Tempus 2007 v 08

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07

Fritt fall i Zimbabwe

Experter och andra har i flera år förutspått Zimbabwes totala sammanbrott, men Mugabes regim har hållit sig kvar vid makten, och zimbabwierna har mot alla odds hankat sig fram. Men nu verkar situationen ohållbar.

I nästan sju år har ekonomin och livskvaliteten i Zimbabwe försämrats långsamt och kontinuerligt. Nedgången fortsätter även i år, men det finns en märkbar skillnad: det går fortare.
Faktum är att den ekonomiska nedgången nu går så fort att president Robert Mugabe, som har härskat de senaste 27 åren, börjar förlora stöd även inom sitt eget parti.
Den nationella energimyndigheten har de senaste veckorna varnat för att eldistributionen är nära ett sammanbrott; en störning i reningsverken har lett till ett nytt kolerautbrott i huvudstaden Harare; all samhällsservice i Marondera, en regionhuvudstad i östra Zimbabwe med 50 000 invånare, upphörde efter det att stadens pengar hade tagit slut och det inte gick att reparera någonting; och i Chitungwiza, strax söder om Harare, finns det bara el fyra dagar i veckan.

Regeringen höjde alla offentliganställdas löner med 300 procent för några veckor sedan. Men löneökningen är bara en bråkdel av inflationen, och Zimbabwes 110 000 lärare genomför en maskningsaktion för att få mera pengar. Deras nya löner uppgår till mindre än 60 dollar per månad enligt den zimbabwiska valutans värde på svarta börsen.
Läkare och sjuksköterskor har strejkat i sex veckor och kräver rejäla löneökningar, och sjukvården är näst intill obefintlig. Polischefen i Harare varnade i en PM, som läckte ut för en tid sedan, för att poliser var redo att göra upplopp om de inte fick en rejäl löneökning.
”Man kan notera en enorm försämring i levnadsstandarden de gångna åtta månaderna”, sade Iden Wetherell, redaktör för tidningen Zimbabwe Independent, i telefon. Han fortsatte: ”Hela infrastrukturen vacklar – standarden på hälsovården, skolan allting. Det känns som om saker och ting rutschar utför i snabb takt”.

Mugabe själv har också bekymmer. Det styrande partiet, som traditionellt har böjt sig för hans vilja, vägrade i december att stödja ett författningstillägg, som skulle ha förlängt Mugabes mandat med två år till 2010. Det oväntade motståndet från Zanu-PF avslöjade en spricka i partiet mellan Mugabes hårdföra stödtrupp och de s k moderaterna, som med fog befarar att Mugabe har fört landet till randen av kollaps.
Det som orsakade den akuta krisen – hyperinflationen – uppgick i förra månaden till 1 281 procent på årsbasis, och den har legat nära eller över tusen procent ända sedan i april i fjol. Hyperinflation har gjort staten bankrutt, åtta av tio medborgare eländigt fattiga och farit hårt fram bland landets fabriker och jordbruk. Löneökningarna har inte på långt när hållit takt med prisökningarna, och en del invånare i Harare klagar nu på att priset för bussbiljetter till och från arbetet lägger beslag på hela lönen.

