Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
ETHAN BRONNER
Gaza
Parlamentsbyggnaden ligger i ruiner; Islamiska universitetets
tekniska fakultet är en hög av betong; polisstationer,
moskéer och hundratals bostäder har sprängts
i bitar.
Men nu när kriget är över – eller tar paus
– sedan Hamas i söndags utlyste en veckas vapenvila,
är det högst oklart vad någondera part egentligen
har uppnått. Har tre veckors överväldigande krigsmakt
från Israels sida försvagat Hamas, vilket Israel hoppas,
eller bara orsakat stort mänskligt lidande?
Israel visste att det inte kunde förstöra varenda raket
eller döda alla militanta Hamasmedlemmar. Israel påstod
att dess främsta mål var att avskräcka Hamas,
att förstöra Hamas vilja och förmåga att
skjuta mot israeliska stöder. Lyckades Israel?
Representanter för den israeliska regeringen sade i rapporter
till den israeliska regeringen i söndags att Hamas institutioner
visserligen har åsamkats omfattande skador, men rörelsens
aktivister kan mycket väl fortsätta att skjuta raketer
för att försöka bevisa motsatsen. Chefen för
Israels militära underrättelsetjänst, Amos Yadin,
hävdade att inte ens Hamas vet ännu hur pass hårt
det har skadats.
Klart är emellertid att Hamas inte har undanröjts totalt.
Mycket av gruppens mannakraft har överlevt, främst tack
vare Hamas lömska krigsmetoder.
Hamas vill fortsätta styra i Gaza, inte återgå
till rollen som en motståndsrörelse. Enligt Israel
satte offensiven, som åsamkade civilbefolkningen stort lidande,
hård press på Hamas.
”Hamas är den dominerande organisationen i Gaza. De
är en regim och de känner sig nära folket. Hamas
vill inte förlora banden till folket”, sade en israelisk
toppmilitär, som vill vara anonym.
Israelernas teori om vad de försökte åstadkomma
sammanfattas i ett hebreiskt uttryck som har upprepats bland israeler
och israeliska militärer de senaste veckorna: ”baal
habayit hishtageya” eller (ungefär) ”chefen har
tappat förståndet”, vilket skapar en bild av en
galning som inte kan kontrolleras. ”Frasen betyder att om
vår civilbefolkning attackeras kommer vi att besvara attacken
med oproportionerliga medel för att åstadkomma så
stor skada att angriparen tänker sig för i fortsättningen”,
förklarar Israels f d nationella säkerhetsrådgivare,
Giora Eiland.
Israels vrede är beräknande vrede. Uttrycket härstammar
från näringslivet och refererar till ett beslut av
en butiksägare att sänka priserna så drastiskt
att han förefaller galen även om han själv vet
att han i verkligheten har fattat ett mycket smart beslut.
Palestinierna i Gaza uppfattade budskapet redan den första
dagen, när israeliska krigsflygplan anföll ett antal
mål samtidigt på lördagsmorgonen. Omkring 200
människor dödades direkt, vilket chockerade Hamas och
alla invånare i Gaza, speciellt som Israels tidigare antiraketattacker
hade varit mer måttfulla.
När Hamas premiärminister, Ismail Haniya, trädde
fram från sitt gömställe och syntes i Hamas tv
nämnde han den israeliska ärketypen genom att hänvisa
på arabiska till det kommande slaget som ”el harb el
manouna” eller ”det galna kriget”.
Kriget har naturligtvis väckt stort hat mot Israel. ”Den
som vill sluta fred med palestinierna måste förstå
att de är trötta på bomber, spionflyg och attacker”,
säger Mohammad Abu Muhaisin, som bor i Rafah i södra
Gaza och som är anhängare till Fatah, partiet som styr
på Västbanken och som kördes bort från Gaza
av Hamas i juni 2007. ”Men en man, vars barn har dödats,
vill inte längre ha fred. Han vill bara ha krig”, säger
Muhaisin.
Det finns dock små tecken på att människorna
i Gaza har åsamkats så stort lidande de senaste veckorna
att de känner sig manade att begränsa Hamas makt.
