Tempus 2010 v 08

Tidskriften

tidigare veckor:  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17 18 19   20 21  22 23 24 25 26 27 28 29 30/31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51   2010: 01 02 03 04 05 06 07 08

Iraks kvinnor möter hårt motstånd

Kvinnliga ministrar och kvinnliga parlamentariker ger en falsk bild av det irakiska samhället, där det fortfarande är svårt för kvinnor att göra sina röster hörda.

JOHN LELAND och RIYADH MOHAMMED
Bagdad
För kvinnorna i Irak är de kommande allmänna valen både ett löfte och en påminnelse om hur svårt det är att åstadkomma förändring i denna mansdominerade kultur.
Författningen säger att minst en fjärdedel av platserna i parlamentet ska reserveras för kvinnor, men de första kvinnorna som valdes in 2005 har inte lyckats påverka särskilt mycket, säger både kvinnorna och själva och utomstående bedömare.

Nu när kampanjen inför det andra parlamentsvalet efter invasionen sätter fart verkar det som om en ny kvinnlig, politisk klass har etablerat sig. Ett tecken på detta är att tolv kvinnor, som kommer utifrån det politiska systemet, har bildat ett eget parti, som vill stärka kvinnans rättigheter och hjälpa landets drygt 700 000 änkor att skaffa jobb och försörja sig. ”Folk kan se att vi är oberoende och inte arbetar för något av de etablerade partierna”, säger Jenan Mubark, som organiserade det nya partiet därför att hon tyckte att kvinnor blev marginaliserade i de etablerade partierna. ”De kommer att se att vi bara vill ge irakiska kvinnor mera att säga till om inom utbildning och ekonomi.”
Kvinnorna i Irak är i genomsnitt fattigare, mera arbetslösa och har lägre utbildning än männen.

Mubark driver ett byggföretag och är chef för Center för kvinnors rehabilitering och arbete i Irak. Det är en privat organisation, som ger henne en plattform bland både kvinnor och män. På hennes kontor i centrala Bagdad beskriver hon sitt arbete med ord, som på senare år hörs allt oftare i olika politiska kampanjer världen runt: ”Detta är första steget mot förändring i vårt land.”
Kvinnorna har inte förskonats från våld i valprocessen. För ett par veckor sedan sköt väpnade män ihjäl Suha Abed Allah i Mosul. Hon var veterinär och kandiderade för en allians med anhängare från alla religioner.
”Allt kan hända”, erkänner Safia Taleb al-Souhail, som är ledamot i parlamentet och vars far dödades efter att ha deltagit i en mordkomplott mot Saddam Hussein. Al-Souhail kandiderar för att bli omvald den 7 mars. ”Men jag anser att kvinnor har mycket större utrymme nu än för fyra år sedan. Det har också blivit lättare att förflytta sig från plats till plats.”

Efter Saddam Husseins fall 2003, när kvinnorna krävde att få kvoteras in i parlamentet och ville ha minst 40 av platserna, förväntade de sig USAs stöd, berättar Souhail. Men de amerikanska ståthållarna gjorde andra prioriteringar. ”Vi fick synas på fotografier tillsammans med presidenten och utrikesministern, men det är inte detsamma som stöd. Äkta stöd är när ledarna övertalas att acceptera att det finns kvinnliga ledare också”, säger Souhail.
Amerikanerna påstår att de visst försökte stödja kvinnornas kamp för representation i regering och parlament.
Souhail stå, liksom Mubark, på en moderat, demokratisk plattform. Båda kvinnorna protesterar mot en artikel i författningen som föreslår att det ska stiftas en lag som ger religiösa ledare viss auktoritet i frågor som rör hem och familj, inklusive äktenskap, skilsmässa och arv. Efter motstånd från olika kvinnogrupper suspenderades den planerade lagen, men de religiösa partierna hoppas fortfarande kunna driva igenom den. För Souhail var suspensionen av lagen en stor framgång, liksom införandet av kvotering av kvinnor i parlamentet. Men hon är besviken över att arbetet inte har kommit längre på andra områden. ”Kvinnorna finns bara i s k mjuka departement. Och de kvinnor som har valts av speciella politiska partier kan inte agera självständigt i sina positioner utan måste lyda under en man. Vi vill se kvinnor som är ledare i sig själva,” säger hon. ”Det har dock blivit bättre. Kvinnor deltar mera aktivt i den politiska processen, och vi har lärt oss massor de gångna fyra åren. Många kvinnor, som inte visste något om hur man påverkar politiskt, är idag förebilder.”

Tanya T Gilly, som har representerat det kurdiskt dominerade norra Irak i parlamentet i Bagdad, tänker inte ställa upp för omval. Hon motiverar sitt beslut med att hon vill ägna mer tid åt sina barn. Hon berättar att många av hennes kolleger i parlamentet, både män och kvinnor, har beskyllt henne för att försöka sprida västerländska idéer i det irakiska samhället.
”En missuppfattning var att vi eftersträvade något slags liberal kvinnorörelse”, säger hon och tillägger att hon till och med tog emot ett dödshot från en annan kvinnlig parlamentariker. ”Man har bokstavligt talat uppmanat mig att stanna hemma och lära mig att laga mat och skaffa en make”, säger Gilly, som redan är gift.
Hon konstaterar att många unga irakiska kvinnor undviker att engagera sig politiskt därför att de är måna om sitt rykte. ”Som kvinnlig politiker borde det inte vara några problem för mig att delta i ett möte med bara män eller i ett möte med bara en man. Men många anser att det är fel, eftersom man som islam säger att en man och en kvinna inte får vistas ensamma i ett rum om de inte är gifta eller nära släkt.”
Shatha al-Musawi, som är oberoende ledamot i parlamentet, kandiderar inte heller för omval. Det beror på att de stora partiernas ledare har sådan kontroll att de lätt kan utesluta kvinnorna från alla möten där beslut fattas. ”Jag tänker inte ljuga för mina landsmän och påstå att vi har demokrati i det här landet”, säger hon.
Hon tror emellertid inte heller att lösningen är ett helt kvinnligt parti. ”Politik handlar om idéer, principer och teorier. Sådana frågor kan inte angripas utifrån bara könet. Det är inte rätt tid att fokusera på kvinnofrågor just nu.”

Drygt 6 500 kandidater konkurrerar om 325 mandat. I en kampanj som genomsyras av sekterism har Mubark anslutit sig till Irakiska enhetsalliansen, som är en sekulär, multisekteristisk koalition. Partierna i alliansen har lovat henne sitt stöd i alla kvinnofrågor som hon tar upp.
Men trots detta förmår kvinnor som Mubark bara påverka marginellt, enligt den politiske bedömaren Haider al-Musawi. ”Jämfört med andra länder i regionen är Irak formellt ett avancerat land med många kvinnliga parlamentariker och ministrar. Men bilden ljuger. I verkligheten har Irak hamnat på efterkälken.”
Souhail anser dock att Iraks kvinnor gör framsteg, inte minst på grund av männens misstag. ”När det gäller våld, miliser, korruption och alla andra misstag är det bara männen som ligger bakom. Vi kvinnliga politiker tror därför att våra landsmän kommer att bli mer villiga att rösta på oss i framtiden.”
Souhail pekar också på yttre förändringar bland kvinnorna i Irak. ”Många kvinnor som förr bar hijab av säkerhetsskäl börjar ta av dem, och många har börjat köra bil igen,” säger hon. ”Tonläget i vårt samhälle håller på att förändras.”
© 2010 TEMPUS/The New York Times