Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
LYDIA POLGREEN
Kiwanja, Kongo
Äntligen upphörde skottlossningen, och François
Kambere Siviri skyndade sig mot dörren. Efter att under en
hel natt ha sökt skydd mot eldstriderna mellan rebeller och
regeringsallierade miliser om makten i den lilla, men strategiskt
viktiga staden Kiwanja var Siviri tvungen att söka upp en
närliggande latrin.
”Pang-pang-pang”, säger Siviris mor, Ludia Kavira
Nzuva, när hon senare berättar om hur rebellerna dödade
hennes 25-årige son utanför dörren till hennes
hus. När de gav sig iväg sade de till henne: ”Här
är vår gåva till er”.
På drygt 24 timmar dödades minst 150 människor
i Kiwanja; de flesta var unga män. De sköts ihjäl
av rebellerna förra månaden, enligt ögonvittnen
och utsända människorättsutredare.
Samtidigt som morden ägde rum befann sig en kontingent
med ungefär hundra FN-soldater på bara några
minuters avstånd. De försökte ta reda på
vad som hände alldeles utanför grindarna till deras
bas. Men FN-soldaterna hade ont om utrustning och mannar, enligt
FN, och de koncentrerade sig på att evakuera hjälparbetare
och söka efter en kidnappad, utländsk journalist. FN-styrkan
var överhopad, saknade underrättelsekapacitet och hade
inte ens någon tolk, rapporterar FN-representanter.
De fredsbevarande soldaterna säger att de inte hade en aning
om att massakern förrän allt var över.
De kallblodiga avrättningarna i Kiwanja är en studie
i ohämmat våld, som utövas av väpnade grupper,
som konkurrerar om makt och tillgångar i östra Kongo.
Men händelserna är också ett typiskt exempel på
fortsatta misslyckanden i världens största, internationella
fredsstyrka, som har mandat att skydda det kongolesiska folket
mot brutalitet.
I det här fallet berodde misslyckandet på en kombination
av dålig kommunikation och brist på personal, inadekvat
utrustning, informationssammanbrott och katastrofal otur, säger
överstelöjtnant H S Brar, som för befälet
över de indiska FN-soldaterna i Kiwanja.
Men morden och den fumliga reaktionen på rebellernas offensiv
var symptomatiska för problemen, som har plågat FNs
fredsstyrka i Kongo i många år, påpekar Anneke
Van Woudenberg, erfaren forskare hos Human Rights Watch, som utredde
massakern. Rebellernas attack leddes av en man, som är efterlyst
och misstänks för krigsförbrytelser av Internationella
brottmålsdomstolen, tillägger Van Woudenberg.
”Kiwanja var en katastrof för alla. Människorna
förråddes inte bara därför att rebellerna
utsatte dem för förfärliga krigsförbrytelser
utan också därför att det internationella samfundet
svek dem”.
Bara det senaste året har hundratusentals kongoleser
tvingats på flykt från sina hem av rebeller, som gör
uppror mot regeringen och dess allierade miliser och som anförs
av en avhoppad armégeneral.
I en intervju förnekar rebellgeneralen Laurent Nkunda att
hans män har avrättat civila i Kiwanja. Han beskyller
i stället miliser, som står regeringen nära, för
att försöka misstänkliggöra hans soldater.
”Vi dödar inte befolkningen, och det är inte vår
stil att våldta och döda”, säger generalen.
Men utförliga intervjuer med offer, hjälparbetare och
människorättsexperter visar att Nkundas män genomförde
militära operationer dörr-till-dörr i två
dagar under vilka många unga män och andra dödades.
Problemen började 28 oktober när kongolesiska armésoldater
flydde från staden av rädsla för de antågande
Nkunda-soldaterna.
Soldaterna, som redan hade jagats bort förut av Nkundas män
lite längre söderut, plundrade och våldtog under
sin reträtt. De tog allt av värde och tvingade till
och med en del invånare att bära stöldgodset,
enligt vittnen och utredare. Vettskrämda civila tvingades
välja mellan två dåliga alternativ: följa
med plundrarna eller vänta och se vad rebellerna skulle göra.
Regeringssoldaterna hade försvunnit för länge sedan
när Nkundas män invaderade städerna Kiwanja och
Rutshuru utan att avlossa ett enda skott. De beordrade omedelbart
kvarvarande invånare att sätta eld på ett stort
flyktingläger med omkring 30 000 invånare, som hade
drivits på flykt av tidigare strider. Rebellernas argument
var att lägerinvånarna nu kunde återvända
till sina hembyar.