Halima Dardouna i staden Jabaliya i norra Gaza fick sitt hus förstört
av en israelisk bomb. Hon säger att både Fatah och
Hamas bär skulden på grund av rivaliteten dem emellan.
”Och det är vi, vanligt folk, som blir lidande”,
säger hon.
”Jag kommer aldrig att rösta på Hamas. De kan
inte skydda oss, och varför ska de ha makten när de
leder oss in i krig. Jag trodde att de skulle kunna befria Jerusalem,
och jag var beredd att ha tålamod. Men de för bara
krig”, tillägger hon.
I Israels ögon är Hamas styre en omöjlighet.
Men det faktum att gruppen kontrollerar hela samhället i
Gaza motiverade Israels attacker mot alla slags samhällsinstitutioner.
Den förre säkerhetsrådgivaren, Eiland, påpekar
att Israel har möjligheter ”att förstöra regimens
infrastruktur, vilket är mycket smärtsammare än
att bara förlora de militära installationerna och resurserna”.
”Hamas regim kommer att stå under hård press
att stoppa våldet och inte locka Israel till nya attacker”,
säger Eiland.
Israel räknar med att de svåra skadorna på smugglingstunnlarna
till Egypten och en kombination av teknik och politik ska hindra
fortsatt vapensmuggling. I så fall kan Hamas inte fortsätta
med sina raketattacker som förut.
Men de faktiska skadorna mot Hamas kapacitet verkar ändå
vara begränsade, vilket delvis beror på att Hamas agerade
förhållandevis försiktigt. Det ligger en viss
ironi i att staten Israel med sin vältränade armé
attackerade med full kraft, medan Hamas, den islamistiska milis,
som säger sig söka martyrdöden, drog sig undan
striden.
Gruppen har enligt samstämmiga rapporter lyckats bevara en
ansenlig militär kapacitet. Hundratals Hamassoldater rapporterades
dödade, men det lär finnas flera tusen man under vapen.
Israeliska militärer uppger att de såg få beväpnade
män på slagfältet. Mestadels uppträdde de
ensamma eller i par, och bara några få iscensatte
självmordsattentat.
De som känner till Hamas i Gaza hävdar att gruppens
taktik var noga planerad.
”Förr skulle krigarna ha konfronterat de israeliska
soldaterna och kastat sig ut i strid i ett slags kollektivt självmord
och i kärlek till martyrskapet, men inte nu”, säger
en person som står Hamas nära. ”Det var annorlunda
den här gången. Hamas har större erfarenhet, och
soldaterna har tränats av Syrien och Iran, som har hjälpt
dem att tänka strategiskt”.
En Hamasman, som intervjuades i detta ämne svarade med att
citera en vers ur Koranen som handlar om att man inte skal kasta
sig i döden i onödan.
En israelisk militär, som deltog i operationen, tror att
Hamas har tre huvudmål: att skada Israel, styra Gaza och
på sikt erövra hela Västbanken.
”Hamas inser att det måste skapa blodspillan och försöka
undergräva Israels ställning på den internationella
scenen. Därför använder Hamas det egna folket som
sköld och slår till mot Israel från skolor och
moskéer. När vår armé försvarar
Israel kan den inte undgå att skada civila”.
Denne militär anser att Hamas är en ganska imponerande
och disciplinerad styrka. ”De är mycket professionella,
absolut”, säger han. ”De har befälhavare i
varje stad och brigader och bataljoner; de är mycket välorganiserade.
De har egentligen bara förlorat fotfolk i det senaste kriget.
Toppskiktet finns kvar”.
Forskaren Shlomo Brom vid universitetet i Tel Aviv är pensionerad
general, och han varnar för att betrakta Hamas som en grupp
irrationella fanatiker. ”Jag har alltid framhållit
att Hamas är en mycket rationell, politisk rörelse”,
säger han. ”När de använder sig av självmordsbombare
sker det alltid mycket försiktigt och välplanerat. Båda
sidor i detta krig använder sig av beräknande galenskap,
och det är en anledning till att kriget kommer att fortsätta”,
säger Brom.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune
