Tempus 2009 v 01/2

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51 2009: 01/02

Sydafrikas hjältar har blivit parasiter

Jacob Zuma planerar att bli Sydafrikas president i vår. Men hans Afrikanska nationalkongress (ANC), som har styrt landet i nästan 15 år, anses numera ha blivit en självgod och korrumperad politisk rörelse. En grupp avhoppare är i färd med att utmana det gamla anti-apartheidpartiets monopolställning.

HORAND KNAUP
Kapstaden, Sydafrika
Kandidaten är på plats, och fotbollsstadion i Langa i Kapstaden är fullsatt. Utanför arenan finns regionens äldsta kåkstad, och bortanför den ligger stadens största soptipp.
Det är söndag mitt på dagen, och en sak kan man vara säker på, nämligen att partiets organisationsförmåga fortfarande är intakt: bussen kommer punkligt, banderoller och t-tröjor delas ut enligt plan; inledningstalarna värmer upp publiken och ur högtalarna dånar kamraternas kampsång: ”Ge mig mitt automatgevär!”. Det är presidentkandidaten Jacob Zumas kampsång.
På Langastadion råder alltjämt den rätta världsordningen, d v s den ordning som hör hemma i Jacob Zumas värld. Här finns svarta och vita, goda och onda och slagkraftiga lösningar. Galopperande kriminalitet? ”Regeringen måste sätta hårt mot hårt”. Dödsstraff? ”Om majoriteten vill ha det – varför inte?”. Vanvårdade barn och ungdomar? ”Om ungdomarna hyste den sorts respekt, som mina föräldrar lärde mig, skulle vi inte ha några gatubarn och ungdomsbrottslingar”.

Rustik populism

Den 66-årige Jacob Zuma reser land och rike runt. Han skakar händer, knackar dörr i kåkstäderna, träffar entreprenörer, industriledare och publicister. Sedan ett år tillbaka är han ledare för regeringspartiet ANC, och i vår blir han Sydafrikas statsöverhuvud. Och därmed inleds en ny era i Sydafrika.
Zuma vill befria Sydafrika en andra gång. Den här gången gäller det befrielse från följderna av Thabo Mbekis nioåriga styre. Mbeki är en man som lovade mycket men inte infriade särskilt många löften.
Zumas väg till toppen kantas av gränslös populism, rustik folklighet och maktbegär.
Detta visade han prov på exempelvis i slutet av september, när han förvisade sin företrädare på partiledarposten, Mbeki, från politiken och satte en profillös politiker, Kgalema Motlanthe, på posten som statsöverhuvud under en övergångsperiod.
Så långt gick det ganska väl för Zuma, hans popularitet ökade stadigt. En domare ogiltigförklarade en stämningsanmälan mot honom, och ryktena om hans delaktighet i en vapenaffär tystades ned. Det såg faktiskt ut som om han även hade klarat sig helskinnad från andra skandalösa rättsliga affärer.
Han var bl a åtalad för att ha våldtagit en kvinna, vilket han försvarade med att han som stolt zulu inte kunde avvisa en kvinnas invit. För att skydda sig mot HIV hade han duschat omedelbart efter sexakten, sade Zuma i rätten. Idag förnekar Zuma detta uttalande.

En förebild för hela Afrika

Klavertrampen har uppenbarligen inte hindrat hans politiska karriär. Men sedan i september är det något annat som sätter käppar i hans hjul. Ledande ANC-medlemmar, däribland Mbekis försvarsminister, Mosiuoa Lekota, och den f d regionale ledaren Mbhazima Shilowa, har lämnat ANC och bildat ett parti för avhoppare: Cope (Congress of the People, d v s folkkongressen).
Eftersom Cope inte kan beskyllas för att vara ett parti för de vita har det stora möjligheter att försvaga ANCs ställning.
Hela Afrika kommer att vända blicken söderut i mars eller april när Sydafrika går till val. Sydafrika har Afrikas största ekonomi, landet besegrade apartheidregimen på egen hand med minimalt användande av våld, och det 97 år gamla ANC, Afrikas äldsta parti, ses fortfarande som en förebild. Om något går snett i Sydafrika hotas, enligt många, hela södra Afrika av oroligheter.

