Tempus 2008 v 51

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51

Våld och okunskap saboterade återuppbyggnaden

Bortsett från att Saddam Hussein är borta är det mesta sig likt i Irak.

JAMES GLANZ och CHRISTIAN MILLER
Bagdad
En opublicerad, drygt 500 sidor lång redogörelse för den USA-ledda återuppbyggnaden av Irak beskriver ett arbete, som redan före invasionen hade undergrävts av planerarna i Pentagon, som inte var tända på idén att bygga upp en utländsk nation. Återuppbyggnadsarbetet blev sedan ett misslyckande, som har kostat hundra miljarder dollar, bl a beroende på våld och okunskap om de grundläggande elementen i Iraks samhälle och infrastruktur.

”Nyttiga lärdomar: Erfarenheten av återuppbyggnaden av Irak” är det första dokumentet i sitt slag, och det cirkulerar i Washington som utkast inom en liten krets av tekniska granskare, policyexperter och högt uppsatta ämbetsmän. Dokumentet drar slutsatsen att när återuppbyggnaden började sacka – speciellt när det gäller den viktiga återuppbyggnaden av Iraks polis och militär – presenterade Pentagon helt enkelt uppblåsta rapporter om framsteg för att dölja misslyckandet.
I ett avsnitt citeras f d utrikesminister Colin Powell, som säger att försvarsdepartementets uppgifter om storleken på de irakiska säkerhetsstyrkorna var rena fantasifoster under månaderna efter invasionen 2003: ”Antalet kunde öka med 20 000 per vecka. Nu har vi 80 000, nu har vi 100 000, och nu har vi 120 000!”.
Powells påstående att Pentagon blåste upp antalet kompetenta irakiska soldater stöds av generallöjtnant Ricardo Sanchez, f d befälhavare för markstyrkorna i Irak, och av Paul Bremer, som var USAs civile administratör tills den irakiska regeringen tog över i juni 2004.

En av de viktigaste slutsatserna i redogörelsen är att den amerikanska regeringen varken har politiken och den tekniska kapaciteten eller den organisatoriska struktur, som krävs för att genomföra ett återuppbyggnadsprogram av denna storleksordning trots att det vid det här laget har gått fem år sedan USA inledde sitt största utländska återuppbyggnadsprojekt sedan Marshallplanen i Europa efter andra världskriget.
Det bittraste budskapet av alla i redogörelsen är kanske att kalla siffror om grundläggande samhällsservice och industriproduktion avslöjar att återuppbyggnadsarbetet, trots alla pengar som har spenderats och löften som har avlagts, inte har åstadkommit mycket mer än att reparera det som förstördes i invasionen och den efterföljande plundringsvågen.
I mitten av 2008 hade det spenderats 117 miljarder dollar på Iraks återuppbyggnad, inklusive ca 50 miljarder dollar av de amerikanska skattebetalarnas pengar.
Redogörelsen innehåller en katalog över nya avslöjanden, som speglar en kaotisk och ofta giftig stämning i återuppbyggnadsarbetet.

USA får mycket snart anledning att studera denna varnande redogörelse om bedrägeri, slöseri och dålig planering, eftersom den nya administrationen under Barack Obama planerar att öka de militära insatserna och intensifiera återuppbyggnadsarbetet i Afghanistan.
Obamas experter väntas koncentrera sig på småskaligare projekt och betona vikten av politiska och ekonomiska reformer. Men den sortens program avvärjer inte risken för ett nytt misslyckande. Den aktuella rapporten om misslyckandet i Irak understryker nämligen att en av de viktigaste orsakerna till misslyckandet är att ingen enskild myndighet i den amerikanska regeringen ansvarar för uppdraget.
Fem år efter invasionen i Irak ”har regeringen aldrig utvecklat en lagstadgad doktrin eller ett ramverk för planering, förberedelse och verkställande av operationer av diplomatisk, utvecklings- eller militär karaktär”, konstaterar rapporten.

Rapporten bygger på ca 500 intervjuer samt drygt 600 förhör, inspektioner och utredningar under årens lopp. Materialet har för första gången samlats i en rapport, vilket möjliggör heltäckande bedömningar om hela återuppbyggnadsprogrammet.
Rapportens författare kritiserar bl a de många revideringarna och förändringarna av återuppbyggnadsprogrammet, som ibland koncentrerades på gigantiska projekt, som involverade västerländska företag, och ibland på blygsamma, lokala initiativ, som genomfördes av irakierna själva.
Den dåliga säkerheten har onekligen medverkat till att sabotera återuppbyggnaden, men programmet var undermåligt oavsett detta.
Redogörelsen nämner några lyckade projekt, bl a försöken att stabilisera den irakiska valutan efter invasionen och de amerikanska utrikes- och försvarsdepartementens gemensamma ansträngningar att skapa lokala återuppbyggnadsgrupper.

De sekundära följderna av invasionen och dess efterdyningar är viktiga faktorer när det gäller de ändrade förutsättningarna och möjligheterna att lyckas i Irak. Tabeller i redogörelsen visar att sådant som el- och oljeproduktion, tillgång till dricksvatten, mobil- och fast telefoni och antalet irakiska säkerhetsstyrkor minskade med minst 70 procent och i vissa fall reducerades till noll under veckorna efter invasionen. Senare statistik visar vad som hände när strömmen av pengar kom in i Irak under de följande fem åren. Vid tiden för den irakiska regeringens övertagande av administrationen i juni 2004 hade ingen av ovan nämnda samhällstjänster – med undantag för mobiltelefonservicen – återgått till samma nivå som före kriget. Och vid tiden för de förstärkta säkerhetsinsatserna 2007 och 2008 var elproduktionen i bästa fall bara tio procent bättre än under Saddam Husseins tid. Oljeproduktionen låg fortfarande under förkrigsnivån, och tillgången på dricksvatten hade ökat med ca 30 procent, men med tanke på Iraks förstörda vattenledningssystem är det oklart hur mycket vatten som i praktiken nådde fram till bostäderna utan att förorenas.
Huruvida återuppbyggnaden hade lyckats i ett mindre våldsamt klimat lär aldrig klarläggas. Det väpnade upproret, som började våren 2004, styrde in Irak på en våldsam kurs, från vilken landet ännu inte har hämtat sig.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune