Tempus 2009 v 11

Tidskriften

tidigare veckor:   01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11 12 13 14 15 16 17  18 19 20 21 22 23 24 25   26 27 28 29-30 31 32 33 34 35 36 37 38 39 40 41 42 43 44 45 46 47 48 49 50 51  2009: 01/02 03 04 05 06 07 08 09 10 11

Storstädning i skatteparadiset

Schweizarna måste kanske offra banksekretessen, och de undrar vad det betyder för deras välstånd.

MATHIEU VON ROHR
Bern
Egentligen, säger Thomas Borer, försöker han hålla sig borta från offentligheten, men ibland exploderar han, och nu är ett sådant tillfälle. Det som händer nu, säger Borer, gör honom mycket ont som schweizare. ”Man kan begå misstag, men man får aldrig begå samma misstag två gånger”, säger han.
Borer var på sin tid Edsförbundets ambassadör i Tyskland. Från denna tid finns minnen av hans extravaganta framträdanden tillsammans med hustrun Shawne och skandalrubriker i tidningarna angående en prostituerad som gjorde att Borer förlorade sitt jobb 2002.
Nu arbetar han som rådgivare till den ryske oligarken Viktor Wexelberg och har ett kontor med utsikt över Zürichsjön. Borers karriär tog fart på 1990-talet när han representerade sitt land i en allvarlig kris. Schweiz stod vid skampålen, därför att landets banker vägrade att betala ut pengar som tillhörde förintelseoffrens efterlevande. Den schweiziska regeringen tillsatte till slut en arbetsgrupp, och Borer blev dess chef. Han trädde bl a fram inför den amerikanska senaten för att förklara Schweiz roll i andra världskriget, och han medverkade till förlikningen mellan bankerna och förintelseoffrens efterlevande.

Nu seglar en ny kris upp på den schweiziska horisonten, och än en gång handlar det om bankerna och pressen på dem från omvärlden. Den här gången gäller det den schweiziska banksekretessen, en myt som dyker upp i spionthrillers och som ingår i landets identitet lika mycket som ost och klockor.
Det kom som en chock för Schweiz när storbanken UBS tvingades att lämna ut namnen på 300 misstänkta skattesmitare till den amerikanska skattemyndigheten. Amerikanerna hade hotat med att väcka åtal mot banken om den inte tillmötesgick kravet på namnuppgifter.
Den schweiziska finansinspektionen befarade att avslöjandet av kontoinnehavarnas identitet skulle leda till bankens undergång. Myndigheten hänvisade i stället till några nödparagrafer i banklagen och lämnade ut namnen själv. Några kontoinnehavare protesterade hos den schweiziska författningsdomstolen, men när den försökte stoppa namnutlämningen hade de amerikanska myndigheterna redan fått alla uppgifter.
Schweiz största bank hade uppenbarligen lockat amerikanska kunder att begå skattefiffel, vilket ledde till att banken tvingades betala 780 miljoner dollar i böter. Därmed hade den också på egen hand skadat banksekretessen.

”Ej förhandlingsbar” har generationer av schweiziska finansministrar påstått, samtidigt som de i verkligheten har lättat på sekretessen kontinuerligt under tryck från omvärlden. Nu ser panka regeringar i hela världen en chans att äntligen bryta banksekretessen och avslöja namnen på dem, som gömmer sina förmögenheter i Schweiz.
Regeringschefer allierar sig i jakten på skatteflyktingar. Bland jägarna finns Storbritanniens premiärminister Gordon Brown, Frankrikes president Nicolas Sarkozy, och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Den första måltavlan är Schweiz. Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling (OECD) överväger att placera Schweiz på en svart lista. G20-länderna, som är världens viktigaste industriländer, har demonstrativt uteslutit Schweiz från mötet i början av april. Regeringen i London överväger vissa åtgärder mot de s k skatteparadisen.

