Tempus 2009 v 14

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14

Försoning men inga eftergifter

Israels nye premiärminister, Benjamin Netanyahu, förhandlar gärna, men för hans del inkluderar målet för förhandlingarna inte någon självständig, palestinsk stat.

ISABEL KERSHNER
Jerusalem
När Benjamin Netanyahu tillträdde posten som Israels premiärminister riktade han några försonliga ord till palestinierna i ett anförande inför det israeliska parlamentet på tisdagen. Han talade bl a om förhandlingar i syfte att uppnå en permanent lösning på konflikten mellan Israel och palestinierna.
Men Netanyahu, ledare för det konservativa Likudpartiet, gick inte så långt som att öppet stödja en tvåstatslösning, vilket väcker farhågor om kommande motsättningar mellan Israel och USA.
President Barack Obama har nämligen tidigare sagt att en tvåstatslösning är ”livsviktig”. Netanyahu ogillar i grunden tanken på en suverän palestinsk stat och förespråkar i stället en mer begränsad form av självstyre för palestinierna.

Bara några timmar innan han svor eden som premiärminister sade Netanyahu att hans regering kommer att arbeta för fred via tre spår: ett ekonomiskt, ett säkerhetspolitiskt och ett politiskt. ”Vi vill inte utöva makt över palestinierna”, sade han. ”Enligt en slutgiltig uppgörelse kommer palestinierna att ha rätten att styra sig själva förutom på de områden som rör den israeliska statens säkerhet och existens”.
Netanyahu sade också att hans regering kommer att söka fred med hela den arabiska och den muslimska världen. Han talade också om hotet från islamistisk extremism: ”Det största hotet mot mänskligheten och mot Israel består i en radikal regim med tillgång till kärnvapen”, sade han med illa dold hänvisning till Iran.

Netanyahus regeringskoalition domineras av konservativa och religiösa partier, men den inkluderar även Arbetarpartiet, som företräder den israeliska vänstern och mitten. Netanyahu efterträdde Ehud Olmert, vars mittenparti, Kadima, blir det största oppositionspartiet i fortsättningen.
I Knesset, det israeliska parlamentet med 120 platser, röstade 69 lagstiftare ja till den nya regeringen; 45 röstade emot. Fem Labourledamöter, som hade motsatt sig ett erbjudande om att ingå i regeringen, avstod från att delta i omröstningen, och en arabisk ledamot var frånvarande.

Den 59-årige Netanyahu, som är född i Israel men tog en akademisk examen vid MIT i USA, har varit en av huvudpersonerna i israelisk politik i många år. Han var premiärminister 1996-1999. Hans dåvarande regering föll efter det att Netanyahu motvilligt hade ingått avtal med den palestinske ledaren, Yassir Arafat, om landöverlåtelser på Västbanken.
Arbetarpartiets ledare, Ehud Barak, behåller posten som försvarsminister i den nya regeringen. Utnämningen av Avigdor Lieberman till utrikesminister har väckt oro bland många i utlandet, eftersom han är en mycket frispråkig politiker som leder ett nationalistiskt parti och är mest känd för sin stridslystnad och ibland förolämpande kommentarer om araber.

Men den mesta kritiken mot Netanyahus regering i Israel gäller storleken på regeringen. Att den har så många medlemmar beror framför allt på Netanyahus försök att tillmötesgå sina koalitionspartners inbördes motstridiga önskemål. Med 30 ministrar och minst sju biträdande ministrar är regeringen den hittills största i Israels historia. Detta väcker farhågor om att den blir tungrodd och kommer att kosta mycket pengar i en tid när det gäller att spara.
1996 berömde sig Netanyahu av att ha bildat en ovanligt liten regering med bara 18 ministrar. Olmerts regering, som bildades i maj 2005, hade 25 ministrar.
I sitt första anförande som oppositionens taleskvinna beskrev Tzipi Livni, Kadimas ledare och f d utrikesminister, Netanyahus regering som ”uppsvälld och proppad med ministrar med ansvar för ingenting”.

Ur internationellt perspektiv är det fortsättningen på fredsprocessen som oroar mest. Resultatet av de israeliska valen i februari markerade en tydlig gir åt höger, vilket väcker tvivel på utgången av den pågående förhandlingsrundan, som inleddes på en USA-sponsrad konferens i Annapolis i USA i november 2007.
Netanyahu sade i tisdags att hans regering kommer att stödja ”en palestinsk säkerhetsapparat, som bekämpar terrorismen” – vilket av allt att döma var en referens till de styrkor som utbildas enligt ett USA-stött program, som ingick i ramverket för överläggningarna i Annapolis.
Netanyahu har till nu betonat sina planer på att investera i Västbankens ekonomiska utveckling. Hans vägran att stödja tvåstatslösningen har väckt skepsis och misströstan i det palestinska lägret, där man också oroas över att Netanyahus regering kommer att stimulera utbyggnaden av judiska bosättningar på Västbanken.

Den framstående palestinske bedömaren, Khalil Shikaki, säger att ekonomisk utveckling inte garanterar mot framtida våldsutbrott i de palestinska områdena. På en presskonferens i Jerusalem i måndags påpekade Shikaki att de senaste två intifadorna, upproren, bröt ut 1987 och 2000, när de ekonomiska förhållanden i de palestinska områdena var relativt goda.
Dessutom är den palestinska politiken komplicerad och i ständig omvandling. Islamistiska Hamas styr i Gaza, och president Mahmoud Abbas kontrollerar bara Västbanken. Abbas organisation, Fatah, inledde nya försoningssamtal med Hamas i Kairo på onsdagen. Förra försöket till en överenskommelse mellan Hamas och Fatah var fruktlöst.
Samtidigt ska det noteras att det finns israeler som tror på goda relationer med Washington framöver. ”Så länge som Hamas har makten i Gaza är vi osårbara”, tror statsvetaren Efraim Inbar vid Bar-Ilanuniversitetet. ”Under rådande förhållanden finns det ingen som kan tvinga Israel att göra någonting”, hävdar Inbar.
© 2009 TEMPUS/The New York Times