Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
”Varför har ni barn om ni inte kan ta hand om dem, frågade man mig”, säger Maier, 47. I jämförelse höjdes det färre ögonbryn när hon fick sin första son utomäktenskapligt i denna traditionella bayerska stad, enligt Maier. Tio år in i det tjugoförsta århundradet slutar de flesta skolor i Tyskland fortfarande för dagen vid lunchtid, en nästan 250 år gammal tradition. Detta har hållit liv i den kulturella bilden av den tyska modern/hemmafrun, vars värv har lett till en väluppfostrad och bildad borgarklass. Det moderna Tyskland må ledas av en kvinna – förbundskansler Angela Merkel, som ofta kallats världens mäktigaste kvinnliga politiker – men det verkar inte vara en slump att hon är barnlös.
I hela den utvecklade världen har en kombination av preventivmedlens intåg, sociala förändringar, politiska framsteg och ekonomisk nödvändighet lett till en vändpunkt: till antalet matchar kvinnorna nu männen i arbetskraften och i utbildningssystemet, om de inte redan har gått förbi. I utvecklingsländerna utgör även kvinnornas och flickornas strävan efter skolgång, små lån och status en del av en annan enorm omvälvning: Asiens, Afrikas och Latinamerikas frammarsch.
I båda dessa världar kan dock kvinnor fortfarande vara traditionens fångar. Nu leder en social revolution – fredlig men djupgående – sökandet efter nya vägar att kombinera familjeliv och moderskap med en starkare roll för kvinnorna. Västerlänningar har lätt att fördöma seder och bruk i t ex den muslimska världen, som de uppfattar som hämmande för kvinnorna. Men även i Tyskland, trots landets omtalade modernitet, dröjer sig en traditionell syn på moderskapet kvar. Halvdagsskolsystemet har överlevt feodalismen, Hitlers moderskult, kvinnorörelsen på 1970-talet och återföreningen med Östtyskland. Nu, mot bakgrund av den rent ekonomiska nödvändigheten, faller systemet sönder. Med ett av de lägsta födelsetalen i världen, hotande arbetskraftsbrist och sjunkande utbildningskvalitet har man tvingats tänka om. Sedan 2003 har nästan en femtedel av Tysklands 40 000 skolor successivt infört eftermiddagsscheman och fler planerar att följa efter.
”Detta är ett tabu som vi helt enkelt inte har råd med längre. Vårt land har behov av kvinnor som både arbetar och får barn”, säger Ursula von der Leyen, den tyska arbetsmarknadsministern. Som sjubarnsmor och läkare som har vänt sig till politiken förvånar hon såväl hemmafruar som barnlösa karriärkvinnor, för att inte tala om många män i hennes parti, Kristdemokratiska unionen (CDU). Heldagsskolornas spridning i Tyskland, en trend som hon anser vara ”oåterkallelig” är ett tidens tecken, hävdade Ursula von der Leyen i en intervju. ”Tjugohundratalet tillhör kvinnorna.”
Kvinnorna utgör redan nu majoriteten av de universitetsutbildade i länderna i Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD, som spänner över 30 nationer från Europa till USA, Turkiet och Sydkorea. I år kommer kvinnorna att passera männen till antalet i USAs arbetsstyrka. Lägg därtill en ekonomisk kris som har drabbat traditionellt manliga jobb inom tillverkningsindustrin hårdare än kvinnliga jobb inom servicesektorn – i Tyskland utgör kvinnorna endast 10 000 av de 230 000 som förlorade sina jobb under lågkonjunkturen – den kvinnliga faktorn framstår som obönhörlig.
Kvinnor tjänar fortfarande mindre överallt, är mer benägna att arbeta deltid och mindre benägna att inneha högre chefsposter. Men de unga kvinnliga läkarna, till exempel, ökar i antal och kvinnor dominerar ledningen på mellannivå i de stora konsumentvaruföretagen. De kan komma att driva morgondagens sjukhus och koncerner. Många kommer att vara familjeförsörjare. I Tyskland förlitar sig vart femte hushåll redan på kvinnors inkomst. Arbetande kvinnor är inte enbart ute efter lönen, utan också efter att förverkliga egna ambitioner, såväl personliga som professionella. ”Jag älskar min son och jag älskar mitt arbete”, säger Manuela Schwesig, 35, vice ordförande för oppositionspartiet Socialdemokraterna som har en treårig son. ”Jag blir en mer tillfredsställd mamma genom att arbeta och en mer motiverad politiker eftersom jag har barn.”
