Tempus 2009 v 08

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08

Vilken väg väljer Turkiet?

Turkiets premiärminister, Recep Tayyip Erdogan, uppträdde minst sagt självsäkert på Världsekonomiskt forum i Davos för några veckor sedan, och han hyllades av hela den muslimska världen. Frågan är vad det betyder för närmandet mellan Ankara och väst.

DANIEL STEINWORTH
Ankara
Det finns roller som den turkiske premiärministern behärskar med bravur. Det finns en Recep Tayyip Erdogan, som är full av omsorg om sitt folk och uppträder som en förlåtande landsfader. Denne Erdogan besökte för en tid sedan en ångerfull frisör, som i Saudiarabien hade dömts till döden för hädelse men benådats. Erdogan lyfte upp den benådade mannens lille son i armarna och gav honom en leksaksbil. Det finns också en Recep Tayyip Erdogan som är den beskyddande brodern. Han tar sitt folk i handen och för in det på nya vägar i svåra tider. Det är den Erdogan som efter en brand i ett turkiskt hus i tyska Ludwigshafen flög till Köln och varnade 18 000 turkar för ”assimilering”, som var ”ett brott mot mänskligheten”.
Det finns också en Erdogan som man helst går ur vägen för. Det är en stolt, mycket temperamentsfull man, som då och då får raseriutbrott. Denne man växte upp i en stadsdel i Istanbul som har fostrat många kämpar, i hamnkvarteren Kasimpasa.
Det var denne Erdogan som världen fick möta på Världsekonomiskt forum i Davos för några veckor sedan.

I Davos tappade sjömanssonen Erdogan från Kasimpasa besinningen när moderatorn David Ignatius avbröt honom två gånger under en känsloladdad Gazadebatt och dessutom lade handen på hans axel. Erdogan rusade i vredesmod från podiet och hotade att aldrig mer återvända till Davos, varefter han åkte hem i sitt flygplan Det var ett uppträde som världen inte lär glömma i första taget.
Han uppförde sig som en ”delikanli”, klagade en kritiker, som använde beteckningen på unga män i puberteten, som varken är barn eller vuxna. En annan kritiker jämförde Erdogan med Nikita Chrusjtjov, som slog skon i bordet under ett möte i FNs generalförsamling.
Men de flesta gillade Erdogans utbrott. Premiärministern talade ur hjärtat och tolkade sitt folks tankar. ”Jag är inte överhuvudet för en stam utan den turkiska republikens regeringschef”, rättfärdigade sig Erdogan senare i Istanbul inför jublande anhängare, som korade honom till ”Erövraren av Davos”.
”Jag gjorde det som måste göras. Jag kan inte tillåta att man ringaktar mitt land”.

Erdogans uppträde hyllades inte bara i det egna landet. Araber och iranier trodde inte sina öron när de hörde en turkisk regeringschef uttala sig mer radikalt om Israel än de flesta av hans muslimska ämbetskolleger. Århundraden av misstro mellan araber och osmaner var som bortblåst. Hade inte Erdogan redan tidigare antytt att Israel borde uteslutas ur FN och varnat för att ”Guds vrede” skulle drabba den judiska staten?
Demonstranter i Jemen och Syrien bär sedan dess Erdoganknappar på kavajslagen, och det islamistiska Hamas och Irans president, Mahmoud Ahmadinejad, skickade lyckönskningar. Överborgmästaren i Teheran utnämnde den turkiske premiärministern till hedersmedborgare.

I väst gnuggade man lite förvånat ögonen: är detta samma Turkiet som är medlem i Nato, som har normala förbindelser med Israel och som förhandlar om medlemskap i Europeiska unionen? Eller är det så att västmakternas enda allierade i den muslimska världen är i färd med att göra en helomvändning?
Nej, nej, försäkrar turkiska diplomater. Men väldigt mycket står ju på spel, t ex obemannade israelisktillverkade spionflygplan och handeln mellan Israel och Turkiet som är värd över två miljarder dollar per år.
Dessutom har Erdogan alltid propagerat för ”ett strategiskt partnerskap” med den judiska staten och som första turkiska regeringschef träffat den turkiska överrabbinen efter ett attentat mot en synagoga i Istanbul 2003.
Turkiet påstås också gilla rollen som medlare mellan Israel och Syrien.
Men premiärministerns ovanligt Israelkritiska tongångar får många att spetsa öronen. ”Erdogan känner sig starkare än någonsin”, deklarerar journalisten Metin Münir i Milliyet. Men varför? Var hämtar Erdogan sin styrka?

Med nöd och näppe undkom Erdogans konservativa, milt islamistiska regeringsparti, AKP, att bannlysas förra sommaren. Och klyftan mellan det sekulära etablissemanget och de religiösa uppkomlingarna har knappast minskat sedan dess. Snarare har maktkampen gått in i en ny rond, och den utkämpas framför allt runt en mystisk, hemlig organisation kallad Ergenekon.
Den turkiske riksåklagaren hävdar att Ergenekon är ett terrornätverk bestående av ultranationalistiska militärer, akademiker, poliser och figurer från den undre världen, som har förberett en kupp mot regeringen.
Deras påstådda plan var att skapa ångest och kaos i landets andliga och ekonomiska ledarskap. Därefter skulle armén, sekularismens beskyddare, skapa ordning och reda, och en ny militärregim skulle installeras. Erdogan skulle ha avsatts.
Drygt 60 procent av turkarna tror att Ergenekon finns – och de stöder AKP-regeringens försök att krossa det olycksbådande nätverket.

Oppositionens politiker är emellertid skeptiska till regeringens åtgärder. De misstänker att det bakom Ergenekon döljer sig en AKP-plan att bryta militärens inflytande på politiken, försvaga de sekulära skikten och islamisera Turkiet.
Det ser hur som helst illa ut för dem som misstänks tillhöra Ergenekon. Den rättsliga processen mot de förmodade konspiratörerna pågår sedan i oktober, och nästan varje vecka görs nya gripanden. Den senaste häktningsvågen ägde rum i januari.
”Det är ett elände, vi lyckades inte störta denna regering”, undslapp sig för ett par veckor sedan Dogu Perincek, ledare för det vänsternationalistiska Arbetarpartiet, som är en av de huvudmisstänkta.
Ergenekon, som från början grundades för att störta Erdogan, verkar nu ha fått en motstridig verkan. Nätverket har lockat allt fler turkar att sluta upp bakom AKP. När polisen hittade vapen och dödslistor hos misstänkta konspiratörer blev folk rädda på allvar. ”Det verkar som om vi måste se oss för mycket noga. Under varje hus kan det finnas en vapengömma”, skrev publicisten Sevda Türküsev.
Men det finns å andra sidan en man som skyddar medborgarna: Erdogan.

Hela historien är minst sagt pinsam för militären. I mitten av januari hittade Ergenekonutredare inte bara två dussin handgranater, gevär och ammunition i en sommarstuga tillhörande överstelöjtnant Mustafa Dönmez utan också planerna på ett attentat mot Erdogan. Det var den nionde mordplanen som polisen har avslöjat.
Dönmez, som var på flykt, anmälde sig snabbt hos en militärdomstol för att inte hamna i händerna på Ergenekonåklagaren.
Även den ökände generalen Veli Kücük skyddade sig i många år på detta sätt mot den vanliga rättvisans gång. Först efter pensionen kunde han ställas till svars.
Kücük, en godmodig farfarstyp, som är väldigt lik komikern Groucho Marx, misstänks vara en av Ergenekons ledare. När han greps var det första gången som en ledare i gendarmeriet ställdes till svars i Turkiet.
Armén har tills nu ansetts vara oantastlig. Men nu framställs försvarsmakten för varje vecka i allt sämre dager – och Erdogan i allt bättre.

Militären kunde i många år rättfärdiga sin inblandning i politiken med att den skyddade nationen mot det slags islamisering, som Erdogans politik tycktes stödja. Men för ett par veckor sedan stod det klart att generalstaben själv hade knåpat ihop ett islamiskt uppror. 35 internetsidor, den ena mer chauvinistisk än den andra, hade tillverkats av anställda hos militären, inte av folket, uppger tidningen Taraf.
”Militären har förlorat mycket av sin makt”, säger militärexperten Ali Bayramoglu. ”Det återstår att se om den fogar sig under Erdogan eller om den förbereder sig för något annat”, tillägger han.
Erdogan känner sig emellertid stärkt och höjer rösten i världspolitiken också.
Detta är ett viktigt år för honom och hans land – framför allt när det gäller förhållandet mellan Turkiet och Europeiska unionen.
I förhandlingarna har man nått en punkt som avgör om det blir ”genombrott” eller ”avbrott”, enligt konfliktforskare hos Internationella krisgruppen (ICG).
Någon lösning på Cypernfrågan finns inte inom synhåll ännu, och det har inte gjorts några märkbara framsteg när det gäller yttrande- och pressfriheten i Turkiet. I stället har Turkiet som enda land i Europa förbjudit YouTube.
Den turkiska författningen från militärkuppen 1980 gäller också fortfarande.

Ankaras hittills enda trumfkort gentemot väst är Nabuccoledningen, genom vilken naturgas från Kaspiska havet ska transporteras till Västeuropa via Turkiet. Men Erdogan har spelat detta kort ganska vårdslöst på senare tid: om Turkiets möjligheter att bli medlem i EU verkar dåliga hotar han att stoppa ledningsprojektet. Och i så fall skulle Turkiets värde som en bro mellan öst och väst försvagas ytterligare.
Men kanske är Erdogans linje inte helt osmart ur diplomatiskt perspektiv. ”Erövraren av Davos” har tidigare ordat om ”alternativ” som hans land har om européerna blir för svårflörtade.
Nyligen åskådliggjorde Turkiets president, Abdullah Gül, med sin resa till Saudiarabien vad hans premiärminister kanske har i sikte: en starkare roll för Ankara i den muslimska världen.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel