Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
MANFRED ERTEL
Nuuk
Aleqa var äldsta barnet i en familj i Uummannaq på
norra Grönland, och därmed var hennes liv egentligen
utstakat från första början. Helgeflundra, val
och säl styr sedan århundraden tillbaka livet här
uppe, ca 60 mil norr om polcirkeln.
Männen fiskar och jagar, kvinnorna tar hand om barn och hushåll.
Några extravaganser finns det inte utrymme för vid
kanten av den eviga isen.
Men livet blev inte som tänkt för Aleqa. Hon hade just
fyllt sju när hennes far under en säljakt försvann
för alltid under isen. 13 år gammal bestämde hon
sig för att studera engelska och franska i stället för
det officiella ämbetsspråket, danska. ”Danska
är ett litet, onödigt språk”, säger
hon.
Därför reste hon inte till Köpenhamn för att
studera till engelsklärare utan till Kanada. Senare tog hon
även en akademisk examen på hemmaplan, denna gång
i inhemsk kultur, Inuit.
Aleqa Hammond är idag 43 år och den halvautonoma
örepublikens utrikes- och finansminister. Hon går i
spetsen för kampanjen att separera Grönland från
den s k riksgemenskapen med Danmark och Färöarna. Grönland
vill bli självständigt. ”Ett naturligt och normalt
steg”, säger Hammond. ”Vi set inte ut som danskar,
vi tänker inte som danskar, och vi är inte danskar”.
Något normalt finns egentligen inte norr om polcirkeln.
Grönland, som till drygt 85 procent är täckt av
is, är sex gånger större än Tyskland; de
hårda livsvillkoren ställer enormt stora krav på
öns 57 000 invånare, varav 89 procent är inuiter.
Det internationella samfundet uppmärksammar bara Grönland
när en eller annan regeringschef talar om risken för
att Grönlands glaciärer smälter på grund
av den globala uppvärmningen. Valjaktsäsongen och den
höga självmordsfrekvensen väcker också omvärldens
intresse.
Fiske, framför allt helgeflundra, kabeljo och krabba,
är Grönlands huvudsakliga inkomstkälla. Utan ett
rejält budgetbidrag från Köpenhamn skulle ön
inte klara sig. 3,2 miljarder danska kronor - 430 miljoner euro
– bidrar Köpenhamn med varje år. Det motsvarar
drygt halva den grönländska budgeten.
Hur länge kommer det att fortsätta? 25 november bestämmer
grönländarna i en folkomröstning om självbestämmanderätten
avseende hälsovård, utbildning, kultur och fiske ska
utvidgas till ekonomisk och utrikespolitisk autonomi och på
sikt fullständig suveränitet. Sedan ska frågan
dryftas i både Köpenhamn och Nuuk. På Grönland
råder stor tillförsikt.
”Vattnen är vår största skatt”, säger
Aleqa Hammond, vars ord är dubbeltydiga. På grund av
det rikliga fisket men också av rädsla för internationella
fiskeflottor tog Grönland farväl av Europeiska unionen
1985. ”Vi är inte Europa, och vi känner oss inte
som Europa”, säger minister Hammond. Grönland ligger
obestridligen på den amerikanska kontinentalsockeln.
Vägen till autonomi går via de hittills jämförelsevis
orörda naturtillgångarna. Gruvdrift startar på
sju platser de närmaste åren. Man ska förutom
guld bryta diamanter, kol, zink och olivin – en halvädelsten
som är omtyckt av smyckedesigners. Den största skatten
ligger emellertid utanför Grönland under havsbotten
på upp till tusen meters djup.
Seismologiska undersökningar har lokaliserat stora oljereserver
utanför framför allt den grönländska västkusten.
EUs regeringar uppskattar storleken på oljefyndigheterna
till drygt 110 miljarder ton. Två mindre källor med
reserver på omkring två miljarder ton väster
om Nuuk innehåller lika mycket olja som Nordsjön har
producerat de gångna 40 åren.
Ytterligare åtta oljefält, varav sju kan bli mycket
lönsamma, ligger i Diskobukten med sina fantastiska isberg.
”Vi vet att det finns olja, men vi vet inte hur mycket av
oljan som det lönar sig att pumpa upp”, säger Jörn
Skov Nielsen, viceminister för råmaterial.
En paradox är att resten av världen oroas av klimatförändringen
medan den globala uppvärmningen väcker stora förhoppningar
på Grönland. Om de arktiska vattnen blir isfria på
somrarna inom fem till tio år skulle det vara mycket fördelaktigt
för den grönländska ekonomin.
Intäkterna från eventuell oljeutvinning kommer att
till stor del stanna kvar på Grönland, enligt ett avtal
med den danska staten. De första 75 miljoner kronorna hamnar
i grönländska fickor, och därefter delas varje
krona med Köpenhamn samtidigt som det vanliga budgetbidraget
minskar med motsvarande summa.
När avbetalningen till Danmark har passerat 6,5 miljarder
kronor – knappt en miljard euro – kommer Grönland
att i praktiken ha köpt sig fritt.
Det anser i alla fall Mininnguaq Kleist, som är chef för
regeringskansliet i Nuuk ”Vid det laget är det inte
längre Danmarks sak att bestämma om vår självständighet”,
säger Kleist, som dock inte vill sia om exakt när Grönland
blir oberoende.