Schweiz står alltså än en gång vid skampålen, och än en gång förhåller sig regeringen i Bern passiv, vilket väcker kritik från alla håll och kanter. Än en gång är regeringen totalt överrumplad.
Finansminister Hans-Rudolf Merz drabbades i höstas av en hjärtattack och verkar fortfarande medtagen. När journalister för ett par veckor sedan frågade honom varför regeringen inte agerar svarade han argsint att han minsann inte arbetade på en varietéteater utan i en regering, som har ett fast sammanträdesschema. Vid det här laget har denna regering dock tillsatt en strategiutredning.
Men banksekretessen är inte längre ej förhandlingsbar för regeringen, och även bankerna börjar tänka om. Oswald Grübel, UBSs nye chef, sade i en intervju: ”Det är tveksamt om vi fortsättningsvis kan tillåta skattesmitare att gömma sina pengar bakom banksekretessen”.
I praktiken är banksekretessen redan uppluckrad. Regeringen har flera avtal med Europeiska unionen och USA, och när det gäller skattebedrägeri griper det schweiziska rättsväsendet in.
Schweiz överför varje år anonymt avdragen källskatt från förmögenheter till olika EU-länder. 2007 fick Tyskland 88 miljoner euro på detta sätt.
Men när det gäller vanlig skatteflykt, till exempel när någon bara förtiger en förmögenhet utan att förfalska urkunder, betraktas det som en ringa förseelse jämförbar med ett trafikbrott, och då gör schweizarna ingenting.

Det finns ett kompromissförslag som vinner allt bredare stöd även om det inte finns någon politisk majoritet för det. Schweiz skulle kunna ingripa mot utlänningars försök att gömma pengar men behandla de egna medborgarna enligt gamla principer. Det skulle tysta kritiken från utlandet.
För Christian Levrat, ledare för de schweiziska socialdemokraterna, går detta kompromissförslag inte långt nog. Han tycker att Schweiz en gång för alla måste bryta med det gamla och gå i spetsen när det gäller avskaffande av alla skatteparadis i världen. Det duger inte för Schweiz att bara reagera under press.
Till de vanryktade skatteparadisen hör också de brittiska öarna i Engelska kanalen och i Karibien. Därför är det lite märkligt att premiärminister Gordon Brown är speciellt hård i kritiken mot Schweiz. De schweiziska bankerna har för övrigt en helt annan affärsmodell, och de tjänar sina kunder även i deras hemländer.
Schweizarna har emellertid fortfarande världens största finansmarknad för privatkunder. I slutet av förra året fanns det 1 470 miljarder euro på schweiziska bankkonton. Ungefär 450 miljarder av dessa tillhörde privatkunder.

Den stora frågan är hur stor betydelse banksekretessen har för välståndet i Schweiz. Den socialdemokratiske ekonomen Rudolf Strahm är motståndare mot banksekretessen: ”Dess betydelse för ekonomin överskattas enormt”, säger han, ”framför allt i utlandet”.
Bankerna sysselsätter bara tre procent av alla schweiziska löntagare, och deras andel av bruttonationalprodukten är bara åtta procent – i goda år. De samlade banktillgångarna skulle kanske minska med en till två procent om sekretessen upphävdes, tror Strahm.
På ett kontor i Basel sitter Urs Philipp Roth, direktör för det schweiziska bankförbundet. Han verkar som om ingenting har hänt.
Det som hände med UBS var inget debacle utan ”ett enstaka, dåligt fall”, säger Roth. Det finns ingen anledning att betvivla banksekretessen. Han anser inte att den kan upphävas. ”Tänk er ett bord med fyra ben bestående av stabilitet, kompetens, livskvalitet och banksekretess. Om man tar bort det ena benet vacklar bordet”, säger han.

Att Schweiz skyddar skattesmitare är inte en moralisk anklagelse utan ett argument i konkurrensen mellan världens finanscentra. I Delaware i USA finns det till exempel bolagsstrukturer som gör att bolagsägarna i praktiken är omöjliga att se., påpekar Roth. Schweiz går för övrigt i spetsen för kampen mot internationell penningtvätt, och pengar, som afrikanska diktatorer har placerat i schweiziska bankkonton, har lämnats tillbaka för länge sedan.
”Det är förhastat att påstå att det finns ett smutsigt hörn i världen och att det hörnet är Schweiz, där man genast måste städa upp. Vi är inte de onda i denna värld”, säger Roth.
I dessa dagar spekulerar schweizarna om hur mycket svarta pengar som plockas ut just nu och hur mycket som sedan kommer att finnas kvar på kontona. 270 miljarder euro tror en tidning. ”Alla siffror är spekulation, eftersom ingen vet”, säger Roth.
© 2009 TEMPUS/Der Spiegel