Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ERICH FOLLATH
Washington
Den kinesiska astronauten skickar stolt ett meddelande från
sin rymdkapsel och förbereder sig för sin första
rymdpromenad. Det var ett genombrott för rymdprogrammet i
Fjärran österns uppåtsträvande stormakt.
President Hu Jintao strålade, och tv sände hela uppvisningen
live. Med den lyckade rymdpromenaden utanför kapseln ryckte
folkrepubliken ryckt både USA och Ryssland. I Beijing diskuterar
man redan en bemannad rymdexpedition till månen, en himlakropp
som förr var amerikansk och snart blir kinesisk.
Nästan samtidigt, på andra sidan jordklotet, gör
en finansminister något mycket ovanligt: han faller förtvivlad
ned på knä. Republikanen Henry Paulson ber parlamentets
talkvinna, Nancy Pelosi, att göra allt som står i hennes
makt för att få parlamentet att godkänna ett räddningspaket
värt 700 miljarder dollar till det amerikanska finanssystemet.
Förenta staterna står vid avgrunden, lyder Paulsons
otvetydiga budskap.
Dåligt rykte
Vita huset, centrum för den amerikanska makten och världsmakten,
verkar lite övergivet, som om ingen var hemma. Beklagar,
men Pennsylvania Avenue, 1600 i Washington DC är tills vidare
stängt på grund av renovering – och det märkligaste
av allt är att ingen tycks ha märkt det.
Knappt någon saknar herrn i huset. En tankspridd president,
som verkar minst sagt ointresserad, vänder sig dock till
folket i ett anförande, men trots dramatiken som skakar landet
är det knappt någon som lyssnar på honom.
Presidenten förvaltar, han regerar inte längre. ”Grunden
för vår ekonomi förblir stark”, sade presidenten
i augusti. Men finns det något som kan utlösa panik
så är det kanske lugnande ord från president
George Bush?
Dom där uppe – vi här nere: sällan har ett
lands nedgång – och ett annats uppgång –
dokumenterats så iögonfallande som i de nästan
parallella händelserna i slutet av september i Beijing respektive
Washington.
Visst har sedan dess ett räddningspaket antagits (om än
grundligt reviderat enligt europeiskt mönster) och visst
har även Kina känt av den globala krisen.
Men det ändrar inte USAs stora fall. George Bush och hans
regering har misskött sig. Framför allt i det egna landet
– aldrig har en president haft så svagt stöd som
Bush de senaste månaderna. Fler än fyra av fem amerikaner
tycker att landet är på ”fel väg”. Och
under den 43:e presidentens ämbetstid har USAs anseende i
världen försämrats drastiskt.
Sympatierna för USA i Västeuropa har nästan halverats,
i Turkiet har stödet för USA minskat med två tredjedelar.
Om man frågar folk vad de tycker om Bush blir siffrorna
ännu sämre. Till och med invånarna i grannländerna
Kanada och Mexiko tycker att Bush är ungefär lika sympatisk
(och farlig) som Irans president, Mahmoud Ahmadinejad.
En aktuell global undersökning i BBCs regi visar att en majoritet
av världens invånare tror att terrororganisationen
al-Qaida har stärkts av Washingtons politik. I speciellt
Egypten och Pakistan, som båda får generösa ekonomiska
bidrag från USA, har al-Qaida bättre renommé
än USA.
Skys som pesten
Hur kunde det gå så illa? Hur kommer vi att minnas
Bushs tid? Och kommer nästa president att kunna lägga
om kursen?
George Bush är avspänd och på gott humör
dessa sista veckor i Vita huset. Han har skapat en egen Bushvärld,
där allt har sin bestämda plats. I den världen
finns inga svek och misslyckanden, och den fungerar som en rustning,
som skyddar mot stötar och slag. Bushvärlden är
ett kosmos där allt har tydliga konturer: goda och onda,
förövare och offer. Och i denna värld är alla
som inte ”är med oss emot oss”.
När någon kommer för nära Bush med kritiska
frågor, som t ex journalisten Bob Woodward, då låtsas
Bush ha glömt. Hur var det egentligen med det där avgörande
beslutet om Irakkriget? Ack, ack, svarar presidenten, ”jag
hade så mycket omkring mig just då – och inte
är det ett dugg bättre nu. Om ni bara visste hur mycket
som händer här!”. Och när Pulitzervinnaren
Woodward framhärdar blir Bush avvisande. Leendet försvinner
tvärt.
George Bushs republikanska vänner skyr honom som pesten.
Den republikanske presidentkandidaten John McCain uppträdde
så lite som möjligt tillsammans med presidenten i valkampanjen.
På partikonventet i september spelade presidenten en biroll.
En orkan närmade sig mycket lämpligt New Orleans, vilket
krävde presidentens närvaro i det hotade området.
Den ende som sade något vänligt om George Bush på
partikonventet i St. Paul var hans fru Laura.
Självkritik ligger inte för George Bush, och han avskyr
medlidande. Och varför skulle någon beklaga honom?
