Tempus 2008 v 51

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51

Japan har lärt sig läxan

Japanerna investerar i framtiden för att behålla försprånget framför konkurrenterna.

MARTIN FACKLER
Sakai, Japan
Trots den snabba avmattningen i Japans ekonomi ser man fortfarande mängder av byggkranar som kör för fullt bland fabrikerna, som Sharp håller på att bygga i hamnstaden Sakai.
Komplexet, värt tio miljarder dollar, består av rad efter rad av hangarliknande byggnader. Här ska produceras upp emot 13 miljoner LCD-apparater per år från 2010.
Om inte efterfrågan har tagit fart igen vid det laget kan projektet sluta som världens dyraste industriella konstinstallation, varnar branschesperter. Men den japanska tv-tillverkaren kontrar med att komplexet är något helt annat: en nyckel till företagets överlevnad, inte minst i svåra tider.
”Vi måste planera långsiktigt”, säger Nobuyuki Sugano, direktör hos Sharp. ”Om andra företag skär ned utgifterna skaffar vi oss försprång genom att i stället investera”.

Runt om i världen stramar företagen åt sina verksamheter, minskar utgifterna, permitterar personal och drar in lyxverksamheter som forskning och utveckling och expansion. I Amerika verkar många tycka att bilindustrin ska lämnas åt sitt öde och kollapsa under sin egen tyngd.
De japanska företagen knappar naturligtvis också in: Sony meddelade i förra veckan att det kommer att minska personalstyrkan med 8 000, och Sharp meddelade att det stänger två LDC-produktionslinjer, som tillverkar små och medelstora apparater för den inhemska marknaden, vilket betyder att 380 arbetare mister jobbet.
Men många japanska företag, som har lärt sig läxan från förr, skär ned mindre än konkurrenterna och investerar med siktet på den dag, när uppgången kommer, hur länge det än dröjer.
”Om inte försäljningen upphör totalt måste vi fortsätta investera”, säger Kumiko Makina, talesman för Sanyo Electric, som inte minskar investeringarna i nya batteri- och solpanelsfabriker. ”Om vi sätter stopp här kommer rivaler och konkurrenter att komma i kapp oss väldigt fort”, förklarar han.

Japanernas strategi bygger på bittra erfarenheter från stagnationen på 1990-talet. Japanska företag, som hade ont om kontanter, avstod från att bygga nya fabriker och minskade anslagen till forskning och utveckling, vilket resulterade i att de förlorade marknadsandelar till hungriga rivaler i Taiwan och Korea.
Det är för tidigt att presentera statistik, men många ekonomer och industrianalytiker hävdar att de japanska företagen än så länge investerar relativt mer i produktion, forskning och utveckling än den utländska konkurrensen.
I stället för massavskedanden eller minskad produktion reducerar de japanska företagen antalet deltidsanställda. (Avskedande av heltidsanställda är fortfarande tabu). Japanerna förhalar och ställer in färre nya fabriker än de utländska konkurrenterna, som mestadels avvaktar med stora investeringar.
En orsak är att de japanska företagen har stora kassakistor, som fylldes under den japanska återhämtningen i början av decenniet. En annan är att de japanska aktieägarna, till skillnad från de amerikanska, saknar befogenhet att kräva att kontanter ska delas ut som återbäring.

Faktum är att om den starka japanska tillverkningssektorn har något hemligt framgångsrecept så kanske det är beredskapen att återinvestera lejonparten av vinsten i nya anläggningar och forskning.
Japans vilja att satsa på större, mer avancerade fabriker underblåste en industriell konstruktionsboom, som i sin tur förstärkte den ekonomiska återhämtningen i början av 2000-talet. Den gav också landet supermoderna produktionsanläggningar, som hjälper Japan att försvara sin tekniska överlägsenhet gentemot resten av Asien.
Japanska innovationer har också medverkat till att amerikanska varuhus och återförsäljare kan sälja allt billigare och mer sofistikerade prylar och bilar.
”Japanerna anser sig vara mer beroende av investeringar i anläggningar och utrustning än vad amerikaner och européer gör”, konstaterar Robert Feldman hos Morgan Stanley i Japan.
Innovationer föds ur nödvändighet. Feldman påpekar att Japans krympande befolkning gör att företagen måste försöka fylla hålen genom att investera mera i arbetskraftsbesparande maskiner, robotar t ex.

