Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
BENEDICT MANDER och CHARLES CLOVER
Moskva
Experter påpekar att tidpunkten för Medvedevs resa
inte är en tillfällighet, utan den motiveras i första
hand av en önskan från Moskvas sida att demonstrera
att Ryssland kan blanda sig i politiken på USAs bakgård
på samma sätt som USA ökade stödet till Georgien
efter kriget mot Ryssland i augusti. Ryssarna vill visa
att spelet har två deltagare, säger Dimitrij
Simes hos Nixon Center i Washington. Detta är ett uppenbart
budskap till USA. Affärer är också inblandade,
och Ryssland har konkreta affärsintressen i Venezuela, men
det hade man inte behövt skicka presidenten för att
ta hand om. Resan har politiska motiv, fortsätter Simes.
Förutom att erbjuda hjälp med konstruktionen av Venezuelas
första kärnreaktor, som enligt upprepade försäkringar
från Chávez har enbart fredliga ändamål,
besöker Medvedev flottövningar i Karibiska havet. Brasilien,
Kuba och Peru inkluderas också i rundresan.
Chávez, som har besökt Moskva tre gånger bara
i år, fördjupar sin allians med Ryssland med målet
att utmana Washingtons inflytande i regionen men också för
att minska beroendet av traditionella källor till krediter
och investeringar.
Venezuela hoppas att etableringen av en bilateral bank för
att finansiera utvecklingsprojekt (det finns redan liknande samarbetsbanker
med Iran och Kina) ska bli ett sätt att kringgå krånglig
och kostsam tillgång till mer traditionella kreditkanaler.
Medvedevs besök stärker också tidigare ingångna
avtal med ryska företag om att utveckla Venezuelas energi-
och mineraltillgångar. Det finns också planer på
att etablera en direkt flygrutt mellan Caracas och Moskva.
De flesta är eniga om att Venezuelas allt varmare relationer
med Moskva är provocerande, och det är uppenbart att
närmandet påskyndades av USAs stöd till Georgien
efter konflikten i augusti. Det man ser nu är ett försök
från både Rysslands och Venezuelas sida att utmana
USAs dominanta ställning. Men Venezuelas högljudde president
nöjer sig inte med att irritera det som han kallar imperiet.
En av grundpelarna i Venezuelas förhållande med
Ryssland är att säkra tillgången till investeringar
och teknik, som kapitalistiska företag inte vill hjälpa
till med, säger José Antonio Ejido, som företräder
Institutet för diplomatiska studier vid Venezuelas utrikesdepartement.
Efter svårigheter att attrahera privata investeringar för
utveckling av Venezuelas naturgasreserver de största
i Sydamerika började ryska Gazprom borra för
två veckor sedan i Venezuelabukten tillsammans med Venezuelas
statliga energibolag, PDVSA.
Venezuela har blandade erfarenheter av internationella bolag,
som nu tvekar att investera, inte minst sedan ExxonMobil och Conoco
Phillips övergav mångmiljardinvesteringar sedan den
venezolanska staten i fjol tog majoritetskontroll över flera
projekt i det oljerika Orinocobältet.
Den senaste kontroversen exploderade i början av november
när regeringen presenterade planer på att ta över
en av Latinamerikas största guldgruvor, som drivs av kanadensiska
Crystallex. Regeringen planerar nu att utveckla gruvan i samarbete
med Rusoro, ett företag som stöds av den ryska staten
och som har ryska chefer.
Venezuelas strategiska partnerskap med Ryssland kan möjligen
mildra landets osäkra investeringsklimat; andelen direkta
investeringar från utlandet är låg. 2007 fick
Venezuela bara 600 miljoner dollar i direkta investeringar jämfört
med 15,3 miljarder dollar till Chile och 37,7 miljarder till Brasilien.
Somliga undrar om Venezuelas vänskap med mäktiga antagonister
till USA, som exempelvis Ryssland, grusar förhoppningarna
om bättre relationer med en ny administration under Barack
Obama,
John Walsh, analytiker hos Washington Office on Latin America,
är optimistisk: Det finns goda chanser att relationerna
förbättras, men det betyder inte att Chávez ger
upp sitt mål att skapa en multipolär värld,
säger han. Bush var en perfekt sparringpartner, som
stärkte Chávez politiskt. Det blir inte lika lätt
med Obama, tillägger Walsh.
Edijo i det venezolanska utrikesdepartementet säger: President
Obama måste, vare sig han gillar det eller ej, hantera det
faktum att länderna på Onkel Sams bakgård numera
för självständig utrikespolitik och själva
bestämmer vilka som är pålitliga samarbetspartner.
© 2008 TEMPUS/Financial Times