Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
STEVEN ERLANGER
Paris
I den allmänna uppståndelse, som valet av Barack Obama
orsakade i Europa, märker man en begynnande självrannsakan
när det gäller Europas egna problem med etnisk integration.
Många undrar om fransmännen, britterna eller italienarna
skulle kunna välja en Obama, och alla vet att svaret är:
det lär dröja.
Det är riskfyllt att jämföra Europa och Amerika
i rasfrågan med tanke på alla historiska och kulturella
skillnader. Men ras är sedan länge en orsak till att
européerna, ända sedan de dagar när berömda
svarta amerikaner som Josephine Baker och James Baldwin fann en
tillflyktsort i Frankrike, har sett ned på USA, trots att
Europa utvecklade egna postkoloniala rasproblem.
”Det hette alltid att den som tyckte att rasrelationerna
var dåliga här bara behövde titta på USA”,
säger Mohamed Hamidi, f d redaktör för Bondy Blog,
som kom till efter de våldsamma upploppen 2007 i Paris invandrartäta
förorter. ”Det argumentet duger inte längre”.
För många av Europas invandrare är Barack Obamas
seger ”en liten revolution”, som väcker förhoppningar
om att minoriteter i allmänhet ska bli bättre behandlade,
säger Nadia Azieze, som är född i Algeriet men
har vuxit upp i Frankrike. ”Det blir aldrig mer som förr”.
Azieze bor i den rasblandade stadsdelen Barbès-Rochechouart.
Hennes syster, som är datoringenjör, tycker att Obama
representerar den amerikanska drömmen – ”den som
arbetar kan lyckas, och det inger hopp i hela världen”,
säger hon.
Systrarna är inte lika optimistiska när det gäller
Frankrike, där minoriteternas politiska roll är begränsad.
Det finns bara en svart ledamot från det franska fastlandet
i nationalförsamlingen.
Har valet av Obama fått den vita majoriteten i Frankrike
att rannsaka sig själv? ”Det är politiskt korrekt
att applådera valet av en svart president, men i djupet
tror jag inte att någonting har ändrats. Folk säger
en sak och tänker något annat”, säger Nadia.
På alla jobb som Nadia har haft har hon alltid uppmanats
att arbeta ännu hårdare, därför att hon är
invandrare. ”Vi måste hela tiden bevisa att vi duger”.
Lite längre ned på gatan står Fatou Diedhiou,
som kommer från Senegal, och plockar i ett stånd med
billiga kläder. Han tror att valet av Obama kanske väcker
lite respekt för svarta människor bland vanliga fransmän,
men han säger att rasismen har djupa rötter i Frankrike:
”De tror att alla svarta är analfabeter och inte duger
till annat än att städa”, säger han.
Obama är en ovanlig person också i USA, som är
ett invandrarland med en lång och komplex rashistoria, som
började med indiankrigen och den omfattande slavhandeln,
som ledde till ett inbördeskrig.
De flesta europeiska länder var relativt homogena fram till
den postkoloniala perioden. Storbritannien var till exempel i
stort sett helvitt till i mitten av 1900-talet, och där finns
fortfarande ingen stor, svart medelklass.
Nästan alla invandrare i Frankrike kommer från f d
franska kolonier i Nordafrika, Algeriet, Marocko och Tunisien
eller det svarta Afrika, exempelvis Mali, Senegal och Elfenbenskusten.
Om man ser på den politiska representationen finns mycket
att göra i både USA och Europa, men valet av Obama
till president understryker ändå att Europa ligger
långt efter Amerika.
Barack Obama är för närvarande den ende svarte
i senaten, och om han inte ersätts av en afroamerikan kommer
det inte att finnas någon svart i den nya senaten. Representanthuset
har 39 svarta ledamöter, ca nio procent. De svarta utgör
13 procent av den amerikanska befolkningen.
Rama Yade, fransk minister för mänskliga rättigheter,
kallar sig själv för ”ett pinsamt undantag”
i den franska regeringen, trots att president Nicolas Sarkozy
har inkluderat tre ledande svarta eller muslimska kvinnor i sin
regering. Beträffande den politiska elitens förtjusning
över Obama säger Yade: ”Våra egna minoriteter
väcker alls inte lika stor entusiasm som denne amerikan långt
borta”.
Det är inte bara invandrare som funderar på vad Obamas
seger berättar om Europa. Frankrikes försvarsminister,
Hervé Morin, beskrev Obamas seger som ”en läxa”
för den franska demokratin, som sent anammade integrationstanken.
”I detta val definierade amerikanerna inte bara en ny president
utan även sin identitet”, säger den politiske bedömaren
Dominique Moïsï. ”Och nu är det hög
tid att även vi funderar på vår identitet i Frankrike.
Det amerikanska valet har fått oss att inse att vi är
sent ute, och Amerika har tänt den moraliska revolutionens
fackla”.
I Italien är Jean-Léonard Touadi den ende svarte ledamoten
i parlamentet. Han tolkar valet av Obama på samma sätt:
”Det är en stor och konkret provokation mot det europeiska
samhället och europeisk politik”, sade Touadi, som ursprungligen
kommer från Kongo/Brazzaville. Han tycker att Obama inspirerar
hopp om att Europa också kan få en svart ledare någon
gång.
Men det dröjer, enligt den bangladeshiske kyparen Hossain
Moazzem i Rom. Han hoppas att Obamas seger underblåser positiva
förändringar i hela världen, ”men Italien
har en mycket lång väg att gå”, anser han.
