Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
PETRA BORNHÖFT och HORAND KNAUP
Dar es-Salaam och Accra
Deo Mtasiwa är en artig person. Egentligen har han massor
att göra. På hans skrivbord i hälsoministeriet
i Dar es-Salaam ligger högar med papper. Men Mtasiwa beklagar
sig inte över de många besökare, som stjäl
hans tid, utan tar emot dem med största vänlighet. ”Vi
kommer väldigt bra överens med våra partners”,
säger Mtasiwa, som är läkare och tredje högsta
man på hälsoministeriet.
Han berättar om att barn- och mödradödligheten
i Tanzania har minskat, och han beskriver framstegen i kampen
mot aids och om det lyckade försöket att samla alla
biståndsgivare under en hatt. Bara en gång stönar
han lite och säger: ”Det kommer massor av besökare
varje dag”.
Faktum är att så många hjälpvilliga utlänningar
knackar på porten hos ministern, statssekreteraren och Mtasiwa
varje dag och belamrar dem med olika projektförslag och biståndserbjudanden
att administrationen i praktiken är helt förlamad. ”Departementet
invaderas av besökare”, rapporterade irländskan
Colleen Wainwright, erfaren expert och rådgivare i den tanzaniska
hälsovården.
Många av industriländernas regeringar har i årtionden
försökt hjälpa Afrika att utvecklas. Tidigare borrade
de brunnar och byggde skolor och sjukhus. Nu bygger de mindre
och ägnar sig mer åt att ge uländernas ledare
goda råd. Tyskland vill också hjälpa Tanzania
att förbättra utbildningssystemet, etablera en fungerande
skatteförvaltning och säkra den nationella vattenförsörjningen.
Tyvärr har livsvillkoren för många fattiga i många
av världens länder inte blivit märkbart bättre
trots all uhjälp.
Och det beror inte på att det har skjutits till för
lite pengar. Afrika har sedan 1970 fått omkring 400 miljarder
dollar, vilket är en ansenlig summa även om den just
nu i relation till den amerikanska finanskrisen inte verkar så
stor.
För närvarande stöder OECD-länderna utvecklingsländerna
med ungefär 100 miljarder euro varje år.
Att framstegen trots detta är så små har bl a
med antalet givare att göra. I och med globaliseringen har
länder som Kina och Sydafrika anslutit sig till givarländerna,
och dessutom har det tillkommit många privata filantroper.
Detta har dock inte förbättrat situationen utan snarare
tvärtom. Välgörare samordnar inte sina insatser,
och det uppstår förvirring på de platser där
de vill hjälpa. Många biståndsmottagare har resignerat.
Rwandas ambassadör i Berlin, Eugène-Richard Gasana,
klagade för en tid sedan: ”Ni kräver för mycket
av oss!”.
Det är en gigantisk apparat, som försöker måna
om de fattiga. Västerländska regeringar anlitar 280
olika agenturer i fördelningen och realiseringen av biståndet.
De skänker pengar till 242 multilaterala fonder, och de kanaliserar
pengar via 24 utvecklingsbanker.
40 FN-organisationer deltar i hjälparbetet och driver för
närvarande, enligt Världsbankens uppskattning, omkring
340 000 projekt. Därtill kommer miljoninvesteringar från
privata stiftelser som Clintons eller Bill och Melinda Gates stiftelse
och ett antal stora icke-statliga organisationer som World Vision,
Care och Oxfam. ”Hela systemet har blivit oöverskådligt
och omöjligt att styra”, säger Eckhard Deutscher,
som leder OECDs utvecklingsutskott.
Tanzania är ett exempel på att det massiva hjälputbudet
snarare bromsar än sätter fart på mottagarländerna.
Till den tanzaniska hälsovården bidrar 24 olika givarländer.