Det går inte att förneka att den globala avmattningen har försämrat resultaten också i de japanska företagen. Landets ekonomi, världens näst största, är också i recession, Ekonomer varnar för att ännu sämre tider är att vänta, bl a därför att amerikanerna väntas konsumera ovanligt lite denna jul.
Detta har lett till kostnadsnedskärningar. Toyota, som tidigare i december varnade för minskad vinst för första gången på nio år, har meddelat kommande nedskärningar, och chipföretag som Fujitsu och Canon har också varslat om nedskärningar.
Sony, som har varslat om personalminskning, minskar investeringarna i elektronik med en tredjedel, och företaget kan liknas vid Japans General Motors. Sony, Walkmans och Play Stations skapare, har förlorat sitt rykte som ledande innovatör till konkurrenter som Apple och Nintendo. Samtidigt utmanas Sony på prissidan av rivaler i Kina och Sydkorea som tillverkar billigare produkter.

Förra året spenderade Japan motsvarande 16 procent av BNP på nya fabriker och produktionsanläggningar, enligt Tetsufumi Yamakawa, chefsekonom hos Goldman Sachs i Tokyo. Det är mindre än under högtillväxtperioden på 1980-talet, när japanerna spenderade nära motsvarande 25 procent av BNP, men det är ändå mycket mer än USA, som spenderar elva procent.
Japan känner emellertid också väl till överkapacitetens faror. En nyckelorsak till deflationen, kroniskt prisfall, som drabbade den japanska ekonomin på 1990-talet, var den överdrivna produktionskapaciteten, som tvingade företagen att kontinuerligt sänka priserna. Elektronikindustrins experter varnar också för att till och med de japanska företagen riskerar att stå utan kontanter till slut om den globala konsumtionen fortsätter att minska.
”Det går inte att hålla utgiftsnivån uppe hur länge som helst”, säger Koya Tabata, elektronikbedömare hos Crédit Suisse i Tokyo. Men just nu, säger Tabata, har det japanska näringslivet större möjligheter att investera än konkurrenter i Taiwan och Sydkorea.

Ingenstans är den alltjämnt stora aptiten på nya fabriker tydligare än längs Osakabuktens stränder i västra Japan. Detta tidigare rostbälte har varit föremål för en boom av nya, stora elektronik- och tv-fabriker, vilket har givit regionen smeknamnet Panelbukten.
Panasonic bygger något som det kallar för världens största plasma-tv-fabrik i Amgasaki. Fabriken kostar 2,9 miljarder dollar och kommer att tillverka tolv miljoner tv-apparater per år när den blir klar i slutet av nästa år. Sanyo expanderar också med två fabriker för litiumbatterier av den typ som används i datorer och mobiltelefoner.
Skogen av byggkranar i det största av Panelbuktens projekt, Sharps komplex på platsen för ett övergivet stålverk, vilar aldrig.
När komplexet är klart kommer det att sysselsätta 10 000 människor och utöka den ekonomiska aktiviteten med elva miljarder dollar per år. Men i staden Sakai växer farhågorna om att komplexet går samma öde till mötes som stålverket, som låg där förut.
”Sharp säger att vi inte ska oroa oss, och vi är hoppfulla”, säger Takayuki Kanemoto, chef för investeringsenheten i stadshuset i Sakai. ”Men ingen vet vad som händer nästa vecka, och vi vet ännu mindre om läget om två år”.
© 2008 TEMPUS/The New York Times