Tempus 2010 v 03

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03

De behandlas sämre än djur

Barn säljs till cirkusar där de lever som slavar och dresseras som djur. En f d brittisk officer kämpar för att sätta stopp för den vidriga verksamheten.

MARKUS WANZECK
Katmandu
12 000 barn och unga kvinnor från Nepal säljs varje år som slavar till Indien. En brittisk f d soldat försöker stoppa handeln. Han har redan befriat hundratals minderåriga, som har blivit svårt misshandlade och tvingats att till exempel uppträda på cirkus. Nu försöker de lära sig att leva i frihet.

Shweta* gör något, som hon har varnats för betyder hennes död. Hon berättar sin historia.
Med lugn röst berättar den unga kvinnan hur hon en natt väcktes brutalt av att cirkusdirektören slog henne och förgrep sig på henne. Hon var tolv år den gången. Han hotade att döda henne om hon yppade för någon vad som hade hänt.
Shweta teg. Hon fann sig i sitt öde, som var att leva som livegen vid den indiska cirkusen New Raj Kamal. Hon blev cirkusens huvudattraktion, utförde akrobatiska konststycken i minimala kläder.
Mannen, som återgav Shweta hennes röst, bär ljus skjorta med uppkavlade ärmar. Han talar med irländsk accent. ”Vi är de enda som kämpar mot slavdrivarna på landets cirkusar”, klagar Philip Holmes. För tio år sedan grundade denne f d överstelöjtnant i den brittiska armén stiftelsen Esther Benjamin (EBT). Organisationens mål är att hjälpa nepalesiska barn, som har berövats sin barndom.

Det finns otaliga sådana barn. I Nepals huvudstad Katmandu är den genomsnittliga årsinkomsten per capita mindre än 300 euro, vilket gör landet till ett av världens fattigaste. Nepal lider ännu av följderna av ett drygt tio år långt inbördeskrig mellan maoister och den numera avskaffade monarkin. Enligt en FN-rapport från oktober i fjol är Nepal en global skamfläck på grund av det utbredda barnarbetet där. På grund av kaoset i samband med inbördeskriget bröt samhällets skyddssystem för barn samman; ungefär en tredjedel av alla fem- till fjortonåringar sliter inte på skolbänken utan på arbetsbänken.

Barn som arbetar i tegelbruk, i jordbruket eller i fabriker är väldigt vanligt”, säger Holmes. Människohandeln är också omfattande på grund av den extrema fattigdomen och bristen på utbildning. År efter år säljs uppskattningsvis 12 000 barn och unga kvinnor över Nepals sydliga gräns till Indien. Föräldrarna får kanske motsvarande 30 euro, ibland bara tomma löften om storartade karriärmöjligheter för deras barn.
Ibland förekommer det att barn från ett första äktenskap överlämnas till människohandlare när äktenskapet bryter samman. ”Det kallas att kasta barlasten överbord”, säger Holmes. Mot sådana extrema ekonomiska och sociala företeelser kan EBT inte uträtta särskilt mycket med sina begränsade resurser. ”Men det vi kan göra och göra är att bekämpa de värsta formerna av utnyttjande av barn. Vi bekämpar slaveri, kroppsligt och sexuellt utnyttjande av barn med all kraft”.
Den sortens slaveri är exakt vad som väntar nepalesiska barn som säljs till indiska cirkusar. Fram till 2002 var det knappt någon som kände till barnens öde. Det var först när EBTs medarbetare följde upp rykten och i hemlighet utforskade förhållandena i indiska cirkusar som man upptäckte vidden av övergrepp och slaveri. I de 30 största cirkusarna fanns fler än 230 barn under 14 år, varav tre fjärdedelar var flickor. I början av 2004 inledde EBT de första ”överraskningsangreppen”, som Holmes kallar sina befrielseaktioner. Första måltavlan var en cirkus i Kerala i södra Indien. 29 barn befriades. Sedan dess har stiftelsen befriat drygt 300 i liknande aktioner.