Tyskland ingår i en grupp om elva länder, som samordnar
arbetet och betalar in pengarna till en gemensam fond. De övriga
13 staterna deltar visserligen i planeringsmöten, men driver
egen politik, vilket betyder att alla bemödanden att åstadkomma
effektivt samarbete vänds till motsatsen.
Till Mtasiwas departement kommer nästan alla givare och
presenterar egna förslag, idéer och planer. Därmed
stjäl de Mtasiwas tid. Hela avdelningar sysslar i flera veckor
med yrkanden, rapporter, analyser och utvärderingar.
Speciellt flitig är den amerikanska besöksbataljonen.
I början av året stjälpte ekonomen och FN-rådgivaren
Jeffrey Sachs, i samtal med president Jakaya Kikwete, bokstavligt
talat över en natt en malariabekämpningsstrategi, som
andra biståndsgivare hade arbetat med i flera år.
Plötsligt skulle allt ändras och samordnas på
nytt, och på så sätt gick mycket tid förlorad
i kampen mot den dödliga sjukdomen.
Det är också tvivelaktigt om anti-aidsoffensiven gör
någon nytta. Offensiven sponsras årligen med 500 miljoner
dollar från framför allt amerikanska stiftelser. Anti-aidsoffensiven
får ungefär lika mycket pengar som hela den tanzaniska
sjukvården sammanlagt.
Att det saknas läkare, att hundratusentals aidssjuka saknar
transportmöjligheter och inte nås av läkemedlen
och att vården på landsbygden är katastrofal
bekymrar inte de amerikanska strategerna ett dugg.
Irländska Wainwright påpekar att allting är ur
led: ”För att ett hälsovårdssystem ska fungera
behöver man personal, läkemedel, vårdcentraler.
När grundstenarna saknas gör en halv miljard dollar
ingen nytta i kampen mot aids”.
Inget land på jorden skulle förmå sig att
tacka nej till 500 miljoner dollar. Även när det gäller
mindre summor bugar man och tackar.
Malawis finansminister, Goodall Gondwe, påpekar att speciellt
för de allra fattigaste länderna är ”det tillrådligt
att använda pengarna som givarna vill. Eftersom de anser
sig vara klokast”.
Hans kritik mot givarna hördes för en tid sedan på
en konferens i Accra i Ghana. Bland åhörarna fanns
experter och politiker från 120 länder. Gondwes kolleger
välkomnade hans tal med applåder.
”Uländerna måste ta större ansvar själva
för hur pengarna används, och givarländerna måste
samordna hjälpen bättre”, säger Tysklands
biståndsminister, Heidemarie Wieczorek-Zeul, som nyligen
fick igenom en höjning av nästa års biståndsbudget
med 637 miljoner euro.
Man behöver inte ständigt pumpa in mera pengar i
systemet. De fattiga länderna behöver inte mera pengar,
de behöver bättre utvecklingshjälp. På konferensen
i Accra berättade Östtimors finansminister, Emilia Pires,
att hon knappt har tid att äta längre på grund
av den strida strömmen besökande dignitärer från
givarländerna.
Det finns minst 1 200 utredningar om hennes lands hjälpbehov,
och då ska man beakta att Östtimor bara har knappt
en miljon invånare. ”40 länder ville hjälpa
oss, men efter ett år hade de inte ens kunnat enas om något
koncept”, säger Pires.
En kväll satt Pires själv och en medarbetare och gjorde
en beskrivning över vad Östtimor behöver pengar
till. När Pires sedan bad de utländska regeringsrepresentanterna
att studera dokumentet och underteckna det inom tre dagar, klagade
de högljutt över att tiden var alldeles för kort.
Först måste de konferera med sina regeringar och med
juridiska experter, och det skulle ta tid.
Det är bara de stora mottagarländerna som kan unna
sig att välja och vraka. Indien samarbetar till exempel bara
med sex givare, däribland Tyskland. Alla andra som fanns
där fick avbryta sina verksamheter.
