Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
BENJAMIN BIDDER
Kiev
Nyåret betyder alltid ett uppbrott, en ny början. Men
för Viktor Jusjtjenko innebär det slutet. Ukrainas president
framstår som uppgiven inför sina miljontals medborgare
när han tomt stirrar in i kameran vid vad som normalt är
presidentens nyårstal till nationen. I praktiken är
det dock den misslyckades modstulna avskedstal. ”Jag är
stolt”, bedyrar presidenten, men rycker samtidigt rådlöst
på axlarna.
2004 jublade miljontals människor åt Jusjtjenko
på Självständighetstorget i Kiev, och banade vägen
för honom till presidentposten. Den orangea revolutionen
lovade frihet, uppsving och ett uppbrott i västlig riktning.
Idag kämpar Ukraina mot den djupaste krisen sedan självständigheten.
Landets BNP krympte under 2009 med 15 procent. En politisk evighetstvist
lamslår landet och Europa förblir väldigt avlägset.
För att få resa in i EU måste ukrainarna fortfarande
köa i timtal utanför medlemsstaternas ambassader för
att ansöka om visum. När ukrainarna nu går till
val den 17 januari för att välja en ny president är
det bara ca fem procent av de röstberättigade om kommer
lägga sin röst på den nuvarande statschefen. Jusjtjenko
anar nederlaget. ”Det avslutar en epok i vårt liv”;
säger presidenten.
Ett halvt decennium efter omvälvningarna i Ukraina har den
magiska känslan av uppbrott flugit sin kos. Under fem års
tid har rivalerna Viktor Jusjtjenko, Julia Timosjenko och Viktor
Janukovitj bekämpat varandra och i olika växlande allianser
brottats om makten och grälat medan nödvändiga
och brådskande reformer dragits i långbänk. Nu
står Janukovitj, valfuskaren från 2004, inför
en anmärkningsvärd comeback. Han leder med god marginal
i alla opinionsundersökningar.
Den orangea revolutionen undanröjde visserligen den semiauktoritära
Kutjma-regimen, det förekommer fria val, stridslysten media
och en stark opposition. Men det Jusjtjenkos mandatperiod först
och främst har lärt ukrainarna är hur kaotisk den
demokratiska processen kan vara, hur mödosam och även
hur smutsig. Från Janukovitjs Regionparti har det under
valkampen kommit anklagelser mot en parlamentariker från
Timosjenkos parti att denne skulle ha varit involverad i övergrepp
mot barn. Svaret lät inte vänta på sig. Janukovitjs
motståndare spred ryktet att denne i sin ungdom skulle ha
våldtagit en kvinna. Och synnerligen opresidentiellt smutskastade
president Jusjtjenko därefter sin forna vapendragare och
kallade henne för ”lösaktig”.
Detta valskrammel överröstar totalt de röster som
höjs för att Ukraina snarare måste ta itu med
sina strukturella problem: krisen, korruptionen, den svaga staten.
Ingen klär av och avslöjar nationens katastrofala belägenhet
lika skoningslöst som Igor Burakovski, chef för ”Institutet
för ekonomisk forskning och politisk rådgivning”
i Kiev. Burakovski, med grova glasögon och mörk mustasch,
sitter på sitt kontor på Riddargatan i Kiev. Den ekonomiska
krisen i världen har drabbat Ukraina hårdare än
något annat land i Europa. Bara nödkrediter på
16 miljarder dollar från IMF har kunnat rädda Europas
till ytan näst största land från att gå
bankrutt. Finansbyrån Standard & Poor bedömer att
Ukrainas kreditvärdighet är ännu sämre än
det av bombterror sönderslitna Pakistans.
”Krisen har drabbat ett helt oförberett och oreformerat
land”, konstaterar Burakovski. Det fattades sparpengar och
reservfonder som kunde användas till att mildra finanskrisens
negativa verkningar, som man gjort i exempelvis Ryssland och i
väst. Istället har man under flera år levt över
sina tillgångar. Politikerna, oberoende av färg, orienterade
sig alltför mycket efter den sovjetiska socialstatsmodellen.
Och trots den skrala statskassan har man varit generös med
välfärden. Stora delar av IMF-pengarna har landets ledning
därför fått pumpa in i socialförsäkringssystemen.
Den nya presidenten måste stärka staten, menar Burakovski,
så att denna kan klara av de utmaningar som den ställs
inför. Man måste reformera det korrupta domstolsväsendet,
höja pensionsåldern, skära ner i socialförsäkringarna
och, först och främst, införa en långsiktig
budgetplanering. ”Ärligt talat”, suckar experten,
”är detta praktiskt taget ogenomförbart. Men om
det nu skulle bli tydliga maktförhållanden efter valet
skulle man förhoppningsvis kunna sätta igång med
reformarbetet.”
