Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
DELPHINE STRAUSS
Ankara
Premiärminister Recep Tayyip Erdogan gjorde i söndags
sitt första besök i EUs högkvarter sedan i december
2004, när han lyckades få EU att gå med på
att inleda medlemskapsprocessen efter mycket hårda förhandlingar.
Nästan omedelbart därefter inträffade en rad politiska
kriser i Turkiet som störde arbetet med de reformer, som
är nödvändiga för att Turkiet på sikt
ska kunna bli medlem i unionen. Samtidigt har opinionen i EU blivit
mer avvisande och en ömsesidig misstro har slagit rot.
2009 blir avgörande för Turkiets medlemskapschanser.
I december förra året uppmanade Internationella krisgruppen
(ICG) båda sidor att ”bryta nedåtspiralen innan
den ena eller den andra parten avbryter förhandlingarna,
som kan visa sig omöjliga att påbörja igen”.
Den största osäkerheten gäller utgången
av fredsförhandlingarna mellan grek- och turkcyprioter. En
lösning i Cypern skulle i ett slag undanröja ett av
de största hindren för turkiskt EU-medlemskap. Men om
förhandlingarna misslyckas och Turkiet inte öppnar sina
hamnar för grekcypriotisk trafik innan tidsfristen löper
ut senare i år kan det hända att medlemskapsförhandlingarna
läggs i malpåse för gott.
Förhandlingarna kan hur som helst avbrytas på grund
av tekniska orsaker. Om inte Turkiet skyndar på reformarbetet
och EU går med på att inleda överläggningar
på områden som för närvarande blockeras
av Cypern eller andra medlemsländer finns det snart inga
mer nya kapitel att börja förhandla om.
Nu verkar det som om Erdogan vill sätta fart på
processen. Nyligen utsåg han den nära medarbetaren
Egemen Bagis till chefsförhandlare med EU. Posten innehades
tidigare av utrikesminister Ali Babacan, som egentligen inte har
haft tid att ägna sig åt frågan på grund
av många andra arbetsuppgifter.
Lanseringen nyligen av en statlig, kurdisk tv-kanal, försök
att reparera relationerna med landets religiösa, alevitiska
minoritet och parlamentets antagande av ett länge väntat,
nationellt reformprogram antyder också att regeringen vill
sätta fart på de EU-sponsrade reformerna.
Nyckelfrågan är emellertid huruvida Erdogans EU-ambitioner
för Turkiets del är så starka att han är
beredd att angripa de allra viktigaste frågorna eller om
han bara försöker undvika ett totalhaveri genom att
ta tag i några frågor.
Den tidigare reformvågen, som gav Turkiet trovärdighet
och ledde till medlemskapsförhandlingar, ägde rum när
Abdullah Gül drev på processen. Han innehar numera
den mer ceremoniella presidentposten.
Sinan Ulgen, chef för en tankesmedja i Istanbul, säger
att mötet i söndags med EUs ledare var ett försök
att få honom att inse att reformer brådskar. Ulgen
tror inte att förhandlingsprocessen ingår i Erdogans
”långsiktiga strategi” om inte EU först garanterar
Turkiet medlemskap på sikt.
Andra bedömare är mer optimistiska. Krönikören
Mehmet Ali Birand skrev att utnämningen av Bagis signalerar
nya friska tag från Turkiets sida. Men eftersom den nye
EU-förhandlarens viktigaste kvalifikation är hans närhet
till Erdogan hänger allt i slutänden ändå
på om Erdogan verkligen eftersträvar medlemskap i EU
för Turkiets räkning.
Om Erdogan vill att Turkiet ska bli medlem måste han först
komma till rätta med politiska motsättningar, som gör
det svårt att driva igenom även de minst kontroversiella
lagar och med den utbredda skepsis som gäller EUs vilja att
ge Turkiet rimliga medlemskapsvillkor.
Många turkar är mycket angelägna om att Turkiet
ska gå med i EU och att medlemskap är bästa sättet
att åstadkomma interna förändringar. ”Vi
behöver pressas i rätt riktning”, säger Elif
Bilgi Zapparoli, chef för EFG Securities i Istanbul.
”Jag vill att Turkiets ska gå med i EU på grund
av sociala frågor – demokrati och demokratiska värderingar”,
säger Sani Sener, som är vd för flygplatsadministratören
TAV. ”Turkiet måste i slutänden tillhöra
Europa”, avslutar han.
© 2009 TEMPUS/The New York Times
