Tempus
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
SU-HYUN LEE
Söul
Efter det att Ahn Mi Ock hade hoppat av från Nordkorea 2006
blev hon mycket förvånad över att de flesta sydkoreaner
bor i små lägenheter och kämpar hårt för
att över huvud taget kunna köpa bostad.
Den 44-åriga Ahn hade väntat sig att hon i Sydkorea
skulle erbjudas den lyxiga livsstil som åskådliggörs
i tv-serier, som hon hade sett tack vare insmugglade DVD-skivor.
Det föll henne aldrig in att de flott klädda människorna,
som smuttade på champagne i vackra trädgårdar
och stilfullt möblerade salonger, inte var vanliga, genomsnittliga
sydkoreaner.
När jag först kom hit satt jag som klistrad vid
teven hela tiden, berättar Ahn, f d teckningslärare,
som nu arbetar i en restaurant.
De flesta nykomlingarna från Nordkorea bor i ca tre månader
i statliga läger, där de undervisas i kapitalism och
demokrati. De får också lära sig praktiska färdigheter
som att använda bankomat och hushållsmaskiner.
Många känner sig ändå mycket osäkra
när de tar steget ut i verkligheten. De har ingen erfarenhet
av fria medier, och 60 års separation mellan Nord- och Sydkorea
betyder att många nordkoreaner tycker sig tala ett helt
annat språk.
Första gången jag såt en musikvideo begrep
jag inte ett ord av rappsången, fast den var på koreanska,
berättar Yu Chong Song, som studerar kinesiska vid Dongkukuniversitetet.
Avhoppare från norr berättar att den typiske tv-tittaren
i Nordkorea kanske tittar en halvtimme på nyheter om ledaren
Kim Jong Il och vad han har gjort under dagen. Sedan kommer en
timme med någon tv-serie, som ofta involverar nationens
öde, förutsatt att tillgången på el tillåter
fortsatt tv-tittande.
När det gäller tidningar i Nordkorea är det bara
de mest privilegierade som kan prenumerera. De som har haft tillgång
till tidningar uppger att de är hopplöst förutsägbara
och att bästa sättet att använda tidningspapper
är till att rulla cigaretter.
De flesta nordkoreaner, som kommer till Sydkorea, tillbringar
minst tre timmar dag framför teven de första sex till
tolv månaderna. Det beror dels på det varierande programutbudet
och dels på att de i början saknar jobb och vänner.
Den förre datorläraren Kim Heung Kwang, som numera
arbetar för en organisation som hjälper nordkoreanska
avhoppare att få jobb, berättar att det var genom att
titta på tv som han lärde sig att en värd alltid
ska bjuda gäster något att dricka. Jag måste
inte bara bjuda på något, utan jag ska dessutom fråga
om de vill ha kaffe eller te, med eller utan mjölk och socker
etc.
Det finns dock gränser för hur mycket man kan lära
sig via medierna. Det är inte heller alldeles säkert
att medierna ger en sann bild av livet i Sydkorea.
Jag slutade titta på tv-serier, eftersom de hindrade
mig från att ta kontakt med riktiga människor,
säger Kim Heung Kwang, som berättar att han i början
trodde att Sydkorea var ett land där älskarinnor var
så hårdhudade att de uppmanade sina älskares
fruar att dra åt skogen.
Ahn var i början orolig för hur hennes 19-åriga
dotter skulle hantera Sydkoreas män, som efter vad Ahn kunde
förstå ägnade mycket tid åt att söka
tillfälliga romanser.
Alla låneord, framför allt från engelskan,
i Sydkorea förvirrar många nordkoreaner. Ännu
svårare att förstå är mediernas roll i samhället.
Nordkoreanerna är chockerade över att de sydkoreanska
medierna kritiserar statschefen. Jag fattar inte att president
Lee Myung Bak kan fortsätta styra landet efter så hård
kritik, säger Cho Eun Hee, som studerar vid ett specialgymnasium
för flyktingar från norr. Alla intervjuade nordkoreaner
säger att de välkomnar rätten att kritisera de
styrande, men de tycker ändå att det är lite för
mycket av det goda. Bilder av politiker som slåss
mot varandra i nationalförsamlingen kan inte vara bra för
landets image, säger Ahn.
Med tiden och i takt med att nykomlingarna lär sig att läsa
och förstå mediernas budskap blir de också mer
beroende av dem. Jag läser alla ledare jag kommer över
för att lära mig att uttrycka egna idéer och
förstå andras, säger studerande Cha Eun
Chae, som är 20.
© 2009 TEMPUS/The New York Times