Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEPHEN CASTLE och DOREEN CARVAJAL
Bryssel
Förra gången Europeiska unionen bestämde hur 50
miljarder euro i jordbruksstöd skulle användas skedde
detta bakom stängda dörrar i en lyxsvit på hotell
Conrad i Bryssel. Året var 2005.
Frankrikes dåvarande president, Jacques Chirac, och Tysklands
dåvarande förbundskansler, Gerhard Schröder, ingick
en hemlig allians för att skydda EUs jordbruksprogram mot
nedskärningar fram till 2013. Därmed utmanövrerade
de den brittiske premiärministern, Tony Blair, som rasade
över de generösa subventionerna.
2013 har kommit närmare, och en ny manövreringsrunda
börjar omforma världens mest generösa system för
stöd till jordbruket.
En rad mycket känsliga – några skulle säga
svårbehandlade – frågor står på spel,
varav några har blivit extremt hårdknäckta nötter:
Vem ska få subventioner? Vad syftar stöden till? Finns
det något sätt att koppla utbetalningar till kampen
mot bedrägeri och korruption? Kan stöden riktas i högre
grad till små odlare i stället för stora, multinationella
jordbruksföretag?
Nya idéer kläcks samtidigt som de traditionella förmånstagarna
– Frankrike och dess jordbruk toppar listan – gräver
ned sig. Nationella egenintressen styr föga överraskande
debatten.
Regeringar brukar peka ut ett politiskt mål, och därefter
bestämmer de en budget för att nå målet.
När det gäller det som formellt kallas för Europas
gemensamma jordbrukspolitik (CAP) verkar processen ha vänts
upp och ned. En enorm summa pengar finns fortfarande tillgänglig,
men målen blir allt mer diffusa och omstridda.
EUs jordbruksstödsprogram, som har fem decennier på
nacken, är en hörnsten i EUs utgifter. CAP kostar för
närvarande 55 miljarder euro, vilket motsvarar nästan
halva EUs budget.
Systemet fördelar skattepengar till jordbruksintressen runt
om i Europa. De flesta bönder får dock bara några
smulor, eftersom pengarna fördelas enligt arealernas storlek.
80 procent av mottagarna delar på 20 procent av pengarna,
enligt statistik från EU-kommissionen.
Avsikten med subventionerna var från början mycket
tydlig. Jordbruksstödet var ett verktyg för att underlätta
försörjningen av ett hungrigt Europa, som hade lagts
i ruiner av andra världskriget. Pengarna stimulerade jordbruksproduktionen,
som började öka under 1960-talet. Men metoden ledde
till enorma överskott, och därför minskades subventionerna,
och de skulle enligt planen vara helt eliminerade till 2013.
Samtidigt ställdes EU inför frågan om det var
någon mening med att stödja jordbruk, som inte kunde
konkurrera på världsmarknaden.
EU har under årens lopp försökt att diskret omdefiniera
subventionerna. Det regelrätta jordbruket tar emot ungefär
41 miljarder euro i direkt stöd, medan 13,6 miljarder euro
dirigeras till utvecklingsprogram för landsbygden. Detta
är ett sätt att uppmuntra diversifiering genom att stödja
projekt som organisk odling, förnybar energi och turism.
Pengar har fördelats till en rad olika projekt. I t ex Spanien
fick ett grustag 1,1 miljon euro och en eldistributör 466
000 euro till stöd för utbyggnad av elnätet.
EUs revisionsdomstol – som kontrollerar hur pengarna används
– var mycket kritisk till den sortens subventioner i den
senaste rapporten, som konstaterade att fyra av tio utbetalningar
”var missriktade”.
Åratal av successiva ändringar har lett till att
miljarder euro pumpas in i systemet på måfå,
vilket förra året gynnade en rad olika mottagare förutom
de vanliga bönderna. Speciellt gynnade blev stora amerikanska
och europeiska livsmedelföretag, spanska vägbyggare,
tyska godisproducenter, lyxiga kryssningsföretag och välbärgade
godsägare, däribland drottning Elizabeth II och prins
Albert II av Monaco.
Men trots dragbänkar och lobbygrupper finns det nu starka
påtryckningar för radikala förändringar.
En idé är konceptet om allmän nytta. Enligt detta
koncept ska bönder som uppfyller miljökrav och djurskyddskrav
belönas extra. En annan idé är en ny form av
”marknadsreglering”, som ger ekonomiskt stöd till
odlare när en priserna på deras produkter sjunker plötsligt
och drastiskt.
”Vi måste sätta stopp för slösaktiga
subventioner och investera uteslutande i program, som effektivt
främjar allmännyttan, exempelvis biologisk mångfald
och rent vatten”, säger Valentin Zahrnt, som arbetar
för en tankesmedja i Bryssel.