”De sade att det var säkert och att alla skulle vända
hem”, berättar Francoise Hazumutima, en pensionerad
lärare, som hade sökt skydd i lägret. ”Men
ingen av oss kände sig säker”, tillägger hon.
En vecka senare, 4 november, genomförde en milis kallad
Mai Mai en överraskningsattack mot Kiwanja. Men rebellerna
drev snabbt bort Mai Mai – och beordrade därefter alla
invånare att ge sig iväg.
Rebellerna kom till huset där en 25-årig handelsman
bodde. De bankade på dörren och hotade att skjuta sig
in. ”Det hördes skott överallt”, berättar
han och vågar inte säga vad han heter, eftersom han
är rädd för vedergällning. ”De frågade
om jag hade några pengar; de fick 200 dollar”. Sedan
åsåg han med förskräckelse hur rebellerna
tog sig in hos hans bror i huset bredvid. Denne hade inga pengar
att erbjuda. Rebellerna beordrade brodern att lägga sig på
marken. De knivhögg honom i nacken med sina bajonetter och
sköt honom därefter i huvudet. ”De sade att den
som inte har pengar är Mai Mai. Alla unga verkade vara dödsdömda”,
berättar den sörjande äldre brodern.
Muwawita Mukangusi berättar att hon var ute på åkern
tillsammans med sin man när skjutandet började. Deras
tre unga döttrar var hemma i bostaden, vilket fick Mukangusi
att bege sig hemåt med språng. Hennes man gömde
sig på åkern och återvände hem efter mörkrets
fall. Nästa morgon kom rebellerna. ”De tog min man”,
berättar hon gråtande. ”Jag hade 50 dollar i huset
och gav dem 25, men det var inte nog. Jag gav dem resten av pengarna,
men det räckte inte. De anklagade min man för att vara
Mai Mai”.
Rebellerna slog honom och tvingade sedan ned honom på marken.
Han sköts i huvudet.
Enligt vittnen och bitar av en video, var det Jean Bosco Ntaganda,
Nkundas stabschef, som beordrade rebellerna att döda. Ntaganda,
vars alias är The Terminator, är efterlyst av internationella
brottmålsdomstolen för tidigare förbrytelser i
det kongolesiska kriget.
Under tiden rådde det stor förvirring i den närliggande
FN-basen. Denna enhet är placerad på en plats som är
strategiskt olämplig. Den ligger i en dal som är mycket
sårbar för anfall och varifrån det är svårt
att övervaka kringliggande områden.
Enhetens enda tolk lämnade basen 26 oktober och fick ingen
ersättare förrän två veckor senare. Men även
i normala tider är kommunikationen mellan FN-enheten och
lokalbefolkningen mycket begränsad. För logistiska arrangemang
är de fredsbevarande soldaterna beroende av civila stabsmedlemmar,
som arbetar normala kontorstider och har ledigt på helgerna.
Befälhavare Brar, som inte kan tala med de flesta av invånarna
och som inte har tillgång till underrättelsekapacitet,
försökte skaffa sig en bild av händelserna via
en härva av rykten, spekulationer och desinformation.
”Under hela denna tid fanns ett informationsvakuum”,
säger han.
Med bara ett soldatkompani och tre pansarfordon var överstens
styrka kraftigt underutrustad. Man var tvungen att ställa
in patruller, därför att rebeller och miliser öppnade
eld med tunga vapen, som lätt hade kunnat genomborra FN-styrkans
fordon. Fredsbevararna uppger att de inte kunde se skillnad på
de olika väpnade grupperna och samtidigt var rädda att
skjuta mot civila.
Översten berättar att han fick order från högkvarteret
i den östkongolesiska staden Goma att rädda strandsatta
hjälparbetare och att leta efter en kidnappad utländsk
journalist. Om han hade skickat ut för många patruller
skulle han inte ha haft någon kvar för att skydda de
tusentals civila, som hade samlats runt FN-basen.
En sak som gjorde illa värre var att FN-styrkans pansarfordon
inte kunde ta sig fram i den leriga terrängen i de områden
som drabbades hårdast av våldet. Det var inte förrän
striderna var över som massakerns omfattning klarnade, när
FN-soldaterna hittade bostäder fulla av lik.
”Vi skickade ut patruller till områden som vi trodde
skulle attackeras, men vi kunde inte vara överallt på
samma gång”, säger översten.
© 2008 TEMPUS/International Herald Tribune