Men chanserna ser dåliga ut. Tio dagar före valet får
ingen av de sammanlagt 18 kandidaterna tillräckligt med röster
för att säkra en seger, enligt opinionsundersökningarna.
Janukovitj leder visserligen klart, men han hamnar på ca
30 procent. Timosjenko får omkring 20 procent.
Om Timosjenko vinner valet kan hon be väljarna rösta
om en författningsändring, som skulle kunna bryta det
långvariga dödläget mellan parlamentet, premiärministern
och presidenten. Personer ur Timosjenkos inre krets försäkrar
att hon som först och främst skulle inrikta sig på
att bekämpa den i landet allt mer omfattande byråkratin
och korruptionen. Dock lyser ”gasprinsessan” Timosjenkos
tidigare framgångar på det området med sin frånvaro.
Timosjenko, det vackra ansiktet från revolutionen 2004,
har blivit osams med Jusjtjenko men hoppas i en andra valomgång
ändå på stöd från sin gamla bundsförvant
från det orangea lägret. Även om hon föddes
i Dnipropetrovsk i sydöstra delen av landet har hon sin högborg
i väst och i Kiev. Nu försöker hon i större
utsträckning vända sig till och värva fler röster
i den ryskspråkiga delen av landet. Även i sin relation
till Ryssland förhåller sig Timosjenko pragmatisk.
Jusjtjenkos konfrontationskurs mot Moskva är felaktig, hävdas
det från Timosjenkos valstab. Timosjenko står för
goda grannrelationer till såväl Ryssland som Europeiska
unionen.
För några år sedan utfärdade Moskva dock
en häktningsorder mot Timosjenko, och utsatte henne för
en smutskastningskampanj 2005. Då var Vladimir Putin president
och Kreml försökte febrilt försvara sig mot att
den ”orangea febern” skulle sprida sig även till
Ryssland. Men relationerna förändras och Putin, nu premiärminister,
skickade till och med nyårsgratulationer per SMS till Timosjenko
på nyårsafton 2009.
Även valfavoriten Janukovitj visar upp en nymornad och häpnadsväckande
flexibilitet. Nu senast frångick han offentligt sitt eget
tidigare krav på att juridiskt likställa det ryska
språket med ukrainskan. Han vet att han knappast kan segra
enbart med rösterna från de östra delarna av landet.
På sin valturné reste han i december även till
Lviv. Landets västligaste storstad är den ukrainska
nationalismens högborg. För många människor
där var Janukovitj inget annat än en rysslakej. De gillar
inte honom idag heller – men de tog emot honom med respekt.
Tidigare skulle Janukovitj varit rädd för ett dylikt
besök men fem år efter revolutionen har de gamla fronterna
börjat suddas ut och de politiska lägren försöker
finna en ny balans mellan öst och väst.
Valerij Konovaljuk, till exempel, är ledamot för
Janukovitjs Regionernas parti i parlamentet – men samtidigt
en stor beundrare av västliga värderingar. Han svärmar
för ”Europa” som han ser som en ”värdegemenskap
som även Ukraina bara kan ha fördel av” och utesluter
inte ens ett EU-inträde för Ukrainas del. På andra
sidan gatan sitter den oberoende parlamentsledamoten Taras Tsjornovil
i sitt lilla parlamentskontor. En bild på väggen visar
honom sida vid sida med Janukovitj – Tsjornovil ledde 2004
dennes valstab, men bröt senare med Regionernas parti. Väst
har del i skulden att Janukovitj hittills har orienterat sig mot
öst, menar Tsjornovil: ”Europa behandlade honom som
en spetälsk och satte allt sitt hopp till Jusjtjenko.”
Och samtidigt har Ukrainas industribaroner i öst aldrig varit
ryssvänliga utan snarare varit rädda för att bli
utkonkurrerade och uppköpta av Moskvas oligarker. Och motsättningarna
mellan Öst- och Västukraina som närapå drivit
landet till klyvningens gräns? ”De finns där fortfarande”,
säger Tsjornovil. ”Men ilskan har lagt sig. Människorna
har förlorat den villkorslösa tron på sina ledare
som i så hög grad bidrog till att piska upp stämningarna.”
Idag beklagar de sig över Jusjtjenko, Janukovitj och Timosjenko
i lika hög grad. Såväl i öst som i väst.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