EBT iscensatte i januari 2007 en razzia mot New Raj Kamal Cirkus, som då gästspelade i Gorakhpur i norra Indien nära gränsen mot Nepal. Cirkusägaren greps. Han hade hållit 20 nepalesiska flickor fångna som djur, däribland Shweta. Många av flickorna säger att djuren hade det bättre än de.
Idag tillverkar Shweta mosaiker, vilket hon verkar gilla. Tillsammans med fyra andra befriade kvinnor bor och arbetar denna numera 21-åriga kvinna i ett rött tegelhus vid randen till Katmandudalen en halv timmes bilfärd från huvudstaden.
Mosaiken säljs i souvenirbutiker. De unga kvinnorna tjänar mellan motsvarande 60-100 euro i månaden, vilket är mycket pengar i Nepal. ”Nästan lika viktigt är arbetets terapeutiska verkan”, påpekar Holmes. ”Kvinnorna återfår egenvärde och självförtroende”,
Självförtroende, självständighet och utbildning – dessa tre element ska hjälpa f d livegna att leva ett liv i frihet. ”Majoriteten av de befriade barnen är förskrämda och totalt outbildade”, berättar Shailaja från södra Indien. Hon var nunna tills hon träffade Holmes och engagerade sig i hans barnprojekt. Numera bär hon svart träningsoverall och leder verksamheten i EBTs tre skyddade hem för befriade utanför den nepalesiska huvudstaden.

Knappt hundra barn bor i dessa hem. Förutom f d cirkusbarn finns några f d fängelsekunder och gatubarn. I hemmen finns sovsalar, musikrum, bibliotek, lek- och tv-rum. Shailaja är sträng mot barnen: en gång i veckan, på fredagskvällar, får de titta på tv. Alltid annars är tv-apparaten övertäckt med en tung filt.
Klassrum finns förstås också. ”Efter befrielsen får barnen ett års formell skolundervisning – snabbkurser i läsning, skrivning och livsföring, och därefter placeras de direkt ini sjunde eller åttonde klass. Då är de ofta fem år äldre än sina klasskamrater och de har stora kunskapsluckor. Men vi hjälper vi till med stödundervisning, två timmar tidigt på morgonen och två timmar efter skolan på kvällen”.
Shailaja och hennes kolleger känner väl till följderna av tortyren i fängelset: ”Många barn har problem med hörseln och glömmer lätt, därför att de har fått slag mot huvudet”, säger hon. Slag mot huvudet är vanligt, eftersom eventuella märken döljs av håret.
Hos många barn finns djupa, själsliga sår. I början av 2006 kom den tyska psykologen Katharina Tomoff till Katmandu för att arbeta där några månader. ”Man kände inte ens till konceptet psykologi”, berättar hon. ”Jag förklarade för nepaleserna att en psykolog är som en doktor för själen”.
Samtal hjälper barnen att bearbeta det de upplevde i cirkusens våld. Nepaleser talar ogärna om känslor, men Katharina Tomoff lyckades få barnen att uttrycka sina känslor genom att förklä övningarna till engelsk- eller sångundervisning.

Den utbildning som EBT erbjuder de befriade barnen blir ibland lång och ibland kort. ”Vi stöder barnens speciella intressen också. Det kan vara dans, musik eller sport”.
Sunita, som befriades i slutet av 2004 från Cirkus Weston, har blivit bästa elev i sin klass och kommer inom kort att studera vid högskola. Aman, som också befriades 2004, erövrade i de senaste nepalesiska friidrottsmästerskapen sex medaljer, vilket gjorde honom till landets bästa atlet.
När Holmes pekar på Shwetas återvunna självförtroende blir han själv förvånad. ”Det är aldrig lätt för våldtäktsoffer att berätta om sina upplevelser, och i den här delen av världen är det extremt svårt. Det är en skam, ett tabu. Men Shweta har brutit tystnaden, och i början av förra året var hon huvudvittne i en rättegång mot sin förövare, Trots tabut, trots cirkusdirektörens hotelser”.
Hon satt i domstolen mitt emot den åtalade och berättade om det som hade hängt. När han vrålade till henne och rasade i sina handbojor såg hon honom rakt i ansiktet och sade: ”Den här gången är det du som sitter i bojor”.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
* fingerat namn