– han har ju (haft) ”världens bästa jobb”.
Historien dömer fort
Små detaljer antyder att han är medveten om att ämbetstiden
snart är ute. ”Texasdialekten börjar smyga sig
in i språket igen”, säger en nära vän,
som tror att Bush har lite långtråkigt under den långa
övergångsperioden.
De katastrofala popularitetssiffrorna är honom likgiltiga,
påstår vännen, men när Bush säger att
hans eftermäle inte intresserar honom ska man inte tro honom.
På hans nattygsbord ligger en biografi om Churchill, och
på hans byrå står en byst av den store brittiske
statsmannen, som var konsekvent och hänsynslös i kampen
mot det onda. Winston Churchill är Bushs politiska förebild.
I Amerika jämför sig Bush helst med Harry Truman, som
trots sin impopularitet inte vek från den kurs, som han
ansåg vara den rätta och som sent omsider fick upprättelse
för sitt lugn i det kalla kriget.
George Bush vill gärna kallas Truman II. ”Bushs syn
på ledarskap är att göra det rätta trots
motstånd”, säger den f d Bushrådgivaren
Michael Gerson.
Bush själv formulerar inte svaret på frågan om
hans eftermäle lika elegant: ”Min plats i historien?
Inte vet jag, historien börjar ju först när man
är död”.
Men domen dröjer inte så länge. I en enkät
bland 109 historiker svarade 107 att Bushs presidentskap är
ett misslyckande, 61 procent betraktar Bush som alla tiders sämsta
president i USA. ”Detta är ett förfärligt
dåligt betyg, som dessutom är farligt, eftersom hela
världen tittar på”, säger Peggy Noonan, f
d talskrivare till den republikanske presidenten Ronald Reagan.
Historikern och författaren Douglas Brinkley tillägger:
”Bush är tillintetgjord. Han är en spelare, och
han satsade allt på Irak”.
En stormakt i förfall
”Spelare” och ”Irak” verkar vara nyckelorden
i George Bushs liv och arbete, och sannolikt kommer de att prägla
minnet av honom.
Irak är det största utrikespolitiska såret även
om våldet har mattats av i Bagdad och några av Iraks
provinser. Kriget i Irak bröt mot folkrätten, splittrade
de allierade och skadade amerikanernas värdesystem och självaktning.
Bortsett från de enorma finansiella kostnaderna är
det framför allt de mänskliga tragedierna som väger
tungt. Fler än 4 000 amerikanska soldater har förlorat
livet och omkring 100 000 civila irakier; fler än fyra miljoner
irakier - män, kvinnor och barn - har drivits på flykt.
Det lär komma fler debatter om det var ”förnuftigt”
att störta Saddam Husseins brutala regim med våld och
förvandla USA till ockupationsmakt. Det finns mycket som
talar emot denna kurs. Den undergrävde Amerikas politiska
anseende (samtidigt som den stärkte Irans inflytande som
regional stormakt), och till och med bland varma USA-vänner
finns en misstanke om att USAs egentliga mål var olja och
militärbaser.
I en annan och minst lika avgörande fråga är debatten
överflödig, eftersom syndafallet redan har dokumenterats:
”Det råder inte längre minsta tvivel” (The
New Yorker) om att Bushs regering ljög för och manipulerade
kongressen för att få stöd för invasionen
i Irak.
Det anses också stå utom alla tvivel att kriget inte
genomfördes på ett kompetent sätt. Det var i första
hand Pentagons fel, men Vita huset bär också en del
av skulden. ”Problemet i Irak är presidenten själv”,
sade den f d befälhavaren i Irak, general George Casey.
Brotten mot de mänskliga rättigheterna i Guantánamo
och tortyrfallen i Abu Ghraibfängelset i Bagdad är också
mörka fläckar på Bushs regim, liksom den skandalösa
och rättsstatsvidriga avvikelsen från tortyrförbud.
Det sägs att presidenten personligen godkände användandet
av s k waterboarding (skendränkning) på fångar.
Trots att de rättsstatliga institutionerna i USA fortsätter
att fungera, att den fria pressen kritiserar regeringen skarpt,
att högsta domstolen har underkänt två regeringsbeslut
och tvingat fram ändringar tycker världen sig se ett
USA i moraliskt förfall.
Det undergrävda förtroendet för USA förstärks
av regeringens öppna förakt för internationella
organisationer som FN och dess oförmåga att i rollen
som världens värsta nedsmutsare ta klimatförändringen
på allvar.
Beroendebeteende
Den inrikespolitiska balansräkningen från åren
med Bush är också katastrofal. De nationella skulderna
har nästan fördubblats; antalet medborgare utan sjukförsäkring
har ökat till 47 miljoner; antalet amerikaner som lever under
fattigdomsgränsen har ökat till nästan sex miljoner.
Skattelättnaderna för de rika har vidgat de redan stora
sociala klyftorna. Varje vecka blir de rikaste tio procenten i
genomsnitt tusen dollar rikare tack vare skattesänkningarna;
för de fattigaste 20 procenten utökas förmögenheten
med i genomsnitt en och en halv dollar.