Men Jack Thurston, grundare av Farmsubsidy.org, som samlar in
och publicerar data om hur CAP-pengarna används, varnar för
att även en till synes positiv reform för att främja
god utveckling kan ”föranleda ännu mera bedrägeri,
eftersom det skulle involvera godtyckliga bedömningar, som
varierar från den ena till den andra medlemsstaten”.
Frankrike vill helst behålla det gamla systemet, men
det accepterar att den politiska verkligheten kräver en förändring.
Fransmännen har därför godtagit argumenten för
att ett generöst subventionsprogram ska inkludera vår
tids krav på bättre miljöstandard.
Förra året och många år dessförinnan
var Frankrike det land som tjänade mest på jordbrukssubventionerna.
I fjol fick Frankrike drygt tio miljarder euro. En av de största
mottagarna i Frankrike var Groupe Doux, en kycklingproducent som
fick 62,8 miljoner euro. En annan fransk mottagare var Saint Louis
Sucre, som fick 38.6 miljoner euro och som är dotterbolag
till den tyska sockergiganten Südzucker.
Südzucker fick via olika dotterbolag sammanlagt 448 miljoner
euro i ekonomiskt stöd. ”Alla gynnas av systemet”,
hävdar Frankrikes jordbruksminister Bruno Le Maire, som
var värd för en konferens i Paris före jul där
man diskuterade CAP och kom fram till att subventionerna ska vara
fortsatt höga och att mera pengar ska riktas till miljöskyddande
program.
”Jag vet massor av bönder i Frankrike som inte skulle
överleva utan stödet”, sade Le Maire. ”Det
är normalt, eftersom vi kräver att jordbruksindustrin
ska upprätthålla en viss standard för att garantera
matens säkerhet och samtidigt ska hålla liv i landsbygden.
Stödet gynnar således alla, inklusive de stora jordbruken”.
Frankrike betraktar subventionerna som nödvändiga för
att transferera resurser från urbana områden till
befolkningen på landsbygden, för att skydda det pastorala
landskapet, matens säkerhet och livet på landsbygden,
som är en viktig hörnpelare i den franska kulturen.
Men de franska argumenten går inte hem överallt.
Frankrike har traditionellt gynnats av CAP därför att
landet har ovanligt många bönder. Andra länder,
som Storbritannien och Nederländerna, bidrar generöst
till EUs budget, men de får mycket mindre tillbaka i jordbruksstöd,
därför att de har mindre, mer effektiva jordbrukssektorer.
Debatten om en reform av CAP är ovanligt livlig denna gång,
därför att f d sovjetiska satellitstater, som numera
tillhör EU, har mera att säga till om och rätt
till en större bit av kakan.
Enligt den senaste CAP-uppgörelsen, som förhandlades
fram innan länderna i Öst- och Centraleuropa blev medlemmar,
tvingades jordbruken i dessa länder acceptera mindre stöd
än konkurrenterna i de gamla medlemsländerna.
De östeuropeiska medlemsländerna signalerade på
konferensen i Paris att de kräver ett tydligare subventionssystem,
som fördelar pengarna rättvisare.
Trots alla teorier och ihärdiga försök att förbättra
systemet slutar de politiska diskussionerna om jordbruksstödet
för det mesta i en enkel ekvation: vem får vad? Europas
ledare förbereder sig redan för att försvara sina
27 länders intressen.
”Detta är ett regelrätt slag mellan förlorare
och vinnare, så enkelt är det!”, säger Alan
Buckwell, som företräder en organisation för markägare
i England och Wales. ”Det är detta som politiken handlar
om: hur ska vi fördela pengarna?”.
Buckwell och andra påpekar att det kan bli svårt att
få allmänheten att acceptera subventionssystemet. En
viktig test på den politiska stämningen kommer under
året i EU-parlamentet, när det publicerar en rapport
om jordbruksstödet, som kommer att ligga till grund för
hur pengarna ska fördelas. EU-parlamentet får för
första gången lika mycket att säga till om som
de nationella regeringarna i beslutet om jordbruksbudgetens storlek.
Risken är emellertid att parlamentet i stället för
att lägga fram en reformplan ställs under ännu
hårdare press från lokala bönder att hålla
fast vid status quo.
George Lyon, parlamentariker från Skottland som är
huvudförfattare till EU-parlamentets CAP-dokument, säger
att den centrala frågan är huruvida CAP ”ska fortsätta
på vägen mot större marknadsfokus och liberalisering,
eller om medlemsländerna återgår till mera reglering
och protektion”.
Frankrike med sin stora och militanta jordbrukssektor kommer att
skydda sig med näbbar och klor även om det betyder en
större bit av en mindre kaka.
Konkurrensen mellan olika nationella intressen är oundviklig,
enligt Lyon, som tillägger: ”Egenintresset kommer alltid
i första hand när det gäller pengar”.
Det är så sant som det är sagt.
© 2010 TEMPUS/The New York Times