Skepsisen är stor också i Storbritannien. Trevor Phillips,
svart ordförande för den oberoende Jämlikhets-
och människorättskommissionen, säger att det politiska
systemet håller tillbaka invandrarna. ”Om Barack Obama
hade bott här tror jag inte ens att en så briljant
person som han hade lyckats bryta igenom det institutionella järngreppet
om makten”, sade han i en intervju i The Times of London.
Storbritannien har flera statsråd under ministers rang som
företräder minoriteter men bara 15 icke-vita av totalt
646 ledamöter i underhuset. Det parlamentariska systemet
gör det svårt för unga och outsiders att bli invalda.
”Här i Storbritannien kan man inte hålla ett briljant
anförande och bli upptäckt som Obama gjorde i Amerika”,
säger Sadiq Khan, som är minister. ”Man måste
avancera via parlamentets rangordning”.
Men Ashok Viswahathan, biträdande chef för Operation
Svart Röst, som försöker engagera minoriteterna
i politiken, tror att Storbritannien kommer att ha en partiledare
från någon av minoriteterna inom 10-15 år och
en svart eller färgad premiärminister inom 30 år.
Tyskland är annorlunda. Mängder av turkar bjöds
in för att arbeta i den tyska industrin på 1960- och
1970-talen. Idag har Tyskland omkring 2,9 miljoner invånare
med turkisk bakgrund. 800 000 av dem har tyskt medborgarskap enligt
en ganska ny lag. Men de har nästan ingen politisk representation
i det återförenade Tyskland, som har totalt 82 miljoner
invånare. Bara fem av förbundsdagens 613 ledamöter
är av turkisk härkomst.
Till och med Tysklands mest kände turkiske politiker, Cem
Ozdemir, hade svårt att få plats på det gröna
partiets kandidatlista till förbundsdagen, vilket delvis
berodde på motståndet mot hans ambitioner att bli
partiledare. Men i söndags valdes han till partiledare för
de gröna, vilket betecknas som en vändpunkt inte bara
för partiet utan för hela Tyskland.
”Tyskarna har svårt att begripa att en etnisk turk
kan vara intresserad av tysk politik”, säger Mely Kiyak,
tyskfödd dotter till turkiska föräldrar. Hon har
skrivit en bok med titeln ”Tio för Tyskland”, som
handlar om svårigheten för etniska turkar att bli accepterade
som tyska politiker. ”Turkarna är kanske rädda
för att vi ska islamisera deras land”, säger hon.
Hon konstaterar att tyskarna ”bara älskar Obama, men
här i Tyskland finns minoriteterna ingenstans, inte i medierna,
inte i politiken, inte i näringslivet och inte i rättsväsendet”.
Ferdi Sarikurt, en ung man som arbetar i ett bageri i Kreuzberg
i Berlin, kom till Tyskland ett år gammal och är tysk
medborgare. En tysk Obama finns inte i hans föreställningsvärld:
”Den tyska regeringen skulle aldrig låta det hända,
därför att den skulle misstänka att en person med
invandrarbakgrund skulle favorisera utlänningar. Det kanske
blir en ändring, men jag hinner nog fylla 50 först”.
Med tanke på att Frankrike har så nära relationer
med sina forna kolonier och fler muslimer än något
annat europeiskt land är debatten där lite mer komplicerad.
För en tid sedan undertecknade ett antal politiker ett manifest,
författat av Yazid Sabeg, miljonär med algeriska invandrarföräldrar.
Han efterlyser positiva särbehandlingsprogram för att
förvandla det förmodat färgblinda franska jämlikhetsidealet
till verklighet för utstötta invandrare.
”Valet av Barack Obama belyser via en brutal kontrast bristerna
i den franska republiken och avståndet mellan oss och ett
land, vars medborgare förstod hur man går vidare bortom
rasfrågan”, står det i manifestet. Det stöds
av Sarkozys hustru, Carla, som i tidningen Le Journal du Dimanche
sade att ”våra fördomar är lömska, och
jag hoppas att Obamaeffekten medverkar till att förändra
samhället”.
Men Frankrikes modell för medborgarskap medger inte officiella
åtskillnader avseende ras eller religion. När en tjänsteman
i nationalförsamlingen tillfrågades om uppgifter om
antalet svarta och muslimska ledamöter uppmanade han frågeställaren
att ”titta på fotografierna i senatens ledamotsförteckning”,
och bedöma fördelningen med hjälp av ledamöternas
namn och hudfärg.
Joseph Macé-Scaron, som medarbetar i den franska veckotidningen
Marianne, anser att diskussionen om ”en fransk Obama”
är en diversion, som bara försöker pådyvla
Frankrike en falsk, amerikansk modell. Problemet i Frankrike,
liksom i andra delar av Europa, är inte uteslutningen av
icke-vita invandrare utan sättet som de politiska och kulturella
eliterna bemöter och utnyttjar dem ”för att täppa
till entrén till de övre sociala skikten ännu
bättre”. Genom att hylla ”olikheterna” hos
icke-vita låser man fast dem i deras identiteter, säger
Macé-Scaron.
Den franska dagstidningen Le Figaro lägger en del av skulden
för minoriteternas uteslutning på dem själva.
Tidningen noterar att Obamas succé är ett resultat
av hans uppfostran, utbildning och förmåga att integrera
sig i det bredare samhället och ge uttryck åt dess
värderingar, inklusive patriotismen. ”Ur denna synvinkel
bör Obama vara en förebild för unga invandrare,
som har börjat betvivla sin tillhörighet till nationen.
Minoriteter, som har valt exil, måste, till skillnad från
svarta amerikaner, fortfarande bevisa att de hör hemma här”,
enligt tidningen.
© 2008 TEMPUS/The New York Times