De spekuleras dock flitigt om vad Grönland skulle kunna
göra med oljepengarna. Precis som norrmännen, vars land
har blivit världens näst rikaste efter Luxemburg tack
vare oljan, tänker grönländarna samla pengarna
i fonder som säkerhet under sämre tider.
Att sådan försiktighet är viktig visar de stora
sociala problemen på Grönland. Våld i familjer,
sexuellt utnyttjande av minderåriga, alkoholism, tonårsgraviditeter
och självmord förekommer jämförelsevis ofta.
I ett ”nödrop” i medierna kritiserade Kristian
Sinngertaat politikerna för att de stirrar sig blinda på
självständigheten när förhållandena
i landet är så dåliga.
Sinngertaat är polischef i Tasiilaq, en av två städer
vid den karga ostkusten. Här råder vinter nästan
året runt, och packisen ligger tjock utanför kusten
också på våren och sommaren. Människorna
här lever av säljakt och lite turism. Här förekommer
nästan inget fiske i industriell skala.
På denna kust talas inte om lysande framtidsutsikter. Optimismen
härskar på västkusten, där vädret är
stabilare och gynnsammare tack vare Golfströmmen.
I Tasiilaq lever ”många familjer under bekymmersamma
förhållanden”, säger Sinngertaat. Invånarantalet
är ca 1 800, men det krymper för varje dag. I början
av juni inträffade 15 självmord och självmordsförsök
på bara några dagar. ”Ostkusten håller
bokstavligen talat på att förblöda”, skrev
Grönlands största tidning, Grönlandsposten. Hälften
av alla ungdomar tros ha försökt ta sina liv i denna
del av Grönland.
Självmord är vanligt på Grönland. 2006,
som är det senaste statistiskt sammanfattade året,
begick 58 grönlänningar självmord; 20 procent av
flickor i åldrarna 15-17 har försökt ta sina liv;
ytterligare 20 procent av alla ungdomar har på allvar övervägt
självmord. Det är dystra rekord. I Danmark är självmordsfrekvensen
14 per 100 000 invånare, i Tyskland 13 per 100 000. I Litauen,
med den högsta självmordsfrekvensen i Europa, begås
39 självmord per 100 000 invånare och år, vilket
jämförelsevis här hälften så många
som på Grönland.
Orsakerna är diffusa. Polischefen nämner dåliga
framtidsutsikter på ostkusten som en bidragande anledning.
Utan arbete och fritidssysselsättning känner sig många
unga, framför allt unga män, som ”andra klassens
människor”. Det leder ofta till alkoholmissbruk, enligt
Sinngertaat. ”De dricker tills de förlorar vett och
förstånd”, säger han.
Upp emot 70 procent av alla ungdomar saknar fullbordad grundskola
eller yrkesutbildning. ”Det kommer alltid att finnas människor
som klarar sig sämre än andra”, värjer sig
utrikesminister Hammond. ”Man ska inte jämföra
oss med Europa”.
”Maskrosen” heter ett barn- och ungdomscenter alldeles
intill parlamentsbyggnaden i Nuuk. Den lilla huvudstaden är
tillsammans med turistorten Ilulissat med sin isfjord och sina
närliggande glaciärer förmodligen Grönlands
viktigaste ort. Den privata institutionen Maskrosen, som finansieras
av sponsorer, är ovanlig i ett system, sär staten svarar
för välfärd och välstånd i mycket större
utsträckning än i de skandinaviska länderna. Diplomater
brukar kalla Grönland för ”Europas sista planekonomi”.
Sedan drygt ett år tillbaka erbjuder Maskrosen en fristad
från familjevåld och vanvård. Barnen kommer
hit under veckosluten, när deras föräldrar har
supit sig fulla, eller när som helst under veckorna för
att få lite värme eller bara ett mål mat. På
Maskrosen har de möjlighet att surfa på internet, leka
eller bara vila. Om nödvändigt erbjuds övernattning.
”Vi har fullt för det mesta”, säger socialarbetaren
Denise Schröder. Ett tusental barn och ungdomar besöker
Maskrosen regelbundet. Sammanlagt finns det bara omkring 4 000
tonåringar i Nuuk.
Riktigt svåra fall, psykiskt sjuka eller våldsoffer
inkluderas inte bland Maskrosens besökare. De förs till
statliga terapi- och hälsovårdscentraler. Sexuellt
utnyttjade flickor tas inte heller om hand på Maskrosen.
”Det är ett förbjudet ämne”, säger
Schröder. ”Mörkertalet är mycket stort”,
befarar hon.
Socialarbetaren Schröder är danska. Hon reste på
eget bevåg till Grönland, där hon trivs väl
trots det kyliga sociala klimatet. ”Vi kan egentligen inte
göra så mycket här. Alldeles för många
grönlänningar saknar perspektiv”, säger hon.
Det lär inte förändras med den önskade självständigheten.
Sådana tongångar går inte hem hos Aleqa Hammond.
”Den som letar efter smuts finner det”, säger hon.
Det gäller alla länder, inte bara Grönland.
”Vi grönlänningar måste förbereda oss
på att bli ett rikt land”, säger socialdemokraten
Hammond.
Och kanske har hon rätt i att oavhängigheten och välståndet
kommer fortare än väntat. ”Jag tänker vara
med och fira då”, säger hon.
© 2008 TEMPUS/Der Spiegel