De snabbt stigande kostnaderna har gjort det omöjligt för både den nationella och de lokala regeringarna att klara budgetar och för näringslivet att ha råd med råmaterial. Subventioner till grundläggande förnödenheter har tömt statskassan och underblåst korruptionen.
I ett försök att sätta fart på jordbruksproduktionen säljer staten bensin till bönderna till starkt rabatterat pris, varefter bönderna naturligtvis säljer den på den svarta marknaden för tio gånger mer, medan åkrarna ligger i träda.
Mugabe, som skyller alla problem i Zimbabwe på en västerländsk komplott, avvisar kraven på ekonomiska reformer. Regeringen vägrar devalvera Zimbabwedollarn, som bara är värd fem till tio procent av sitt officiella värde på den blomstrande svarta marknaden. Det betyder att utlandsvalutan, som behövs för att köpa viktiga importprodukter som reservdelar och konstgödsel, är slut.
Trots ganska god nederbörd kommer årets majsskörd att bli ännu mindre än fjolårets, som var en av de sämsta i mannaminne, berättar en biståndsarbetare.
Centralbankens svar på dessa problem var att olagligförklara inflationen. Var och en som från 1 mars till 30 juni höjer priser eller löner kommer att gripas och straffas. Bara ”ett starkt socialt kontrakt” om att sätta stopp för korruption och omstrukturera ekonomin kan sätta punkt för krisen, deklarerade centralbankschefen, Gideon Gono. Anförandet av Gono, som är en av Mugabes favoriter, sändes ut i riksradion, men i Harare kunde man inte höra slutet av talet på grund av elavbrott.

Mugabe, som är 82 år, fysiskt robust och mentalt pigg, har överlevt både internationell fördömelse och inhemska uppror förut. Men hyperinflationen undergräver regeringens kontroll över alla livets aspekter och därmed också över sin egen framtid.
”Den har redan tappat kontrollen och måste försöka återta den”, säger ekonomen John Robertson, som ofta kritiserar regeringens politik. ”Vi närmar oss processens brantaste sluttning. Regeringen säger att den kan fixa priserna, men de faktorer som orsakar prisökningarna kommer från så många håll att det är omöjligt för regeringen att kontrollera dem alla”.
Den sviktande kontrollen är uppenbar. Svarta marknaden, som redan blomstrar långt utom räckhåll för skatteindrivare och reglerare, kommer sannolikt att lägga en ännu större del av ekonomin under sig när regeringen fryser priserna i mars, eftersom butiker och andra näringsidkare inte kommer att vara lönsamma om de skall sälja till regeringens fasta priser.
Problemen med vatten och el har redan blivit akuta på grund av bristen på utländsk valuta och uteblivna löner till arbetare. En våg av elavbrott drabbade landet i början av januari när hundra elkraftsarbetare strejkade i protest mot dåliga löner.

Zimbabwes politiska opposition har aldrig iscensatt någon effektiv arbetsstrejk i protest mot de eländiga livsvillkoren, men offentliganställda – som är regeringens stödtrupper – har i år börjat arbetsskolka eftersom det inte finns pengar att betala dem löner, som man kan leva på.
Den genomsnittliga läraren tjänar t ex bara en fjärdedel av vad som behövs för att hålla en familj på sex personer borta från fattigdom. Militären, som var missnöjd med 300 procents löneökning i januari, kräver tusen procent.
Det växande antalet strejker har också gjutit mod i den zimbabwiska landsorganisationen, ett centrum för allmänhetens stöd och motståndet mot Mugabe, som nu vågar planera en generalstrejk.
”Zimbabwierna är normalt tåliga”, säger Jamal Jafari, som arbetar för Internationella krisgruppen i Zimbabwe. ”Men när detta är sagt måste man understryka att den skrämmande statistiken speglar ett samhälle där en stor andel av de offentliganställda och militären lever långt under fattigdomsgränsen. Regeringen förmår helt enkelt inte höja lönerna snabbt nog”.

Många experter misstänker att en politisk urladdning kommer inom några månader, eftersom Zanu-PFs olika regeringsorgan är oeniga om Mugabe skall beviljas ett förlängt mandat eller om det är dags att överlåta styrandet till mindre radikala krafter i partiet.
Få räknar med att det blir en demokratisk revolution; det enda rivaliserande partiet, Rörelsen för demokratisk förändring (MDC), är splittrat och saknar kompetent ledning.
Men på grund av det accelererande förfallet är Zimbabwe hur som helst på väg mot en politisk omvälvning, som åratal av diplomatiskt tjat och politiskt spel inte har lyckats åstadkomma.
MICHAEL WINES
Johannesburg
© 2007 TEMPUS/International Herald Tribune