Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
CLEMENS HÖGES
Lampedusa, Italien
När dramatiken blir vardag kan till och med övertygade
idealister hårdna. ”En bättre värld”
vill Antonio Maggiore naturligtvis vara med och bygga för
italienare, utlänningar – alla jordens folk.
Maggiore kan säga så, han är 25 år, ledare
för ”Alternativ ungdom”, och han förestår
föreningens radiokanal, Radio Delta. Dessutom bor han på
Lampedusa, som ligger nära Afrika och därmed utgör
en förpost till Fästning Europa.
Hans vänner skickar via Radio Delta ut må-bra-musik
i etern för en bättre värld. Antonio Maggiore redigerar
nyheterna från verkligheten, och det är egentligen
bara en sorts nyhet som han aldrig för vidare, nämligen
att öns båda tullkryssare har släpat in ytterligare
en rutten träfarkost till hamnen med halvdöda män,
kvinnor och barn från Afrika. ”Detta händer ju
varje dag”, förklarar Maggiore.
35 952 båtflyktingar steg i land i Italien förra
året. Omkring 31 000 av dessa kom till Lampedusa. Hur många
som dog under vägen till Europa är det ingen som vet.
Av fyra som försöker är det i genomsnitt en som
aldrig kommer fram, enligt hjälporganisationerna.
Flyktingarna kommer via havet, som för med sig våg
efter våg mot strandklipporna. Det går inte att stoppa
vågorna, man kan bara bygga nya vågbrytare.
Spanjorerna stängde först Gibraltarsundet och sedan
enklaverna Ceuta och Melilla. För närvarande går
den enklaste rutten för flyktingarna från Afrika via
Tunisien till Lampedusa. Sträckan är 130 kilometer,
och en fiskebåt kan tillryggalägga den på ca
tio timmar.
Just därför måste semesterön Lampedusa
bli Europas bästa vågbrytare, tänker Italiens
premiärminister, Silvio Berlusconi. Hans regering vill etablera
ett stort mottagningsläger på Lampedusa. Alla illegala
ska avvisas därifrån i rask takt, vilket Italiens högerpartier
enades om och lovade inför valet i april förra året.
Nu är det dags att det händer något, och det ska
ske på Lampedusa.
Myndigheterna ska inte längre föra flyktingarna omgående
till fastlandet utan internera dem på ön. Allihop.
Ingen plats är så lämplig som Lampedusa, eftersom
man inte kommer någon vart utan båt. Ingen främling
skulle kunna gömma sig i någon av öns små
byar. Någon gång och på något sätt
ska myndigheterna förvisa afrikanerna, men det kan bli svårt,
och det kanske dröjer.
Just därför bråkar, protesterar och strejkar de
6 000 italienarna på Lampedusa sedan några veckor
tillbaka. De värnar om öns turistindustri, som är
en av få näringar. Finns det någon som åker
till Guantánamo Bay på semester? Tusentals flyktingar
på Lampedusa, skulle förvandla ön till ett ännu
större fångläger än den beryktade amerikanska
basen på Kuba.
Men på Lampedusa finns ingen hatisk graffiti eller arga
paroller. Öns invånare har däremot byggt ett minnesmärke
över alla drunknade flyktingar. Många önskar afrikanerna
ett gott liv – men någon annanstan, inte på Lampedusa.
Detsamma önskar sig de ca 1 300 flyktingar som just nu är
internerade i ett gammalt transitläger, som från början
var ämnat för max 380 personer.
Hatet på Lampedusa riktas mot Berlusconi och hans inrikesminister,
Roberto Maroni, som företräder det konservativa Lega
Nord.
Riktigt arga blev öns invånare när Berlusconi
sade att förhållandena på Lampedusa var goda
och att flyktingarna var fria och kunde ”gå ut och
ta en öl” när som helst. Öborna befarar att
potentiella turister ska tro att Lampedusa är nedlusat med
onyktra afrikaner. Och flyktingarna, om några, vet att regeringschefen
i Rom inte har en aning om hur verkligheten ser ut.
För ett par veckor sedan marscherade Lampedusas invånare,
med borgmästaren i täten, till flyktinglägret.
När flyktingarna fick syn på dem hoppade de över
stängslet och ropade ”Frihet! Frihet!” och marscherade
med.