Övertramp och skällsord

Jacob Zuma har gått en lång väg sedan han 17 år gammal gick med i ANC. Han räknas som vänster, han stöds av facket och kommunisterna, han vill tillmötesgå näringslivet men samtidigt lovar han de fattiga bättre tider. Han ser alla som antingen vänner eller fiender – det finns ingenting däremellan.
På partikongressen i december 2007 överröstade Zumas anhängare Mbekis anhängare. Zuma valdes till partiledare. Knappt hade han krönts förrän hundratals Mbeki-anhängare förlorade sina jobb och platser på röstsedlarna.
Rollen som verbalt slagträ spelades av Julius Malema, ledare för ANCs ungdomsförbund. ”Vi är beredda att dö för Zuma”, ropade han på ett möte. Det var långt ifrån Malemas enda övertramp; han behöver nämligen inte hålla igen, eftersom hans förebild inte gör det. Zuma baktalar sina politiska rivaler och kallar dem ”hundar”. Mbeki betecknades kort före sin avgång som ”en död orm”.

Korruption i ANC

Den sortens språk och arrogans undergräver Nelson Mandelas gamla parti. Sydafrikanerna är vid det här laget trötta på slagord; de vill se lösningar på problemen och strategier för att åtgärda fattigdomen och kriminaliteten.
ANC ska berömmas för sin kamp mot de vitas diktatur, men nu har Sydafrika blivit ANCs byte.
Den som vill ansöka om en statsfinansierad bostad har inga möjligheter att kringgå en eller annan ANC-byråkrat. Den som vill utnyttja landreformen måste gå via partiet. 30 000 byråkrater ska i dagarna försvara sig mot misstankar om att de har stoppat pengar i egen ficka i samband med fördelningen av statliga bostäder.
Nyligen utnämndes Mnyamezeli Booi, som på statens bekostnad har låtit vänner resa och bo på hotell, till fraktionsledare i ANC. Mot den f d regeringschefen i Limpopoprovinsen, Ngoako Ramatlhodi, har det väckts åtal på grund av misstankar om att han har försnillat motsvarande 370 000 euro.
I den halvstatliga kanalen SABC styr ANC-ledningen som om kanalen vore partiets PR-avdelning. Det finns f d toppmän inom ANC, som Tokyo Sexwale och Cyril Ramaphosa, som har skrapat ihop förmögenheter på flera miljoner. De kan knappast kalla sig ärbara män.
”Dagens parasiter är ofta gårdagens hjältar”, konstaterar nobelpristagaren i litteratur, Nadine Gordimer.

Inte ens VM inspirerar

Nästan ingen annan stans på jorden är skillnaden mellan fattig och rik så stor som i Sydafrika. Drygt 18 000 mord per år ger också Sydafrika ännu en topplacering som ”dödens fält”, vilket till och med landets säkerhetsminister erkänner. Den inofficiella arbetslösheten uppgår till drygt 30 procent, den förväntade livslängden är 49 år, vilket är märkbart lägre än genomsnittet för Afrika. HIV och aids förkortar mångas liv.
2007 trodde fortfarande 44 procent av sydafrikanerna på en bättre ekonomi inom två år; 2008 var det bara 26 procent som delade denna optimism.
Hälsovården, brottsligheten, utbildningssystemet, landreformen – inte inom något av dessa områden verkar det som om regeringen har grepp om läget.
Även när det gäller världsmästerskapet i fotboll 2010, som i början välkomnades som ett tillväxtfrämjande evenemang, har sydafrikanerna intagit en mer realistisk attityd. Det finns i och för sig inget reservland och ”ingen plan B”, vilket Fifa-chefen Sepp Blatter försäkrade nyligen, och de sydafrikanska arenorna kommer sannolikt att vara klara i tid, men priserna har stigit i höjden, byggherrarna dikterar spelreglerna, och kostnaderna tär på både budgetar och humör.

Det förflutna

Tysken Robert Holmes leder stadionbygget i Kapstaden för en tysk arkitektbyrås räkning. 68 000 människor kommer att få plats. Men vad händer sedan när det fyra veckor långa evenemanget är över och driftkostnaderna fortsätter att belasta stadens budget?
Behöver Sydafrika sådana här arenor?, undrar inte bara Holmes. I Kapstaden och Johannesburg kan man tänka sig stora konserter och andra publiklockande arrangemang, men i Port Elizabeth och Durban?
En sommarfest som den i Tyskland 2006 lär det inte bli i Sydafrika 2010. VM spelas mitt i den sydafrikanska vintern, och landets egna spelare har liten chans att överleva den första omgången.
Men kandidaten Jacob Zuma agerar som om allt detta inte angår honom. Han dansar på podiet på Langastadion i Kapstaden och hans anhängare jublar. ”Vi är landets äldsta parti. Vi har de bästa ledarna, och vi har hjältarna. Och många i våra led gav sina liv för friheten”, ropar Zuma.
Det förflutna är det enda som ANC har kvar att erbjuda.

Nya värderingar behövs

I centrala Johannesburg, där vita knappt vågar visa sig, har metodistkyrkans biskop, Paul Verryn, sin kyrka. Här huserar han sedan elva år i ett anspråkslöst höghus, dit mängder av flyktingar, arbetslösa och sjuka människor söker sig. De övernattar i kyrksalen, slår läger på golvet. Här luktar svett och ibland urin.
”Politikerna talar om fattigdom, men de har ingen aning om hur förtvivlad situationen är för många människor som söker sig hit”, säger Verryn.
Han har just via telefon försökt hjälpa en flykting från Zimbabwe som har fastnat i det byråkratiska ekorrhjulet. Hos enkla människor finns en ”blind tilltro” till ANC, säger Verryn. ”Men”, tillägger han, ”behovet av nya politiska värderingar blir allt tydligare”.
Zuma är den siste som skulle kunna företräda dessa nya politiska värden. 2004 anklagade Verryn Zuma för att underblåsa ”en latent rasism” i Sydafrika. Verryn förstår de sydafrikaner som känner sig tvingade att lämna landet.

Osäkerheten skrämmer

Hout Bay är en av Kapstadens mer välmående stadsdelar. Investeringsbankiren Lara Ellis bor här tillsammans med sin man, en f d yrkesofficer, som arbetade i kåkstäderna för ANCs räkning. Paret har två barn, trädgård, swimmingpool, hundar – familjen ser ut att leva gott.
Ellis hör till en upplyst grupp vita, som en gång i tiden hoppades mycket på ANC. Hon entusiasmerades av Nelson Mandela, men sedan blev hon djupt besviken. Nu sitter hon på sin packade resväska. ”ANC förespråkade ett enat Sydafrika. Men vad händer? Raka motsatsen!”, säger hon. Hon väntar sig ingenting av Zuma, hon kan inte förstå att ANC valde honom till ledare.
Det värsta är emellertid bristen på säkerhet. Det är huvudorsaken till att hon och hennes man för en tid sedan flyttade från Johannesburg till Kapstaden, men också i Hout Bay hörs skottlossning på nätterna. Och sedan en inbrottstjuv upptäcktes på glasverandan utanför vardagsrummet för några månader sedan vill Lara Ellis bara flytta härifrån. ”Jag är så trött på allt här”, säger hon.

Rättsväsen under press

Även den prisbelönade vite karikatyrtecknaren Jonathan Shapiro har gjort slut med ANC. Under apartheidregimen stödde han befrielsekampen. Men när han i början av september offentliggjorde en teckning, som visar hur ledarna för landsorganisationen, ANCs ungdomsförbund och kommunisterna håller fast Justitia så att Zuma med neddragna byxor ska kunna våldta henne, var det slut med ANC-ledningens tolerans.
Teckningen var en anspelning på det massiva tryck, som Zumas medarbetare och anhängare utövade på rättsväsendet när han hotades av en rättegång i somras. I flera dagar var Shapiros karikatyr diskussionsämne nummer ett i hela Sydafrika. ”Han kommer att ruttna i helvetet!”, ropade partifolk på offentliga möten. ”Utfrysningen kom snabbt och brutalt. Något sådant har jag aldrig varit med om”, säger Shapiro. Zuma har stämt honom för förtal och kräver motsvarande en halv miljon euro i skadestånd.

Skolan har blivit sämre

Ibuyusyye Swartbooi skulle vara hjälpt med mycket mindre pengar än så. Hon är lärare i en grundskola i den fattiga stadsdelen Khalyelitsha i Kapstaden. I skolan går tusen barn, klasserna är stora, salarna är små – och Swartboois skola tillhör ändå en av de bättre i denna del av staden. I skolsalarna finns bänkar, svarta tavlor och stolar, vilket är ovanligt i kåkstäderna. Men det mest elementära saknas ändå.
Många barn är hungriga när de stiger av skolbussen på morgonen, och undervisningen kan inte börja förrän de har fått något i sig. ”När barnen ska skriva har vi inga fungerande pennor”, klagar Swartbooi, ”och 40 barn måste dela på 16 läroböcker”.
Kunskapsnivån hos barnen speglar bristerna. Inte ens 30 procent av eleverna klarar grundskolan med godkända betyg. ”På apartheidtiden var resultaten mycket, mycket bättre”, säger Swartbooi.

Utmanaren Cope

De som är besvikna på ANC samlas runt den f d försvarsministern Mosiuoa Lekota och provinsledaren Shilowa. Det är de som har grundat Cope. De har många sympatisörer bland landets intellektuella, i städerna och bland folk som tillhör medelklassen. Det påstås att de, sedan partiets tillkomst i oktober förra året, har fått 430 000 medlemmar, en siffra som inte går att kontrollera.
Hur som helst betyder Copes framgångar att ANC har hamnat i sin värsta kris sedan maktövertagandet.
”Kamraterna i ANC tänkte bara på sig själva”, säger Nyameko Pityana, som länge har tillhört Sydafrikas Människorättskommission och är vicerektor för universitetet i Pretoria. Från att ha varit ANC-anhängare har han blivit en skarp ANC-kritiker. Han tror att Cope kan räkna med drygt 20 procent av väljarna i Kapprovinsen, vilket skulle ge ANC mindre än 50 procent. Det i sin tur vore en katastrof för det maktbärande partiet.
”Vi behöver nya människor i toppen som är moraliskt trovärdiga”, säger Pityana.

Striden hårdnar

Finns det trovärdiga ledare i Cope? Mbhazima Shilowa är en kraftig man med brett ansikte som har pressat in sig i en äggskalsfärgad kostym, till vilken han bär rosa skjorta. I sådana kläder blir man inte folkets man i Sydafrika. Men det som talar för Shilowa är att det inte finns några misstankar mot honom om mygel och korruption. Detsamma kan sägas om Lekota. Detta är ovanligt när det gäller ledande ANC-personer.
Men för övrigt gör ledarduon ganska vaga politiska uttalanden. ”Vi är ett parti med jämlikhet för ögonen, ett socialdemokratiskt parti som satsar på tillväxt och fattigdomsbekämpning”, säger Cope.
Cope vänder sig till medelklassen och försöker också värva vita anhängare. Enda gången Lekova blir konkret är när det handlar om ANC. ”ANC har frångått sina principer”, säger han. Och det sätt som Thabo Mbeki behandlades på var att jämföra med en kupp, enligt Lekova.
Copes partiprogram må vara vagt, men iscensättningen är briljant. Var annan eller var tredje dag presenterar Cope en ny känd ANC-avhoppare och nya, slagkraftiga paroller. ANC reagerar enligt invant mönster och beordrar sina anhängare att störa och sabotera Copes valmöten och hota dess anhängare.
En medarbetare till Lekota misshandlades nyligen av okända personer och skickades hem med följande budskap: ”Säg till din chef att det är hans tur nästa gång”.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel