulla Omar till högste befälhavare för de talibanska
styrkorna i norra Afghanistan. I denna roll styrde han över
en stor grupp stridserfarna arabiska och utländska kämpar
med sin bas i de nordliga städerna Kunduz och Mazar-i-Sharif.
I november 2001, när talibanstyrkorna kollapsade efter USAs
invasion, tillfångatogs dock Baradar och en rad andra talibanledare
av afghanska milisstyrkor allierade med USA. Men pakistanska underrättelseagenter
ingrep och Baradar och de övriga ledarna släpptes fria,
enligt en talesman för Norra alliansen, den grupp afghanska
miliser som allierat sig med USA.
© 2010 TEMPUS/The New York Times
