Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
UWE KLUSSMANN
Minsk
Sådan har vitryssarna aldrig förr sett sin president.
Den auktoritäre statschefen, som troget firar årsdagen
av bolsjevikernas oktoberrevolution 7 november varje år,
har på senare tid börjat uppträda som en oppositionell.
När han träder fram inför folket rasar han mot
”byråkratfasoner”, kräver en ”liberalisering
av ekonomin” och framhåller att hans forna sovjetrepublik
måste ”bli attraktiv för investerare”.
Har envåldshärskaren i Minsk, som gillar att hans undersåtar
kallar honom för ”Batko” (far) och som av många
betraktas som Europas siste diktator, plötsligt muterat och
blivit en reformator?
Det har faktiskt skett framsteg i Vitryssland. I Världsbankens
”Doing Business”-index har Vitryssland tagit plats bland
topp-tio-länderna när det gäller reformer som gynnar
företagsetablering.
Republiken, som till ganska nyligen var nästan lika isolerad
som på sovjettiden, bjuder in investerare till internationella
konferenser och mässor i Minsk. Staten har också sålt
statliga företag till utländska intressenter, bl a mobiltelefonoperatören
Welcom och Best. 2006 flöt det in 30 miljoner dollar på
detta sätt, och bara ett år senare hade intäkterna
ökat till 1,2 miljarder dollar.
Internationella valutafonden (IMF) berömmer Lukasjenkos ”strama
ekonomipolitik” och att han försöker hålla
den 20-procentigt devalverade nationella valutan stabil. Han reagerade
korrekt på krisen, säger Herbert Stepic, som arbetar
för en av Vitrysslands största banker.
I Europa höjer man lite förvånat på ögonbrynen.
Vad har hänt med Lukasjenko? Är Vitryssland på
väg att bli en tigerstat?
Valerij Zepkalo är en av dem som ligger bakom kursändringen.
Han är chef för Vitrysslands högteknologiska företagspark
och officiell ”rådgivare” till presidenten. En
gång i tiden var han också Vitrysslands ambassadör
i Washington.
På åttonde våningen i ett nytt komplex i utkanten
av Minsk tar Zepkalo emot sittande i en vit skinnsoffa framför
en inomhusfontän. Härifrån försöker
Zepkalo skapa ett nytt Vitryssland. Han säger att Vitryssland
ska bli ”anförare i den informationsteknologiska utvecklingen
i Östeuropa och Baltikum”. Ett vitryskt Silicon Valley
är målet.
I den högteknologiska företagsparken i Minsk finns för
närvarande 72 företag, som utvecklar mjukvara. De åtnjuter
skatte- och exportavgiftslättnader, och lokalhyrorna är
extremt låga. Här bor exempelvis företaget Epam
Systems, som grundades i USA och som sysselsätter 2 000 personer
i Vitryssland, varav många är i tjugoårsåldern.
Bland företagets kunder finns Bosch och SAP.
Den genomsnittliga lönen i teknologiparken är omkring
tusen euro, vilket är fyra gånger mer än riksgenomsnittet.
Men att Vitryssland skulle kunna förvandlas till ett högteknologiskt
paradis tror nog inte ens Lukasjenko.
Europas sista socialistiska ö riskerar att tappa andan, även
om IMFs prognoser talar om fortsatt tillväxt i år.
Lukasjenko behöver pengar, och han tar emot hjälp från
alla som erbjuder. Kreml har givit kreditgarantier motsvarande
två miljarder dollar; IMF förde i slutet av oktober
över nästan 700 miljoner dollar, som ingår i ett
lån på totalt 3,63 miljarder.
Batko, Vitrysslands faderlige statschef, söker efter utländska
investerare med ljus och lykta. Han erbjuder schweizaren Franck
Muller en majoritetspost i den traditionsrika klockfabriken Lutsch
i Minsk. Muller, lovar Lukasjenko, ”ser till att det blir
en human privatisering”.
Lukasjenko tror uppenbarligen inte att de ryska oligarkerna är
kapabla att genomföra ”humana privatiseringar”.
