Tempus 2008 v 45

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17    18 19 20 21 22 23 24 25 26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45

Det går trögt med planerna på fördjupat samarbete runt Medelhavet

Det som en gång beskrevs som ”Medelhavsdrömmen” av president Nicolas Sarkozy och som är en ambition att stärka banden mellan Europa och dess grannar i söder applåderades av inte mindre än 43 länder på ett toppmöte i ett parisiskt palats i somras.

STEPHEN CASTLE
Bryssel
Nu, fyra månader senare har Medelhavsunionen fortfarande inte kommit överens om var högkvarteret ska ligga, vem som ska delta i mötena och vilka som ska få toppjobben.
I början av veckan träffades utrikesministrarna från EUs 27 medlemsländer och deras kolleger från länderna runt Medelhavet (plus Jordanien och Mauretanien) för att försöka bryta dödläget.
Mötet var viktigt för trovärdigheten Europas planer på att stärka samarbetet med de sydliga grannarna i viktiga frågor som invandring och energi till miljö och transporter.
Sarkozys idé om en Medelhavsunion har alltid varit kontroversiell, och den gjorde Tyskland mycket irriterat när den presenterades första gången, eftersom den tycktes åsidosätta EUs nordliga medlemsländer.
Den franske presidenten kompromissade, gav initiativet det nya namnet Barcelonaprocessen Unionen för Medelhavet, vilket var en erkännelse av Barcelonaprocessen, som var en invit till Medelhavsländerna från 1995 och som inte har levt upp till förväntningarna.

Sarkozy, som inte såg några hinder för att samarbeta med en konstellation av stater som är så olika som Israel, Turkiet och Syrien, hävdade att EUs sydliga medlemsländer och deras grannar utanför EU ”borde inse att ödet binder dem samman”.
Men de involverade länderna bråkar i stället om platsen för unionens sekretariat, ett beslut som ger det utvalda landet både prestige och höga befattningar. Tunisien var tidig favorit, som stöddes av Frankrike, men Malta protesterade och ville ha sekretariatet hos sig. Barcelona är en stark rival och erbjuder Pedralbespalatset, som är en ståtlig 1600-talsbyggnad, vars omgivningar inkluderar en fontän av Antoni Gaudí.
EU-kommissionären Benita Ferrero-Waldner, meddelade nyligen att hon har föreslagit Bryssel som reserv om länderna inte kommer överens.

EU brukar bråka om sådana här saker. Premiärminister Silvio Berlusconi i Italien stoppade en gång planerna på att förlägga EUs myndighet för livsmedelssäkerhet i Helsingfors med argumentet att finländarna inte ens vet vad prosciutto är för något.
Den aktuella dispyten belyser ett av problemen med Medelhavsunionen, nämligen ambivalensen när det gäller vikten av demokratiska reformer i de sydliga medlemsländerna.
Tunisien är kontroversiellt, därför att många anser att bristen på mänskliga rättigheter skickar fel sorts signaler om Medelhavsunionens prioriteter.
Álvaro de Vasconcelos, chef för det EU-finansierade forskningsinstitutet Europeiska unionens institut för säkerhetsstudier, påpekar att detta är en skillnad mellan Medelhavsunionen och EUs försök att inspirera demokrati i länderna öster om EU.
”De flesta europeiska regeringar anser fortfarande att stabilitet är det viktigaste i kontakterna med länderna i söder. När det gäller länderna i öster tenderar man i stället att likställa stabilitet med demokrati”, påpekar Vasconcelos.

Detta medverkar till att komplicera valet av plats för sekretariatet, men unionens funktioner hindras av ett annat problem, som även påverkade den första Barcelonaprocessen: motstridiga åsikter om konflikten mellan Israel och palestinierna.
Barcelonaprocessen Unionen för Medelhavet inkluderar både Israel och den palestinska myndigheten samt deras grannar, och en fråga som blockerar framsteg är huruvida Arabförbundet ska ha fullständig representation (det hade observatörsstatus i Barcelonaprocessen).
Det förekommer också krångliga diskussioner om de sydliga länderna ska ha lika stark ställning som EUs länder. Sarkozys idé var en tvåårig delad ordförandeperiod med ett EU-land och ett sydligt land. Frankrike vill ha jobbet i två år trots att dess ordförandeskap i EU upphör 31 december.
Egypten är kandidat i söder, men med tanke på att beslutet ska godkännas av både Israel och Syrien är valet inte helt uppenbart. Nationaliteterna på sekretariatets permanenta medarbetare är inte heller självklara.

Ferrero-Waldner betonar att unionen bör koncentrera sig på konkreta projekt, som är väl identifierade, som exempelvis transportinfrastruktur och sanering av Medelhavet. Hon erkänner dock att problemen som komplicerade Barcelonaprocessen finns kvar, framför allt konflikten mellan Israel och palestinierna.
”Om det underlättar Barcelonaprocessen, så mycket bättre. Men det finns bekymmer som inte försvinner över en natt”, sade Ferrero-Waldner.
En del betraktar Barcelonaprocessen Unionen för Medelhavet som ett exempel på Sarkozys hyperaktiva diplomati, som sjuder av politisk energi men är ganska innehållslös. Andra ser ett mer optimistiskt scenario där initiativet - parallellt med EUs ansträngningar att fördjupa samarbetet med grannländer som Ukraina – skapar flexibla ramverk som medger djupare kontakter med nationer som är intresserade av reformer.
”Erbjudandet är mer eller mindre tydligt, och det innebär att avancerade stater som Marocko eller Israel bör ha tillgång till europeiska program. Det som erbjuds är ett slags politisk stimulans och en differentierad struktur i vilken sydliga länder som vill utveckla relationerna med EU ges möjlighet att göra detta”, säger Vasconcelos.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune