Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CELIA W DUGGER
Harare
Långt innan tuppen gol steg Rose Moyo och hennes man upp.
”Det är dags att stiga upp” sade mobiltelefonens
robotröst. Dess lysande display visade att klockan var 2:20
på natten.
Moyo och hennes man smög förbi barnen som sov på
golvet i husets enda rum, nioåriga Cinderella och tioåriga
Chrissie. Sedan gjorde de den dagliga promenaden till banken.
Vakten som hade nattskiftet gav dem en nummerlapp när de
kom fram. De fick nummer 29. Alla i kön hoppades kunna ta
ut det maxbelopp, som regeringen fastslog i förra månaden
– ett belopp som motsvarar en eller två amerikanska
dollar.
Kampen för överlevnad
Zimbabwe har världshistoriens högsta inflation. Människorna
i denna en gång stolta huvudstad deltar i en darwinistisk
kamp för överlevnad. Många har förvandlats
till tiggare och månglare, gatuförsäljare och
svartabörshajar. De flesta äter bara ett mål mat
om dagen, i bästa fall två. Insjunkna kinder vittnar
om deras hunger.
Moyo och hennes man har i likhet med otaliga andra zimbabwier
beräknar priset för olika varor utifrån hur många
dagar hon måste köa i banken för att hämta
kontanter för att köpa varorna: en dag för en tvål,
en dag för ett kilo salt och fyra dagar för en säck
majsmjöl.
Häromdagen höjde myndigheterna det godkända maxbeloppet
som man får ta ut från banken, men inflationen överstiger
nu 40 miljoner procent, en nivå som inte ens ekonomer kan
greppa, vilket gör att extrapengarna mycket snabbt blir värdelösa.
”Det handlar om det naturliga urvalet”, säger Moyo,
som är 29 och säljer grönsaker i sin trädgård.
”Den som inte anpassar sig svälter ihjäl”.
Inflationen löper amok
Ekonomer i Zimbabwe och utanför varnar för att den ekonomiska
kollapsen accelererar och sprider instabilitet i södra Afrikas
hjärta. Den bankrutta staten trycker nya pengar, och inflationen
löper amok. Den har stigit från 1 000 procent 2006
och 12 000 procent 2007 till en så hög nivå att
regeringen tvingades eliminera tio nollor från valutan i
augusti för att inte landets räknemaskiner skulle sprängas.
(Om regeringen inte hade plockat bort nollorna skulle en amerikansk
dollar ha motsvarat tio biljoner zimbabwiska dollar).
Faktum är att hyperinflationen i Zimbabwe förmodligen
är en av de fem värsta någonsin, säger Jeffrey
D Sachs, professor i ekonomi vid Columbia University. Konkurrenter
om titeln ”den värsta någonsin” är den
tyska på 1920-talet, Greklands och Ungerns på 1940-talet
och Jugoslaviens 1993.
Ont om kontanter
En sak som förvärrar läget är att kontanter
har blivit en bristvara. Affärsmän och diplomater påstår
att chefen för den zimbabwiska centralbanken, Gideon Gono,
för en desperat jakt på utländsk valuta, som behövs
för att smörja regeringens maktapparat. Han tros skicka
ut sina agenter på gatorna med resväskor fulla av kontanter
för att köpa amerikanska dollar eller sydafrikanska
rand på den svarta marknaden. Därmed minskar tillgången
på zimbabwiska dollar, som annars skulle ha skickats ut
till bankerna.
På grund av bristen på kontanter måste regeringen
begränsa uttagsbeloppen. Ändå tvingas zimbabwierna
ibland köa i flera timmar för att få pengar, och
det händer att kunder avvisas tomhänta.
Centralbankschefen Gono, som lägger skulden för Zimbabwes
problem på västs sanktioner, avböjer en intervju,
men i de statliga medierna citeras han med orden: ”Jag tänker
trycka nya pengar och nya pengar ända tills sanktionerna
hävs”.
Det behövs en politisk lösning
Ekonomer säger att det enda som kan stoppa inflationsspiralen
är en politisk lösning, som leder till att kontrollen
över Zimbabwes ekonomi tas ifrån Robert Mugabe, den
84-årige presidenten som fortsätter att klamra sig
fast vid makten efter 28 år i ämbetet.
”Nu ser vi slutspelets final”, tror professor Sachs.
Mugabe, som lever i lyx i ett residens bakom höga murar,
återvände i förra veckan till Harare efter att
ha deltagit i FNs generalförsamling i New York. Han och oppositionsledaren,
Morgan Tsvangirai, har undertecknat ett avtal om maktdelning,
men de har inte lyckats komma överens om hur ministerierna
ska fördelas. Mugabe vägrar att släppa kontrollen
över de viktiga finans- och inrikesdepartementen.
Arbete lönar sig inte
Den grundläggande samhällsservicen, som redan var undermålig
på grund av att många kompetenta yrkesmänniskor
har flytt från landet de senaste åren, har nu upphört
att fungera, därför att många av de återstående
lärarna, sjuksköterskorna, sophämtarna och lokalvårdarna
helt enkelt har slutat gå till sina jobb. Orsaken är
att lönerna, vars värde krymper för varje timma,
inte längre täcker kostnaden för att ta sig till
jobbet.
”Det är skrämmande och patetiskt”, säger
Tendai Chikowore, ordförande i det zimbabwiska lärarförbundet,
som är det största och minst radikala av lärarfacken.
Hon berättar att en månadslön inte längre
räcker till två liter matolja. ”Hela systemet
kollapsar, inte bara skolan. Det finns inga sjuksköterskor
och mediciner på sjukhusen längre”, säger
Chikowore.
De som fortsätter att gå till jobbet, tjänar ibland
lite extra där. Lärare säljer till exempel godis
och kakor till sina elever eller accepterar betalning från
föräldrar i form av matolja eller majsmjöl, berättar
Raymond Majongwe, generalsekretare i Progressiva lärarförbundet.
Nöden är uppfinningarnas moder
Zimbabwierna har en legendarisk förmåga att klara sig
trots extrema umbäranden. Pengar som skickas hem av miljoner
landsmän, som har flytt utomlands undan politiskt förtryck
eller ekonomiskt elände, fortsätter att hjälpa
många.
Men de allt sämre förhållandena bäddar för
nya flyktingströmmar, samtidigt som människorna använder
all sin företagsamhet och kreativitet för att hålla
sig vid liv.
Bland dem som funderar på att lämna Zimbabwe finns
Fortunate Nyabinde, vars lön på 3 600 zimbabwiska dollar
per månad inte räcker ens till bussbiljetten i fyra
dagar till jobbet i Parirenyatwasjukhuset, som är en av Zimbabwes
främsta offentliga institutioner.
Men hon fortsätter ändå att arbeta på sjukhuset,
där hon drar en kärra med majsgröt mellan olika
avdelningar. Att hon fortsätter beror på att hon passar
på att sälja andra förnödenheter som tvål,
tandkräm och toalettpapper till patienterna. ”Den som
kommer till sjukhuset utan någonting måste köpa
av mig”, säger hon.
Katastrofvarning
Tecken på landets eländiga skick anas även i artiklar
som finns att läsa i Mugabes eget språkrör, The
Herald, som är den enda tillåtna dagstidningen som
finns kvar.
Tidningen rapporterar att ruttna lik efter tiggare ligger i högar
i bårhuset vid sjukhuset i Beitbridge District, därför
att myndigheterna inte tar hand om deras begravning. Harare Centralsjukhus
har halverat antalet patienter det tar emot, därför
att städpersonalen har slutat att komma till sina jobb.
Större delen av huvudstaden, som visserligen ser bedårande
ut i sin vårdräkt av jakarandablommor, saknar vatten,
därför att myndigheterna har slutat betala räkningen
för transporten av reningskemikalier. Soporna samlas på
hög. 16 människor har dött i kolera i Chitungwiza,
som ligger nära Harare, på grund av smittat dricksvatten
och avlopp.
Väktare i Kwekwe dödade en man, som misstänktes
försöka stjäla två kycklingar, några
ägg och en hink med majs.
Traditionella hövdingar klagar på att korrumperade
politiker och arméofficerare säljer spannmål
till politiska kontakter i stället för till hungrande
människor.
Livet hänger på en tråd
Zimbabwier som står i bankköer runt om i huvudstaden
har skiftande överlevnadsstrategier. I shoppingcentret Avondale,
där det finns ett kafé som säljer cappuccino
och en biograf som visar ”Sex and the City”, står
omkring 200 buttra människor i kö tidigt en morgon för
att ta ut så mycket pengar som möjligt från banken.
Moyo, som är van att gå upp tidigt, får ett lågt
könummer – 26 – medan sjukhusarbetaren Nyabinde,
som har arbetat nattskift, får nöja sig med nr. 148
därför att hon anlände föst 5:15.
Nr. 132 är Stanford Mafumera, en 35-årig säkerhetsvakt,
som tillbringar mesta tiden på jobbet i kö utanför
banken. Han är så fattig att han hellre sover under
shoppingcentrets entrétak än betalar för bussresan
hem till familjen. Kläderna hänger löst på
hans magra kropp, och de dammiga skorna håller på
att falla i bitar. ”Här har inte funnits några
pengar att hämta sedan i måndags eller tisdags”,
säger han.
De flesta dagar försöker han klara sig på en påse
nötter för att spara pengar. Varje dag köper han
ett paket cigaretter, som han sedan säljer styckevis, vilket
ger ett litet överskott. Men han hade inte råd att
ta sin 15-åriga dotter till doktorn när hon för
en tid sedan blev magsjuk efter att druckit smutsigt vatten ur
en oskyddad källa.
Mafumera anser att Mugabes landreform bär skulden till Zimbabwes
lidande och elände. Landreformen jagade bort de vita, kommersiella
farmarna, som hade gjort Zimbabwe till östra Afrikas kornbod.
Även biståndsgivarna skrämdes bort.
”Det finns massor av människor som äger gårdar
nu, men de kan inte sköta dem, och det är detta som
orsakar fattigdom och hunger. Det finns ingen mat”, säger
han.
Kaotisk landreform
Förfallet i Zimbabwe har onekligen accelererat sedan 2000,
när anhängare till Mugabe inledde den kaotiska, ofta
våldsamma invasionen av tusentals stora gårdar, som
ägdes av vita farmare. De stora kommersiella gårdarna
producerar idag mindre än en tiondel av den majs (den viktigaste
grödan) som de producerade på 1990-talet, enligt en
FN-rapport i juni.
Under åren sedan dess har landet drabbats av extrem livsmedelsbrist,
galopperande inflation, krympande ekonomi och samhällsservicens
kollaps.
I kvarteren där Nyabinde bor odlar människorna så
gott det går på varenda liten jordplätt.
I ett land, som förr hade ett skolsystem som var Afrikas
stolthet, tillhör Nyabindes två barn, tioåriga
Chenai och sexåriga Darlington, en skola där det inte
längre finns några lärare. Nyabinde skickar därför
barnen till fru Muponda, som är lärare men lämnade
sin plats förra året. Nu undervisar hon grannarnas
barn ett par timmar per dag. Pengarna hon får räcker
till en brödlimpa per dag.
Muponda är änka och har 14-åriga tvillingpojkar.
Hon berättar att sönerna blir magrare och klenare för
varje dag, därför att de aldrig får äta sig
mätta. Hon sade upp sig på skolan när hon inte
längre orkade promenera den långa vägen till och
från skolan. Hon är utmärglad och utmattad och
har bara en enda önskan: ”ett hyggligt jobb med hygglig
lön”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