Sedan strejkade öns invånare, och allt stod stilla
på ön. Vintertid händer hur som helst inte särskilt
mycket, men strejken var en signal.
”Vi vill ha en framtid”, säger Antonio Maggiore,
men han tänker sig knappast en framtid som lägervakt.
Båtflyktingarnas mål är inte Lampedusa utan Europa.
Varför ska denna lilla ö lösa ett problem som är
hela det stora Europas?
Ingen flykting har någonsin stannat kvar på Lampedusa.
Många ger sig av. De plockar apelsiner i Spanien, städar
toaletter i Frankrike och diskar tallrikar på restauranterna
i Hamburg eller München. De är illegala eller ”clandestini”,
som de kallas på Lampedusa.
De vill för sina liv inte tillbaka till Etiopien eller Mali.
Där betalade de människosmugglare 2 000 eller 4 000
dollar för en resa utan returbiljett.
Undergång eller överlevnad – deras öde avgörs
ofta under den sista etappen till Europa, den som slutar på
Lampedusa.
Människosmugglarna finns i byar och städer utmed
Tunisiens och Libyens kuster, där de erbjuder hågade
flyktingar dåliga farkoster. Smugglarna instruerar flyktingarna
genom att peka norrut. Flyktingarna uppmanas att förstöra
roder eller motor när de siktar land, och sedan ska de bara
vänta.
Om ingen upptäcker den drivande båten dör människorna
ombord. Om ett flygplan tillhörande Europeiska gränsskyddsmyndigheten
Frontex siktar en båt gäller artikel 98 i FNs avtal
om sjörätt: den som siktar ett fartyg i nöd måste
undsätta. Snabbåtarna från Lampedusa ger sig
ut för att bogsera flyktingbåten i hamn.
Invånarna på Lampedusa har vant sig vid de tillfälliga
gästerna, som ändå inte syns. Ön är
nio kilometer lång, och där finns bara en liten stad,
och dit kommer inga flyktingar.
Regeringen lät bygga ett läger för många
år sedan i en ravin, och stängsel och vakter ser till
att flyktingarna inte kan lämna lägret. Det är
som om de fortfarande befann sig i Afrika.
Ett nytt läger ska byggas, och då blir allt annorlunda,
befarar Mauro Buccarello, som varnar för att ön snart
får betala för att den har blundat för problemet
i många år. ”Problemet är att turisterna
kan inbilla sig saker och ting”, säger Buccarello. Han
är 32, bär tunga silverringar på alla fingrarna
och flott kostym. Mycket står på spel för hans
del. Med sin båt transporterar han sportdykare till de vackraste
platserna utmed öns karga kust, och det lever han gott på.
Men turister är ombytliga, och de vill absolut inte se elände
och lidande. Om de får veta att tusentals afrikaner sitter
fångna på Lampedusa håller de sig kanske borta.
Då hjälper det inte att regeringen i Rom föreslår
att man ska bygga ett nytt, modernt läger på platsen
där det förr fanns en militär anläggning.
För turisterna ändras ingenting, och ändå
blir allt annorlunda, fruktar också borgmästaren, Bernardino
de Rubeis. Dino kallas han av alla, därför att han är
drygt två meter lång. ”Om folk tror att Lampedusa
är ett stort friluftsfängelse kommer turismen här
att kollapsa”, säger borgmästaren.
Berlusconis folk kommer aldrig att kunna avvisa flyktingarna
så snabbt som de påstår. Regelrätt flyktingavtal
finns bara med Egypten, men därifrån kommer jämförelsevis
få båtflyktingar. Inget land vill ta emot de andra.
”Om vi vill att allt ska förbli som det är, måste
vi ändra på allt”, säger Alain Delon till
Burt Lancaster i filmen ”Leoparden”, vars litterära
förlaga skrevs av Giuseppe Tomasi.
Om det kommer en stor våg kan man inte simma rakt emot den,
menade Tomasi. På den tiden fanns det inga afrikanska båtflyktingar.
Men många på Lampedusa är bekanta med hans bok,
som kom ut 1958. Tomasi var hertig av Palma och baron av Montechiaro
– och Lampedusas furste.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel
