Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ALBERT HUNT
Washington
Bästa politiska strateg: David Axelrod i Obamas kampanj.
Han är arkitekten bakom en av de mest konsekventa och övertygande
valkampanjer i modern amerikansk historia. Axelrod och kampanjchefen,
David Plouffe, uppvisade stor strategisk känsla för
tid och rum. De omringade Hillary Rodham Clinton och McCain.
De begick trots allt några misstag. Om de i mars hade koncentrerat
sig på primärvalen i Texas i stället för
att dela upp sin tid på Ohio skulle Barack Obama förmodligen
ha utsetts till demokraternas presidentkandidat tre månader
tidigare. Men det slående är ändå att misstagen
var så få. De uppträdde lugnt och självsäkert
när andra politiker och inte minst många förståsigpåare
trodde att de hade förspillt sina chanser.
Axelrod, som kombinerar tuffheten hos en Chicagopolitiker med
medkänslan hos pappan till ett handikappat barn, intar en
plats vid sidan av Stu Spencer (Ronald Reagan) och James Carville
(Bill Clinton) som en skicklig strateg med förmåga
att påverka utgången. Dessutom hade han en enastående
kandidat.
Den sämsta politiska strategen: Steve Schmidt, vilket
verkar lite orättvist med tanke på att McCains kampanjchef
är en smart kille, som fick en dålig hand. Men han
bär trots allt ansvaret för tre åtgärder,
som förmodligen dömde ut republikanernas kandidat.
Först kom valet av Sarah Palin och sedan hennes skyddade
debut, som kulminerade med de katastrofala intervjuerna med Katie
Couric i CBS News. Schmidt borde antingen ha avrått från
den oprövade guvernören i Alaska eller ha låtit
Palin vara sig själv.
24 september rådde han McCain att ställa in kampanjen
tills vidare och återvända till Washington för
att leda en räddningsplan i den värsta finanskrisen
på tre kvarts sekel. Men kandidaten hade ingen tydlig uppfattning
om hur eller vem han skulle leda.
Slutligen var det Schmidt som övertalade McCain att överge
den spontana, mestadels säljande kampanjmodellen. Det är
inte alltid produktivt att försöka vinna medierna. Obama
håller ett visst avstånd. Men McCain övergav
ett koncept som tycktes fungera väl och som passade hans
personlighet. Han upphörde att vara McCain.
Bästa biroll: I McCains fall går priset till hans
ständiga vapendragare, senatorerna Lindsey Graham och Joseph
Lieberman.
I Obamas fall går priset till Colin Powell, som överraskade
positivt när han officiellt gav sitt stöd till den
demokratiske kandidaten. Bland de som tog ställning tidigt
och spelade roll finns guvernörerna Kathleen Sebelius från
Kansas och Janet Napolitano från Arizona. Viktigast av alla
är kanske senator Edward Kennedy, som ställde sig på
Obamas sida i januari.
Förlorare som borde ha blivit vinnare: Senatorerna John
Sununu från New Hampshire och Gordon Smith från Oregon.
Båda är effektiva lagstiftare som respekteras av båda
partierna. Förmodligen förlorade de sina platser i tisdags,
vilket är en påminnelse om att flodvågor spolar
bort både goda och onda, både duktiga och inkompetenta.
En annan förlorare, som hade varit värd bättre
kort, är ordföranden i Demokraternas nationella kommitté,
Howard Dean. Runt om i hela USA har demokraterna samlat in mycket
mera pengar utom i nationella partikommittén, vars republikanska
motsvarighet har samlat in 60 procent mer denna valperiod än
demokraterna.
Bästa narrspel: Newt Kristorris – en sammanblandning
av de konservativa förståsigpåarna Newt Gingrich,
Bill Kristol och Dick Morris. Kristol, som är den ende med
en moralisk och intellektuell kompass, har haft ett tufft år.
Denne förespråkare för kriget i Irak hävdade,
efter förstärkningen, att det skulle bli en politisk
vinnare. Han var också en av de första att stödja
nomineringen av Palin till vicepresidentkandidat. Han var först
med att skylla ifrån sig på andra när han uppmanade
McCain att avskeda hela kampanjstaben.
Morris, f d rådgivare till Bill Clinton, som avskedades
efter att ha ertappats med en prostituerad på ett hotellrum,
upprätthöll sin vanliga moraliska hållning i sina
kommentarer till 2008 års kampanj genom att prata strunt
om Hillary Clintons sexualitet. Han var också besviken på
att den republikanska kampanjen inte spelade ut raskortet mot
Obama, vars ekonomiska rådgivare, enligt Morris, var en
dömd brottsling. Morris tycks vara kvar i det där hotellrummet.
Han tror själv att han är en politisk expert. För
två månader sedan skrev han: ”Jag tror att ju
sämre ekonomin blir, desto mer vettskrämda blir folk
för vad som händer om Obama blir vald och höjer
skatterna”.
Och sedan kollegan Gingrich, som i september sade att McCains
beslut att suspendera kampanjen och ta över ledningen i hanteringen
av finanskrisen var en vinnare. ”Detta är den enskilt
mest ansvarsfulla handlingen någonsin av en presidentkandidat.
Den kan jämföras med president Eisenhowers: Jag tänker
åka till Korea”, sade Gingrich.
Gingrich beskyllde också tv-programmet Saturday Night Live
för att ha förtalat Palin, som borde stämma tv-programmet,
enligt Gingrich. Men Palin tyckte förmodligen inte det, eftersom
hon ställde upp i programmet.
Ovärdig attack: Senator Elizabeth Dole, republikan från North Carolina, som riskerar att förlora och desperat beskyller sin utmanare, Kay Hagan, för att tillhöra gruppen ”Gudlösa Amerikaner”. Hagan är söndagsskolelärare och en av ledarna i sin kyrka.
Comebackmästare: Hillary Clinton. Hon förde en urusel
presidentkampanj, valde dåliga strateger, som fick hållas
och som föga överraskande överlistades av motståndaren.
Hon led både personligt och politiskt, men hon har slickat
såren och varit en lojal och outtröttlig supporter
till mannen som krossade hennes planer. Hon har behållit
sin ställning i partiet genom att komma över sin förlust.
Det vore bra om hon kunde övertala sin man att göra
detsamma.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
