Tempus 2007 v 08

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51    2007: 01/2  03  04  05  06  07  08

Reglerna är till för att brytas

När en italiensk polisman omkom för några veckor sedan i våldet i samband med en fotbollsmatch blev det en väckarklocka för många italienare. Frågan är om det tragiska dödsfallet leder till större laglydighet.

Den lättsamma axelryckningen syns överallt och hela tiden, och den är en daglig påminnelse om att en del av Italiens charm är det faktum att italienarna inte bryr sig om regler. Italienarna själva är nästan lite stolta över sin tendens att smita från skatter, tränga sig före i köer, bygga hela kvarter utan tillstånd eller bara köra mot rött ljus, samtidigt som de röker eller pratar i telefon.
”Vi undervärderar lagen om orsak och verkan”, säger Lisa Tumino, som driver ett litet pensionat nära Vatikanen. ”Men vi övervärderar kanske naturlagarna”.
Denna klarsynta kommentar orsakades av en enda, enkel fråga: Varför hade fru Tumino, med sin krockade, vita Nissan, och ytterligare två dussin bilförare parkerat på Via delle Fornaci, när uppställningen av bilar där hindrade övriga bilar från att komma fram och gjorde trafiken ännu farligare och det dessutom var förbjudet att parkera där?
Fru Tomino svarar att i Italien finns inga regler som passar alla. Italienarna föredrar en mer individuellt anpassad rättvisa, som överensstämmer med verkligheten och den långa historia, som har skapat dagens verklighet. I det här fallet är det de trånga, gamla gatorna som inte erbjuder adekvata parkeringsmöjligheter.

Men det händer då och då att italienarna vaknar upp till den obehagliga sanningen att de ständiga regelbrotten kan skapa stora problem.
För några veckor sedan dödades en 38-årig polisman, far till två barn, i ett upplopp på ett fotbollsstadion på Sicilien. Detta skedde två år efter det att en lag, som föreskriver åtgärder för att stoppa huliganism, infördes och i stort ignorerades.
Av 31 fotbollsarenor, som undersöktes efter dödsfallet, var det bara sex som följde lagen.
I det här fallet gick ett liv förlorat (en del skeptiker hävdar dock att laglydnad inte hade kunnat rädda hans liv, eftersom upploppet ägde rum utanför anläggningen). I detta fall och många, många andra visar det sig att italienarnas charmigt bristande respekt för regler ofta får ganska ocharmiga följder.

Den politiske satirikern Beppe Grillo har på sin hemsida en lista över ledamöter i det italienska parlamentet och italienska medlemmar i EU-parlamentet, totalt 25 stycken, som har fällts för brott.
Så sent som för ett par veckor sedan rapporterade en italiensk tidning om att det existerar en liten bosättning utanför Neapel med 50 byggnader och totalt 435 lägenheter, varav ingen har bygglov. Under 2005 lär det ha byggts 31 000 olagliga hus i Italien.
I fjol placerade sig Italien sist på listan över lämpliga länder i Europa för amerikanska investerare att satsa pengar i. Utländska affärsmän klagar på komplicerade regler, både de som man rutinmässigt bryter mot och de som är omöjliga att förstå.
Paolo Catalfamo, som är VD för Amerikanska handelskammaren i Italien, kommer ihåg sina sex år som investerare i Italien. ”Det jag ägnade mest tid åt var att försöka förklara för mitt huvudkontor i San Francisco varför reglerna som de fick måste tolkas. De förstod inte att italienska regler kan betyda mer än en sak eller något annat än vad som står”.

Som det mesta i detta land, som vilar på många gamla både fysiska och mentala lager, är det ibland ganska svårt att förklara varför det är som det är. Standardförklaringen innefattar ofta Italiens fragmenterade historia, utländska makthavares ofta godtyckliga styre, lokala aristokrater och en kyrka av Guds nåde.
En del experter hävdar bestämt att den romerskkatolska kyrkan bär ett stort ansvar: Synder kan förlåtas; det finns ingen enhetlig standard för frälsning; varje persons liv vägs separat. Släktingar till en död kan be omkring 2 500 helgon att ingripa – ett system som passar utmärkt för den italienska individualismen.
Italienarna, som i flera sekler har hunsats av en girig och fientligt sinnad auktoritet, (sägs det), insåg att de bara kunde lita på familjen. Allt utanför familjen eller klanen kan ignoreras, bedras eller luras till eftergifter.
Vi är ett folk av helgon, hjältar, improvisatörer och fiffiga fifflare; och vi är framför allt mycket listiga”, var slutsatsen i en undersökning 1986 av italienarnas värderingar. Undersökningen konstaterade att italienarnas syn på livet och världen inte har förändrats märkbart under seklernas lopp. ”Vår list kommer sig av att vi misstänker att andra kommer att utnyttja oss om vi inte först utnyttjar dem”.

Staten har försökt kompensera sin svaghet genom att införa för många lagar. Alexander Stille, professor vid journalisthögskolan vid Columbia University, har skrivit många böcker om Italien. Han pekar på statistik från flera år tillbaka enligt vilken Italien har ungefär 90 000 lagar medan Frankrike har 7 325 och Tyskland 5 587. Men kontrollen av att lagarna efterlevs är dålig i Italien, och landet har också Europas långsammaste domstolar.
”Problemet med så många regler är att det är omöjligt att följa dem alla”, säger Stille. ”Det dysfunktionella systemet tvingar nästan Italienarna att bryta mot lagen”.
Mittenpolitikerna, som styrde Italien efter andra världskriget och många år framåt, var mycket korrumperade, men många anser att den laglösa kulturen nådde sin kulmen under Silvio Berlusconis politiska karriär. Stille anser att Berlusconi, som valdes till premiärminister två gånger, byggde upp en politisk stödtrupp av väljare, som fuskade med skatten och byggde illegala hus.
Efter det att Berlusconi hade blivit vald både 1994 och 2000 gav han också plikttroget amnesti åt personer med obetalda skatter och illegala husbyggen.

Under de senaste veckornas vrede över att en polisman dödades har många italienare frågat sig vad som kan göras. Svaret är, förmodligen och tyvärr, ett nej.
Premiärminister Romano Prodis regering är svag. Och nationella kulturer i Europa har traditionellt visat sig motståndskraftiga mot förändring, vilket frustrerar många som vill fördjupa samarbetet mellan Europeiska unionens 27 mycket olika länder.
Men optimisterna är hoppfulla: Catalfamo på handelskammaren påpekar att utlandets investeringar visserligen är jämförelsevis små, men det är ändå lättare att göra affärer i Italien idag än för tio år sedan. Andra noterar att den politiska klassen är gammal och inte kan fortsätta i evighet. Många säger att den unga generationen italienare är annorlunda än sina föräldrar.
”Ungdomarna reser mera, de surfar på internet och de kan flera språk”, säger Carlo Alberto Morosette, som arbetar på en av de statliga TV-kanalerna.
En sak till: livet i Italien är behagligt – maten, havet och den makliga takten. Levnadsstandarden har kanske försämrats något på senare år, men den är fortfarande anmärkningsvärt hög.
Med så mycket av livets goda är det inte underligt om viljan att förändra saknas.
IAN FISHER
Rom
© 2007 TEMPUS/The New York Times