Han snoppade av den statliga ryska Sberbank, som ville köpa
det vitryska finansinstitutet Promstroibank. Ryssarna hade bara
erbjudit en fjärdedel av bankens värde, klagade Lukasjenko.
Men sedan satte Ryssland press på honom: I utbyte mot billigare
rysk naturgas fram till 2014 godkände Lukasjenko köpeskillingen
280 miljoner dollar i slutet av december.
Men inför en utvald krets sympatiskt inställda ryssar
avslöjade presidenten att han hyser djup misstro mot Moskva.
När det handlar om ryska investerare, hävdade autokraten,
måste man alltid fråga sig om det finns garantier
för att den ryske köparen inte bara låter företaget
gå i konkurs direkt efter köpet.
Den vitryske statschefens mål är nog inte reformer
utan kontroll över de viktigaste företagen. I förtrolighet
klagade ”Batko” för en tid sedan över ”hela
privatiseringscirkusen” och framhöll fördelarna
med ”en statligt reglerad ekonomi” och statens ”inblandning
i prispolitiken”.
Från början var regeringen inne på att sälja
519 statliga företag. Nu talar experter som Ricardo Giucci
och Robert Kirchner hos den rådgivande organisationen i
Vitryssland, German Economi Team, om ”ett stillestånd
i privatiseringsprocessen”, som är illavarslande för
ekonomin. German Economic Team finansieras av den tyska staten.
När det gäller fem pilotfall, företag som staten
måste sälja på inrådan från IMF,
verkar den vitryske presidentens erbjudande ganska blygsamma.
Bland företagen finns en anläggning där man fyller
sekt på flaskor, en föråldrad kullagerfabrik
och ett f d sovjetiskt hotell i Brest. Privata investerare verkar
inte intresserade.
Den vitryska staten kontrollerar ungefär tre fjärdedelar
av ekonomin.
Samprojektet mellan en lastbilstillverkare i Minsk och tyska
MAN är emellertid helt privatiserat. I de rena och snygga
fabrikshallarna producerar ca 300 anställda 45 tunga lastbilar
per månad. Vice vd Stanislav Ivanjusjtjenko skickar regelbundet
sina arbetare till Tyskland för vidareutbildning.
Bara några kilometer därifrån ligger traktorfabriken
W I Lenin, och där tycks socialismen leva kvar i högönsklig
välmåga. Fabriken, vars omsättning påstås
ha minskat med mer än en tredjedel, sparar till och med in
på uppvärmningen av lokalerna. I den kilometerlånga
montagehallen är det bara några få plusgrader.
Motorer monterade på rödlackerade traktorchassis rullar
fram på bandet. De flesta går på export, men
först efter lång väntan i lager.
Men företagets vice vd leker framgångsrik företagare
och säger: ”Vi gör mycket goda affärer och
behöver verkligen inte privatiseras”. Det statliga företaget
med 36 000 anställda är inte heller till salu.
Det händer att statliga utredningar avslöjar förskönade
resultat. Den statliga kontrollkommitténs efterforskningar
ledde till att direktörer vid traktorfabriken åtalades
misstänkta för tjänstefel och valutasmuggling.
De hade gjort skenaffärer och sålt traktorer till dumpade
priser till Ryssland. Till och med den regimtrogna tidningen Sovjetiska
Vitryssland erkände att verksamheten i fabriken ”närmade
sig stillestånd”
Sådana händelser kan tvinga Lukasjenko att öppna
upp sitt land mot väst mer än vad han tänkte från
början. Det hoppas åtminstone Europeiska unionen, som
har upphävt ett tidigare besöksförbud för
Vitrysslands ledning.
I början av december hedrade Italiens premiärminister,
Silvio Berlusconi, Vitryssland med ett besök – det var
första gången på 15 år som ledaren för
ett EU-land uppvaktade Lukasjenko.
Men Berlusconi överdrev vänligheten på ett skamligt
sätt: ”Jag tackar er och ert folk, som ju älskar
er, vilket valresultaten visar”, sade den italienske gästen
till Vitrysslands diktator.
© 2010 TEMPUS/Der Spiegel