George Bush kan leva med detta tack vare värderingar, som
ger honom gott samvete. Mannen, som av sin far och företrädare
i ämbetet kritiserades som odugling och alkoholist men som
sedan blev frälst och räddades från undergång,
klamrar sig fast vid sin tro och övertygelsen att ”han
där uppe” hjälper honom att fatta de rätta
besluten. Med Gud vid sin sida kompenserar han sitt beroende,
men i verkligheten präglas han ständigt av beroendet.
”Han är den förste att erkänna att han är
alkoholberoende och att han måste kanalisera denna svaghet
i konstruktiva banor”, säger vännen Dan Bartlett.
George Bush slog som en besatt ifrån sig alla varningar
när det gäller Irak, och de senaste veckorna, mitt under
den värsta finanskrisen på ett halvsekel, har han cyklat
som besatt på sin träningscykel. Rundorna blir allt
längre och mer ansträngande. Han ägnar också
mycket tid åt att inviga nya, lokala idrottsarenor och idrottsevenemang.
Han är en man som flyr från sig själv och sitt
eftermäle. Till synes oförstående ser han världen
hata honom och till och med nära vänner överge
det sjunkande skepp, som han fortfarande låtsas styra.
Lite större samarbetsvilja
Det är en omtyckt lek att peka ut Bush som allas hatobjekt
och den som bär skulden för all världens olyckor.
Många förståsigpåare understryker att Bush
faktiskt har ändrat sig de senaste fyra åren. Mannen,
som förut förde krig med eller utan vänners medverkan,
har på nytt börjat rådslå med allierade:
Förhandlingarna vid sidan av kineser, ryssar, sydkoreaner
och japaner med Nordkorea, som kanske har resulterat i ett stopp
för Pyongyangs kärnvapenprogram; ett försiktigt
närmande till Europa i fråga om Irans atomprogram och
de första direkta kontakterna med Teheran; de senkomna diplomatiska
initiativen i konflikten mellan Israel och palestinierna; det
verbala avsteget från den hårda linjen i klimatfrågan
– är inte allt detta tecken på att George Bush
har blivit mänskligare?
Det stämmer att de allierade inte längre informeras
om president Bushs beslut via medierna, och det stämmer också
att Vita huset är mer intresserat av internationellt samarbete,
nu när finanskrisen har vuxit till internationell, ekonomisk
kris.
Den ende som inte erkänner förvandlingen är presidenten
själv. I ett samtal med den kände militärhistorikern
Max Boot pekade denne på kursändringen under Bushs
andra mandatperiod. Bush svarade något upprörd: ”Kursändring?
Det stämmer inte. Från dag ett har jag arbetat för
frihetsagendan, allt jag gör styrs av den”.
Det är tydligt att inte bara president Bush utan hela hans
manskap har känt sig förpliktat att hålla fast
vid frihetsagendan, framför allt medarbetarna från
den första mandatperioden: vicepresident Dick Cheney, försvarsminister
Donald Rumsfeld, säkerhetsrådgivaren och sedermera
utrikesministern Condoleezza Rice, och f d utrikesministern, Colin
Powell.
Bushs jasägare
Cheney och Rumsfeld har aldrig litat riktigt på Condoleezza
Rice. Ibland bjöd de helt enkelt in henne till rådslagen.
Den briljanta, målinriktade, sakkunniga Rice, som är
expert på både kärnvapenfrågor och klassisk
diplomati är märkligt nog en av de största besvikelserna
under Bushs tid. Hon har okritiskt stöttat presidenten i
stället för att ta ner honom på jorden. Hon blev
Bushs sufflös i stället för hans korrekturläsare.
Colin Powell är den störste förloraren bland Bushs
medarbetare, men kanske är det han som vinner i längden.
I rollen som utrikesminister var han ett vidunder av svaghet och
missriktad lojalitet. Han var visserligen den ende i den inre
kretsen som argumenterade emot Irakkriget, men han höll ändå
presidenten om ryggen i det avgörande ögonblicket –
trots att han är en erfaren militär. Mannen, som såg
till att Bush d.ä. vann det av FN godkända kriget mot
Irak i Kuwait accepterade nu ett ensidigt amerikanskt anfallskrig
och höll ett flammande tal till krigets försvar inför
FNs säkerhetsråd.
Inget av ”bevisen” för att Irak hade massförstörelsevapen
höll, de var ett korthus av lögner. Powell själv
uppfattar framträdandet inför FNs säkerhetsråd
som ”skamfläcken” i hans karriär, och han
kände sig utnyttjad. Hämnden kom för en tid sedan
när Powell gav sitt stöd till den demokratiske presidentkandidaten
Barack Obama trots att han är god vän med den republikanske
partikamraten John McCain.
Nu är det upp till Barack Obama att reparera amerikanernas
optimism och självförtroende och USAs anseende i världen
och att uppfinna framtiden på nytt.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
