Tempus 2009 v 09

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09

Östeuropa kan inte betala räkningen

Ända sedan Berlinmuren föll har länderna i Östeuropa varit viktiga allierade till USA. De har anammat kapitalism av amerikanskt snitt och tagit stora lån i västeuropeiska banker för att finansiera sin utveckling. Nu är det dags att betala räkningen.

NELSON D SCHWARTZ
Paris
Utvecklingsboomen som förvandlade Polen, Ungern och andra f d sovjetiska satellitstater till heta marknader är nu på väg att kollapsa, vilket innebär nya risker för det globala finanssystemet och därmed också för USA.
I förra veckan föll kurserna på Wall Street sedan Moodys hade varnat för att västerländska banker, som har engagerat sig starkt i Östeuropa, står inför hårda tider. Detta väckte i sin tur nya farhågor hos investerare om att problemen sprider sig till regioner utanför Europa.
”Det finns en dominoeffekt”, säger Kenneth Rogoff, professor vid Harvard och f d chefsekonom i Internationella valutafonden (IMF). ”De internationella kreditmarknaderna är ihopkopplade, och en kreditkris i Östeuropa och Baltikum kan mycket väl leda till att kurserna i New York faller”.

Farorna tornar upp sig på flera fronter. De stora europeiska ekonomierna, inklusive Storbritannien, Frankrike, Tyskland och Spanien, har redan recession, och många av deras största banker har minskat sin utlåning både hemma och utomlands.
För Central- och Östeuropa, som har haft några år med mycket snabb tillväxt tack vare frikostiga krediter från västeuropeiska banker, kunde kreditåtstramningen inte ha kommit vid en sämre tidpunkt. Länderna, som redan är illa åtgångna av den globala avmattningen, står nu på randen till en nedåtspiral när lånemöjligheterna försvinner. Den genomsnittliga tillväxten i Öst- och Centraleuropa minskade till 3,2 procent förra året jämfört med 5,4 procent 2007. I år väntas tillväxten krympa med 0,4 procent eller mer.

Till detta kommer nya farhågor: internationella experter befarar att den värsta regionala, ekonomiska krisen sedan Berlinmurens fall kan ge upphov till en epidemi bland regionens valutor av det slag som inträffade under den asiatiska finanskrisen i slutet av 1990-talet. Då hade tillväxtmarknader som den thailändska lånat i utländska valutor för att underblåsa tillväxten, men plötsligt hade dessa länder större skulder än vad de kunde betala tillbaka när deras egna valutor förlorade i värde.
Efter en topp förra sommaren har värdet av den polska valutan nu minskat med 48 procent mot euron; Ungerns har fallit 30 procent och Tjeckiens 21 procent.
I måndags försökte centralbankerna i Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckien återupprätta lugnet med uttalanden om att senaste tidens kursfall inte kunde rättfärdigas på ekonomiska grunder.

Västerländska banker löper risk att få ännu fler dåliga lån på halsen. Ett annat problem är att stora institutionella investerare i Västeuropa – banker, pensionsfonder och försäkringsbolag – har stora innehav av östeuropeiska skulder. Om bankerna behöver nya infusioner av kapital från västerländska regeringar, vars budgetar är ansträngda på grund av stimulanspaket och sociala skyddsnät, kan det sätta ytterligare press på euron.
”Hoten mot mer utvecklade ekonomier går via kanaler till deras banker”, påpekade chefen för IMF, Dominique Strauss-Kahn i en intervju för en tid sedan.
I takt med att nedgången förvärras i hela Europa kan oviljan att ta risk sprida sig snabbt till andra delar av världen. En del investerare, som har skadats av de krympande marknaderna i Europa, tvingas sälja amerikanska tillgångar för att få fram pengar, vilket ökar pressen på den amerikanska aktiemarknaden, som redan är svag på grund av farhågor om nationalisering.
”Det är en enda stor transatlantisk penningmarknad, och bankerna lånar till och av varandra hela tiden”, säger Simon Johnson, en annan veteran från IMF som numera undervisar vid MIT. ”Deutsche Bank och UBS och Goldman Sachs och Citi – alla är involverade med varandra”.

I Östeuropa har riskerna ökat också för västerländska företag som gör affärer där. Till för kort tid sedan var t ex Östeuropa och Ryssland ljuspunkter för de hårt ansatta amerikanska bilföretagen Ford och General Motors. I Polen, där GM har en stor fabrik, ökade försäljningen förra året med tio procent till 38 000 bilar, medan försäljningen i Ryssland ökade med 30 procent till 338 000 fordon.
Sedan dess har emellertid efterfrågan sjunkit skarpt. I de baltiska länderna, som var bland de första att känna av avmattningens kyliga vindar, minskade GMs försäljning med i genomsnitt 57 procent de sista månaderna 2008.

Några av krisens värst drabbade offer är de tiotusentals arbetare som enträget har arbetat sig till lite välstånd bara för att se drömmarna krossas när jobben försvinner och de finansiella systemen brakar samman.
Eftersom de försvagade valutorna i Östeuropa gör det dyrare att importera varor och betala skulder till utlandet har regeringarna minskat sina utgifter och reducerat de offentliga tjänsterna, vilket har resulterat i en våg av allt våldsammare protester i hela regionen.
Förra fredagen blev koalitionsregeringen i Lettland, där ekonomin krympte med drygt tio procent på årsbasis under januari, den andra europeiska regeringen efter Islands som föll på grund av krisen.
I Ukrainas huvudstad, Kiev, ägde stora demonstrationer runt i fredags samtidigt som sparare flockades utanför bankerna för att ta ut sina pengar.

Krisen har tvingat IMF att rycka in. De senaste månaderna har fonden lånat miljarder till Ukraina, Island, Ungern och Lettland. ”Jag väntar en andra omgång lånsökare inom kort”, säger Strauss-Kahn.
”För två år sedan var många övertygade om att IMF aldrig mer skulle behöva rädda tillväxtekonomier att komma på fötter igen utan att finansmarknaderna skulle klara av det”, påpekar Jean-Claude Trichet, som är Europeiska centralbankens chef.
För Simon Johnson och andra experter på ekonomisk historia väcker den senaste tidens händelser i Europa – inte minst i Österrike, vars banker är djupt involverade i de östliga grannländerna – kusliga minnen från 1930-talet. Johnson påpekar att det var Wienbanken Creditanstalts kollaps 1931, som blev startskottet för det som blev den Stora Depressionen.
Johnson räknar inte med lika stor kalabalik denna gång, men han varnar för en lång period med minimal tillväxt i både Nordamerika och Europa – ungefär som Japans ”förlorade decennium” på 1990-talet.
USA var måhända utlösaren av dagens internationella finanskris, men amerikanerna bär inte ensamma skulden. ”Vi tände på, men många hade krutdurkar under sina hus”, säger Johnson.
© 2009 TEMPUS/The New York Times