Denna utveckling gör att frågan om barnomsorg i förlängningen kommer att handla om ekonomisk konkurrenskraft, konstaterar Karen Hagemann, professor i Europas historia och genushistoria vid University of North Carolina. ”Höga födelsetal och kvinnors förvärvsfrekvens tenderar att röra sig parallellt, säger Hagemann, som är expert på det tyska välfärdssystemet. ”Barnomsorg och ett skolsystem som täcker arbetsdagen är nyckeln. ”
Orsakerna till Tysklands särställning
1763 var Preussen före sin tid. Det var det första landet där skolan blev obligatorisk även för de lägre samhällsklasserna. Halvdagssystemet utvecklades i en familjeekonomi som var beroende av barnarbete. När Frankrike och Storbritannien inrättade heldagssystem ett sekel senare, hade det tyska sättet – som har överlevt i Österrike och delar av Schweiz – redan slagit djupa rötter. Systemets ståndaktiga försvarare har inte bara utgjorts av prästerskapet och socialkonservativa politiker. Tysklands medelklass menade länge att den själv, inte staten, skulle lägga sista handen vid barnens fostran och utbildning. Ingen skola, menade man, kunde ersätta en mor.
Edith Brunner, 41, är denna tyska förebildsmor. Som högutbildad skattekonsult och fyrabarnsmor, gick hon ner till deltid efter sitt första barn och slutade sedan arbeta helt. Hon tillbringar eftermiddagarna med att hjälpa till med läxläsning och köra i skytteltrafik från flöjt- och pianolektioner till fotbollsträning och gymnastiktävlingar. Hennes man är välbetald fysiker. Edith Brunners exempel utgör ett starkt argument för dem som motsätter sig heldagsskola. Men hennes sort blir alltmer sällsynt.
Idag tenderar högutbildade kvinnor – och det finns fler av dem än någonsin – att vilja arbeta, även om det innebär att avstå från barn. Efter fyllda fyrtio lever en av tre tyska kvinnor i barnlösa hushåll, den högsta andelen i Europa tillsammans med Österrike. Samtidigt måste fler och fler kvinnor arbeta, antingen som ensamstående mödrar eller för att deras partner inte kan försörja en familj på egen hand. ”Nu är de mödrar som stannar hemma allt oftare lågutbildade och har ibland invandrarbakgrund”, säger Manuela Schwesig, som även är familjeminister i Mecklenburg-Vorpommern. ”Just barn till dessa skulle kunna dra störst nytta av att få en barnomsorgsplats.”
I slutet av 2001 lamslog en OECD-studie av 15-åringars läsförmåga landet när det visade sig att Tyskland först kom på 21:a plats av 27 deltagande, och även bland de sämsta vad gäller social rörlighet trots att man har Europas största ekonomi. Två år senare, anslog socialdemokraterna, som regerade vid denna tidpunkt, fyra miljarder euro, omkring 40 miljarder SEK, till att införa heldagsundervisning på 10 000 skolor fram till 2009. I slutändan deltog omkring 7 200 skolor, utöver det fåtal som redan fanns. Avsiktligt eller inte, släppte det övervägande manliga etablissemanget loss en sedan länge groende kraft – mödrar som längtade tillbaka till arbetet och behövde en längre skoldag.
I prästgården bredvid Neuöttings romersk-katolska kyrka från 1400-talet – S:t Nikolaus – accepterar prästen Florian Wöss motvilligt förändringarna. Hans församling driver två förskolor för barn över tre år. Många mammor har bett honom att ta emot även yngre barn. ”Jag tycker inte nödvändigtvis om att allt fler mödrar känner att de måste lämna bort sina barn och gå till arbetet”, säger Wöss. ”Men så ser verkligheten ut.” Det lokala prästerskapet diskuterade huruvida de skulle sätta käppar i hjulet för utvecklingen genom att helt enkelt vägra, enligt Wöss. ”Men vi kom till slutsatsen att trycket var så överväldigande och så mångfacetterat att vi inte kunde stoppa det.”
Wolfgang Gruber vid Bayerns utbildningsdepartement instämmer. Han använder ord som ”flodvåg” och ”jordskred” för att beskriva efterfrågan på eftermiddagsskola. Från 2006 till 2009 konverterades bara 40 grundskolor i Bayern. Detta läsår har antalet heldagsprogram skjutit i höjden till 150. Målet är att införa eftermiddagslektioner i 540 av de 2 300 grundskolorna, säger Gruber. För bara fem år sedan var heldagsskolor i Neuötting helt otänkbart, säger borgmästaren Peter Haugeneder. Det finns ett krucifix på hans kontor, ett i varje klassrum i Max Fellermeierskolan och till och med ett i stadens spanskinspirerade restaurang som drivs av en homosexuell slaktare. För många mammor är deras gammelmormödrars rättesnöre ”Kinder, Küche, Kirche” – barn, kök, kyrka – fortfarande centralt, trots att det, som Peter Haugeneder säger, ”har blivit en livsstil som folk inte har råd med”.
En klyfta mellan Öst och Väst
Under fyra decennier efter andra världskriget var Tyskland delat i öst och väst, vilket gjorde landet till ett socialt laboratorium för att studera hur grundläggande faktorer, som skoldagens längd, kunde bidra till att forma människors uppfattning. I öst inrättade det kommunistiska ledarskapet – som förlorade manlig arbetskraft till väst – gratis daghem och heldagsskola. Kvinnor blev kranförare och studerade fysik. Fruarna i väst däremot behövde fram till år 1977 formellt sina makars tillåtelse för att få arbeta. Då hade deras jämnåriga i öst hunnit få ett års betald föräldraledighet och kortare arbetstid om de ammade. När Berlinmuren föll 1989 var den kvinnliga sysselsättningsgraden i DDR nära 90 procent, i Väst var den 55 procent.
Idag arbetar 66 procent av de tyska kvinnorna. Men för dem med barn under 3 år störtar siffran till 32 procent. Bara 14 procent av kvinnorna med ett barn återupptar heltidsarbete och endast 6 procent av dem med två barn. Resultatet: ett födelsetal på 1,38 barn per kvinna.
Jana Seipold var en 18-årig Östberlinbo när muren föll. Hennes mor arbetade jämt och satte henne i dagis från det att hon var åtta veckor gammal. När Jana Seipolds företag slukades av en västeuropeisk rival träffade hon västtyska kvinnor för första gången. ”När de fick barn gick de upp i rök helt och hållet”, minns Seipold, idag 38 år gammal och datatekniker. Hennes döttrar, Nele, 6, och Ella, 9, går i skolan Sonnenblumen i Treptow, en stadsdel i östra Berlin. Utanför själva skoltiden, från åtta på morgonen till fyra på eftermiddagen erbjuder skolan barnomsorg från sex på morgonen till sex på kvällen, måndag till fredag ,samt fritidsverksamhet under skolloven. Berlin är den enda staden i Tyskland där alla grundskolor erbjuder eftermiddagsskola.
Även generellt är barnomsorgen mer utbyggd i det forna öst: 37 procent av barnen under tre har daghemsplatser, jämfört med tre procent i det forna väst. Sådana bekvämligheter lockar familjer från väst, som Urte Dally och hennes make Ortwin som flyttade till östra Berlin 1994 och fann det ”befriande”. Deras döttrar går även de på skolan i Treptow. Urte Dally skulle haft råd att inte arbeta. Hennes man är generalsekreterare för Tysklands arkeologiska institut. Men i likhet med honom har även hon en doktorsgrad och hon älskar sitt jobb på ett museum i Sachsen. När de reser eller arbetar sent har de en barnskötare, Günther. ”När flickorna kommer hem från skolan är läxorna redan gjorda, de har haft sina musiklektioner och de har övat på sina instrument. Vad som återstår är ren kvalitetstid för familjen.”
Vad politiken kan forma
Under alltför lång tid, menar Ursula von der Leyen, har socialpolitiken i Västtyskland hämmats av ideologiska skyddslappar. ”Daghem och heldagsskolor var länge synonymt med kommunism”, säger hon. ”Men andra länder kan berätta samma historia.”
I Europa har de nordiska länderna den största andelen kvinnor på arbetsmarknaden och samtidigt även, tillsammans med Frankrike, höga födelsetal. Alla länderna ger ett kontinuerligt stöd till föräldrar med yngre barn, från subventionerad barnomsorg och betald föräldraledighet till heldagsskolor med fritidsverksamhet, förklarar Willem Adema vid OECD. Amerikanska mödrar har inte samma möjligheter till subventionerad barnomsorg. De måste hitta sätt att hantera det långa amerikanska sommarlovet. Men de möter jämförelsevis mindre diskriminering i arbetslivet och står även inför hårdare tryck att tjäna pengar, för att kunna betala för privat sjukvård och utbildning åt sina barn.
Som familjeminister i Angela Merkels samlingsregering under den förra mandatperioden införde Ursula von der Leyen skatteavdrag för privat barnomsorg, fler dagisplatser och genomdrev sin hjärtefråga: ”föräldrapeng”. Mödrar och fäder kan dela på upp till 14 månaders generöst betald föräldraledighet, varav två månader är öronmärkta för pappan. Hennes mål var att ge incitament till kvinnor att avstå från en del av de tillåtna, men knapphändigt betalade tre åren av mammaledighet, som ofta ses som ett hinder för karriären, och att samtidigt uppmuntra männen att delta i barnomsorgen. Innan föräldrapengen infördes 2007, tog bara 3 procent av papporna ut föräldraledighet. Förra året hade siffran stigit till 21 procent – dock tog cirka 60 procent bara ut minimitiden på två månader.
Vad företagen kan göra
På Siemens, den 163-åriga industriella symbolen för AB Tyskland, var det länge otänkbart för en man att ta ledigt för barnens skull. Men 2008 tog 638 anställda ut sina ”pappamånader”. I fjol följde 964 efter. Jill Lee, företagets första ”mångfaldschef” bryr sig om papporna. Hon menar att om karriäravbrotten blir mindre av ett kvinnligt särfall, så kommer det att hjälpa kvinnorna. Jill Lee, 46, växte upp i Singapore och har arbetat för amerikanska, kinesiska och japanska företag. Hon har aldrig sett något liknande det som de tyska mammorna står inför. ”Vissa av de föräldrar som uppmuntrar sina döttrar att studera på universitetet, förväntar sig samtidigt att de senare ska lämna sitt arbete för att vårda sina barn”, säger hon. Men att ha kvinnorna – som nu tar mer än hälften av de tyska universitetsexamina – utanför arbetskraften börjar smärta. 2017 förutspår demograferna ett underskott på 200 000 ingenjörer i Tyskland, säger Lee. Siemens försöker därför locka kvinnor och mammor. Företaget har 400 daghemsplatser för de anställdas barn i närheten av produktionsanläggningar och planer på att fördubbla den siffran tills nästa år. Man har en naturvetenskaplig ”lägerskola” för matematik- och fysikbegåvade kvinnliga gymnasister och fungerar som mentor för kvinnliga högskolestuderande under grundutbildningen. I Tyskland är 21 procent av Siemens personal kvinnor, bland de nyanställda 34 procent.
Vad som förblir oklart är hur många kvinnor som kommer klara sig ända upp till de högsta nivåerna, och hur fort det går. I Tyskland är endast 13 procent av universitetsprofessorerna kvinnor. Siemens är det enda av Tysklands 30 största företag med en kvinna bland ledningsgruppens åtta personer: Barbara Kux, 55, som är såväl ogift som barnlös. Endast två procent av dem som driver företag listade i Fortune 500 är kvinnor. Och om kvinnornas avancemang hittills har accepterats av männen, kan det bli hårdare konflikter när kraven på ytterligare åtgärder blir mer högljudda, som t ex styrelsekvoter eller obligatorisk pappaledighet? ”Många hinder återstår och bakslag är alltid möjliga”, säger Irene Hagemann, historieprofessorn i North Carolina. Men i Tyskland och på andra håll funderar man nu i förr otänkbara banor. ”All förändring”, säger hon, kräver ”en mental omställning”.
KATRIN BENNHOLD
© 2010 TEMPUS/The New York Times