Afrikanska länder, som i allmänhet är försvagade
på grund av orättvisa handelsregler, har nästan
aldrig värjt sig mot givarländernas krav och villkor.
Detta börjar dock förändras. Med växande välstånd
följer större självförtroende. Ghana i Västafrika
värjer sig på sitt sätt mot anstormande välgörare.
”Det gick helt enkelt inte längre”, säger
Nana Siriboe, ställföreträdande finansminister
i Ghana. På hösten ”efter sommarlovet” kom
stora skaror utländska biståndsgivare till regionen
och blockerade statstjänstemännens och ämbetsmännens
arbete med nya budgetar. Sedan 2006 håller Ghanas regeringsdepartement
portarna stängda för besökare från mitten
av september till mitten av november. Utlänningarna får
vänta. Regeringen behöver tid för att sammanställa
den egna budgeten. ”Somliga blev mycket paffa över detta
besked”, berättar Siriboe.
Att det idag finns fler givare och mera pengar än någonsin
förut beror delvis på att tillväxtländer
som Kina också har börjat delta i utvecklingsarbetet
i de fattiga länderna, eftersom det gynnar Kinas intressen.
Liksom under det kalla kriget, när öst och väst
betalade ut pengar även till diktaturer bara de tog ställning
mot den andra sidan, försöker stormakterna underblåsa
sina egna intressen i främmande regioner. Denna princip styr
nya givarländer som Kina, Brasilien och Sydafrika i deras
satsningar i de fattiga länderna.
Inget land är så engagerat i Afrika just nu som Kina.
Asiaterna finansierar och bygger en mängd offentliga byggnader,
idrottsanläggningar, gator, hamnar och flygplatser. I snabb
takt bygger de den infrastruktur, som uländerna behöver
för att utvecklas ekonomiskt – och som Kina behöver
för att transportera hem råvaror.
Västmakterna bevittnar detta utan att göra någonting.
Förslag från den traditionella biståndskartellen
om att aktiviteter och program ska samordnas avfärdas av
kineserna. ”Era problem är era”, lyder det logiska
svaret, enligt en expert hos det tyska biståndsorganet.
De nya givarländernas syften väcker frågor.
Det är okänt vad stater som Ryssland, Sydafrika, Mexiko
och ytterligare några tillväxtländer får
ut av att ge bistånd. ”Vi vill gärna veta”,
säger OECDs Eckhard Deutscher, ”Men vi har ingen insyn”.
Och utan insyn finns det inte heller några möjligheter
att samordna och samarbeta.
Att uhjälpen ändå fungerar ganska bra på
en del platser beror ofta på enskilda personers engagemang.
En engagerad person är lantmätaren Yvonne Müller
från Dresden. Denna 30-åriga biståndsarbetare
leder uppbyggnaden av en elektronisk lagfartsförteckning
i Montenegro. Innan tyskarna och Müller kom till Montenegro
hade italienarna varit där. ”De hade med sig ett färdigt
koncept, som inte alls fungerade”, säger den lokala
stadsplaneraren. Müllers grupp gick varligare fram. Den arrangerade
diskussioner, hjälpte till att lösa tvister och överlät
besluten åt montenegrinerna. Och det har fungerat väl.
Många kommuner kan nu utkräva fastighetsskatter och
åtminstone försöka kontrollera den spekulativa
fastighetsmarknaden längs Adriatiska havet.
Montenegrinerna är också välförtjänt
stolta över det lyckade projektet. ”Vi behöver
inga goda råd om hur vi ska märka ut våra vandringsleder”,
påpekar Makedoniens miljöminister, Predrag Nenezíc,
med en hänvisning till den österrikiska biståndsbyrån.
Nenezíc och hans medarbetare har studerat asiatiska modeller,
som med utländsk hjälp har uppnått god ekonomisk
tillväxt. Nu försöker montenegrinerna kopiera de
lyckade recepten. ”Vi har börjat styra vår utveckling
på egen hand”, säger Nenezíc.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
