Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CELESTINE BOHLEN
Paris
Fråga en grupp britter, danskar, letter eller italienare
vem som är USAs president, och alla svarar Barack Obama i
kör. Fråga dem vem som är EUs president, och det
blir tyst. Efter upplysningen om att han heter Vaclav Klaus frågar
de förmodligen: Vem?
Européerna har bara sig själva att skylla för
denna ignorans. Den beror på ett system som medger att Europeiska
unionen byter president var sjätte månad.
Nu, i en tid när regionen skakas av den ena krisen efter
den andra plus den värsta ekonomiska avmattningen på
decennier innehas ordförandeskapet av Tjeckien, ett land
med tio miljoner invånare och rykte som motsträvig
EU-medlem för att inte tala om ledaren.
Tjeckiens ledarskap eller brist på det
bör stärka argumentet för ett permanent ordförandeskap,
som skulle ge unionen det slags auktoritet som den förtjänar
och behöver.
Det rådande rotationssystemet kom från början
till för att ge varje EU-land en chans att vara dagens
drottning, och det fungerade väl så länge
som unionen bara hade sex medlemmar.
Men nu, när EU har 27 medlemmar, är systemet ett tärningsspel
med tanke på de stora olikheterna mellan exempelvis Tyskland,
med 82 miljoner invånare och BNP på motsvarande 3,3
biljoner dollar, och Malta, med 403 000 invånare och BNP
på bara 7,5 miljarder dollar.
Tjeckien är inget lämpligt ledarland ens i de bästa
tider. Tjeckerna har inte ratificerat ett avtal, som syftar till
att omstrukturera EUs institutioner, landet har inte infört
den gemensamma valutan euron, som vid det här laget delas
av 16 länder, däribland Tjeckiens grannland, Slovakien,
som införde euro 1 januari i år.
Tjeckernas ambivalenta inställning till EU står
i skarp kontrast till fransmännens, som i juli 2008 tog emot
uppdraget som EUs ordförandeland med stor entusiasm. President
Nicolas Sarkozy gav uppdraget ny tyngd, och han reste världen
runt för att förhandla om eldupphör och arrangera
olika ekonomiska toppmöten. Eiffeltornet fick en nyans av
blått en av EUs färger varje kväll
under det franska ordförandeskapet, som upphörde 31
december.
Europa har bättre representanter än Tjeckiens president,
Vaclav Klaus, en grymtande EU-skeptiker som verkar vara fast besluten
att hålla låg profil. Han vägrar till och med
att hissa EUs blågula flagga på Pragborgen.
Det behövs en kris av världsklass för att åskådliggöra
asymmetrin i EU. Små nationer klarar sig bättre i lugna
tider. Det är inte Tjeckiens fel att dess ordförandeskap
sammanfaller med ett krig i Mellanöstern och en repris av
det rysk-ukrainska gaskriget.
I båda fallen engagerade sig Tjeckiens premiärminister,
Mirek Topolanek, med liv och lust, men i slutänden överläts
frågorna till Europas stormakter. Premiärminister Vladimir
Putin i Ryssland gav den tjeckiske premiärministern en symbolisk
dunk i ryggen när han besökte Moskva, men han lade större
vikt vid telefonsamtalen från den tyska förbundskanslern,
Angela Merkel. De stora pojkarna kommer inte att låta
Topolanek bestämma någonting, säger ekonomen
Dusan Triska, som delar Klaus kritik mot EU-institutionernas demokratiska
underskott.
Frankrikes nedlåtande attityd gentemot Tjeckien märktes
redan före ordförandeskapet hade lämnats över.
En läcka från den tjeckiska ambassaden i Paris i oktober
visade att Sarkozy hade erbjudit Topolanek en uppgörelse,
som skulle gå ut på att tjeckerna skulle få
fria händer i Östeuropa om Frankrike fick sköta
EUs Medelhavsunion.
Det lustiga med detta pinsamma avslöjande var att det bekräftades
två gånger: först av det tjeckiska utrikesdepartementet,
som utfärdade en formell ursäkt, och sedan av Tjeckiens
nationella säkerhetsbyrå, som dömde den tjeckiska
ambassaden i Paris att betala 77 000 kronor i böter.
Regeringar brukar normalt inte anstränga sig för
att ta ansvar för små olyckor, som framställer
både dem själva och deras allierade i dålig dager.
Men det verkar som om möjligheten att blåneka
har slagit rot i Prag en praxis som annars är väl
utvecklad i de flesta avancerade demokratier.
Tjeckien, en f d sovjetisk satellit, höll nästan på
att mista ordförandeskapet. Enligt förslagen i Lissabonfördraget
ska det roterande ordförandeskapet slopas till förmån
för en heltidspresident, som ska väljas av de nationella
ledarna för en period av högst två år.
Lissabonfördraget som var ett ambitiöst försök
att konsolidera EUs politiska infrastruktur skulle redan
ha trätt i kraft om alla de 27 medlemsländerna hade
ratificerat det förra året. Men irländarna röstade
nej, och tjeckerna förhalade ratificeringen, vilket betyder
att det roterande systemet finns kvar åtminstone året
ut.
En ljuspunkt är att den aktuella ekonomiska krisen tycks
få folk att bättre förstå sitt eget bästa
både i Irland och Tjeckien. Detta väcker hopp
om att Lissabonfördraget och dess permanenta ordförandeskap
kanske godkänns till slut i alla fall kanske till
och med i år.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune