Site hosted by Angelfire.com: Build your free website today!

 Tempus
2010 v 06

Tidskriften

tidigare veckor: 
2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21 
22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  
2010: 01 02 03 04 05 06  

Fransk identitet och religiösa symboler i vardagen

I Frankrike pågår sedan flera månader tillbaka en debatt om nationell identitet och förbud mot burka. Invandringsminister Eric Besson, f d socialist, är den som initierade den aggressiva debatten, vilket har gjort honom till Frankrikes för närvarande mest omstridda politiker.

STEFAN SIMONS
Paris
Temperaturen är under noll och över nejden vilar en frostgrå himmel när president Nicolas Sarkozy anländer till militärkyrkogården som ligger i anslutning till Notre-Dame-de-Lorette i norra Frankrike. Presidenten har kommit för att betyga en fransman sin vördnad. Fransmannen heter Harouna Diop. Han var soldat och far till sex barn, född i Senegal och bara 40 år gammal när han dödades den 13 januari i Afghanistan. Afghanska rebeller sprängde Diops pansarvagn i luften.
”Harouna Diop var fransman, Harouna Diop var muslim”, säger Sarkozy där han står framför ett stort fält fullt med vita kors. ”Han dog för Frankrike.” Sarkozys gravtal är ett försök att rädda ansiktet, en retorisk manöver mitt under en hetsig debatt om nationell identitet. Sedan månader tillbaka vidgas klyftorna i Frankrike och de rasistiska övertrampen blir allt värre. Frankrikes muslimer misstänkliggörs som aldrig förr.
Det handlar om republikens värderingar, den franska nationen, burkan och frågan om vad Frankrike ska vara stolt över och vad som är viktigt. Det handlar om allt det som förenar fransmännen – eller åtminstone gjorde det en gång i tiden.

Personen som utlöste debatten står vid Sarkozys sida på militärkyrkogården. Han är Eric Besson, minister för invandring och nationell identitet. ”Sin herres skamlöse tjänare”, skrev tidningen Nouvel Observateur, ”Frankrikes mest hatade man”, skrev veckotidningen Marianne. Presidenten påstås kalla honom för ”mitt svärd”.
Besson är en smart politiker, bär fläderbärsfärgad skjorta och lila slips och pressar sina tio fingertoppar mot varandra när han talar. När han ska fotograferas på sitt kontor vill han flankeras av en panel med guldstuckatur och en antik jordglob. Besson kallar sig patriot. Han gav nyligen ut en bok som heter ”För Nationen”. Den är en litterär hyllning till fosterlandet Frankrike, som han ”älskar och avgudar” sedan barnsben. Den franske invandringsministern föddes i Marrakesh i Marocko och var 17 år gammal när han kom till Frankrike.

Det har gått drygt tre månader sedan ministern initierade en ”konstruktiv diskussion” i ”de mänskliga rättigheternas ursprungsland”. Han var övertygad om att man hade låtit högerextremisten Jean-Marie Le Pen ha monopol på definitionen av den franska nationen alldeles för länge. Det var, enligt Besson, helt rätt att starta en debatt, som redan förs i många av Europas länder som en reaktion på det växande antalet muslimer i Europa.
Det handlar om rättigheter och plikter och om acceptansen av västerländska värderingar. Det är inte bara i Frankrike som man överväger att förbjuda burka och andra plagg som döljer ansiktet. Frågan är aktuell även i Danmark och Italien, och i Schweiz förbjöd man i december uppförande av minareter.
Det är emellertid mycket svårt att föra en saklig diskussion i dessa frågor. Vid flera tillfällen har den urartat i i diskrimineringsförsök. Aggressiva och ibland rasistiska medborgare, politiker och journalister debatterar hur synlig Islam får vara i den franska vardagen och hur franska landets sex miljoner muslimer är eller borde vara.
På den hemsida, som Besson har öppnat för debatten om nationell identitet, tvingades censorer efter kort tid städa bort mängder av främlingsfientliga inlägg. På de informationsmöten som ministeriet organiserar runt om i landet uttrycker många medborgare farhågor för ”arabisk dominans”.
Borgmästaren i Marseilles deltog i ett sådant informationsmöte och sade att han var glad över muslimerna i hans stad, men inte över att de firade segern i en fotbollsmatch med att vifta med algeriska flaggor i stället för franska. Besson bad senare om ursäkt för sin partikamrats misstag.

Den socialistiska oppositionen beskyller Besson för att med identitetsdebattens hjälp medvetet förtränga Frankrikes allvarliga problem: budgetunderskott, arbetslöshet och president Sarkozys ej infriade löften. Besson anklagas för att med sitt fälttåg försöka hålla alla viktiga frågor borta från den politiska dagordningen inför regionvalen i mars.
Kritikerna känner minister Besson väl, eftersom han tidigare var socialist. Så sent som i presidentvalskampanjen 2007 skrev han en pamflett om Sarkozy för presidentkandidaten Ségolène Royals räkning. I pamfletten kallade Besson sin nuvarande chef för ”en nyliberal amerikan med franskt pass”.
Men Besson blev oenig med socialisternas toppkandidat och vände sitt parti ryggen. Han författade en avbön och erbjöd sina tjänster åt de tidigare motståndarna. Av allt att döma hjälpte han Nicolas Sarkozy att förbereda sig för en stor tv-debatt, och i regeringspartiets interna rollspel inför valkampanjens slutspurt spelade Besson Ségolène Royals roll.
Det socialistiska lägret betraktar honom föga överraskande som en förrädare.

I rollen som Sarkozys skyddsling orsakar han många rubriker. Han finns överallt. Precis som Sarkozy på sin tid, när han var inrikesminister 2002, har Besson beordrat total, brutal utrymning av flyktinglägret i Calais inför kameror och med hjälp av soldater i krigsmundering.
Besson är högljudd och provokativ som Sarkozy. Han angriper misstänkta skenäktenskap, som ingås för att en invandrare ska få automatiskt medborgarskap, han förföljer illegala invandrare och under hans mandat har antalet avvisade utlänningar slagit rekord. Han var också Sarkozys självklara val när presidenten ville ha en person för att leda kampanjen för den nationella identiteten. Besson är nämligen f d socialist med rötter i Maghreb och dessutom har han en tunisisk flickvän. En lämpligare person för denna roll kan man inte tänka sig.
När Besson framträder i Paris säger han att han ser det som sin uppgift att göra fransmännen stolta över att vara fransmän. Han överväger till och med att avkräva nya medborgare ett slags ”republikansk pakt”.
I invandringsdepartementets regi har det anordnats drygt 350 informationsmöten för allmänheten, och till departementets debattsida på internet har det kommit över 55 000 inlägg, vilket enligt Besson ”speglar enorm popularitet”.

Bessons debatt om identitet integreras med en annan stridbar fråga: om muslimska kvinnor ska få bära burka och niqab på allmän plats. Plagg av detta slag strider mot de republikanska värderingarna, hävdar burkans motståndare. Burkan är ett främmande föremål i den sekulära republiken, som införde förbud mot huvudsjal i skolorna redan 2004.
För ett par veckor sedan, samtidigt som Sarkozy och Besson hedrade den döde, muslimske soldaten, föreslog en parlamentarisk kommission att man skulle förbjuda ”bärande av heltäckande slöja” på alla offentliga platser. Kvinnor i burka eller niqab ska vägras tillträde till myndigheter, sjukhus, socialkontor, skolor och allmänna transportmedel. Nu är det upp till nationalförsamlingen att förbereda en lag om förbud.
Kommissionens uppdrag var att undersöka om burkan är förenlig med kvinnans värde. Den egentliga frågan är emellertid hur mycket Islam det sekulära Frank
rike orkar med. ”Jag tror att vi, för kvinnornas skull, måste förbjuda burkan”, säger Besson. Detta krävde Sarkozy redan förra sommaren: ”Burkan är inte välkommen på franskt territorium.” Hans hustru, Carla, satt bredvid och nickade instämmande.
Den statliga utredningskommissionen rådfrågade drygt 150 experter, man diskuterade om bärandet av burka är en religiös plikt eller inte, och man diskuterade även om man skulle kunna motivera ett förbud med att burkan är en trafikfara. Men då hade man varit tvungen att inkludera även cykelbud och andra yrkesgrupper som använder ”ansiktstäckande” huvudbonad.

Kommissionens ordförande, André Gerin, en kommunist som har varit borgmästare i en förort till Lyon i 24 år, anser att muslimerna naturligtvis har rätt bosätta sig i Frankrike. ”Men då måste de anpassa sig till vårt samhälle”, säger han.
Därmed är Gerin inne på samma linje som Besson, den f d socialisten. Båda längtar tillbaka till ett Frankrike som inte finns längre. Uppenbarligen delas deras nostalgi av ganska många fransmän. Den franska tidningen Le Monde betonar om och om igen att Frankrike inte kan bli som det var på grund av alla invandrare, inklusive muslimer, som har bosatt sig där med familjer och allt.
Sociologen Vincent Geisser säger: ”Burkadebatten i kombination med diskussionen om nationell identitet medverkar till att praktiserande, moderata muslimer radikaliseras”. Ett burkaförbud skulle bara leda till att de muslimska kvinnorna framställs som offer, enligt Geisser.

Besson har förlorat kontrollen över debatten, och de konservativa börjar frukta att hans fälttåg för fransk identitet kanske gör större skada än nytta. Det faktum att Besson dessutom har utnämnts till ställföreträdande partiledare i konservativa UMP ogillas också av många. Partiets strateger misstänker att användningen av extremhögerns paroller kanske bara mobiliserar Nationella Frontens anhängare i regionvalen.
Vid årsskiftet ändrade Sarkozy faktiskt tonen. Mycket statsmannamässigt förespråkade han nationell enhet och uppmanade sina landsmän att ”debattera utan att splittra, utan att såra och utan att skapa klyftor”.
Identitetsdebatten avslutades formellt i förra veckan, och diskussionen om burkaförbud avbryts tillfälligt för att återupptas efter valen. Till dess ska författningsdomstolen pröva om ett förbud över huvudtaget är förenligt med konstitutionen. Men frågan är om diskussionen upphör officiellt bara därför att regeringen vill det. En annan fråga är om den redan har åsamkat relationerna mellan muslimska och icke-muslimska fransmän obotlig skada.
”Vårt land kan inte tillåta att man stigmatiserar muslimska medborgares religion”, sade Sarkozy vid Harouna Diops grav. ”Islam är idag många fransmäns religion,” fortsatte presidenten, varvid Besson lär ha nickat instämmande.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel