Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
BARRY BEARAK
Johannesburg
Den blivande presidenten, som misstänks för bedrägeri
och utpressning, får laglig rätt att tillsätta
ämbetsmän, som antingen kan lägga ned åtalet
mot honom eller låta rättvisan ha sin gång.
Vad man än tycker om Sydafrikas förmodade näste
president, Jacob Zuma, (de flesta hyser extrema känslor åt
ena eller andra hållet) så står det klart att
hans tillträde på presidentposten blir ett test på
rättsstaten i ett land, som brukar beskrivas som Afrikas
demokratiska ankare.
Nästan alla sydafrikaner har länge undrat vad som händer
om eller när det uppstår en kollision mellan åtal
och presidentskap. Snart får de veta.
”Det är svårt att se en lösning som inte
på ett eller annat sätt försvagar landets institutioner,
inte bara i våra egna ögon utan i världens”,
påpekar den politiske bedömaren Adam Habib.
Parlamentsvalen äger rum 22 april, och den styrande Afrikanska
nationalkongressen, ANC, får nästan alldeles säkert
majoriteten av rösterna. Därefter väljer parlamentet
Zuma till president. Han är ANCs ledare och en man misstänkt
för att ha tagit emot 783 betalningar från en dömd
mutkolv.
Många i Sydafrika förväntar sig något
slags politiskt knep för att avvärja pinsamheten med
en statschef inför rätta.
Kommer en nyutnämnd riksåklagare att bestämma
att fallet saknar intresse? Kommer det ANC-dominerade parlamentet
att anta en regel som ger sittande president immunitet –
en s k Berlusconilösning efter immuniteten som Italiens premiärminister
åtnjuter.
Den senaste tiden har Zuma pratat om den kommande rättegången
som om den är en välkommen möjlighet för honom
att rentvå sig och ge sydafrikanerna en läxa i medborgaransvar,
inte en tung börda. ”Vi ska än en gång göra
något helt nytt i detta land. En president ställs inför
rätta för att svara på frågor och prövas”,
sade Zuma i en intervju med tv-kanalen Al Jazeera. Zuma avfärdade
misstankar om att han skulle använda sin makt för att
slippa rättegången och lovade att han kommer att överlåta
presidentposten till en kompetent kollega om han skulle fällas.
Alla tror inte på honom. Sydafrika är ett land med
mycket stora problem, bland annat den olyckliga blandningen av
fattigdom, arbetslöshet och oförlåtligt dåliga
skolor. Ändå är det Zumas eventuella brottslighet
– och alla turer i den juridiska processen – som dominerar
den allmänna debatten.
Diskussionerna urartar ofta. Förra året, när rättegångsbesluten
gick emot Zuma, beskylldes domarna för att vara fyllon och
kontrarevolutionärer av en del ANC-anhängare. En framstående
domare, John Hlophe, riskerar att bli avstängd på grund
av misstankar om att han försökte påverka domarna
i författningsdomstolen till Zumas fördel.
Många Zuma-anhängare anser att fallet mot deras ledare
är ett politiskt påhitt, eller åtminstone ett
fall av selektiv förföljelse. ”Om de griper honom
kommer han att leda oss från fängelset”, säger
Julius Malema, ledare för ANCs ungdomsförbund. ”Vi
är inte rädda att ledas av en president i brandgul fängelseoverall”,
tillägger Malema, som tidigare har deklarerat att han är
beredd att döda för Zumas skull.
För de misstänksamma, som är övertygade
om att Zuma till slut räddas av något fuffens, fick
sina farhågor styrkta för ett par veckor sedan. Schabir
Shaik, den förmögne affärsman som har dömts
för att ha mutat Zuma, släpptes fri på grund av
medicinska skäl efter att ha avtjänat bara 28 månader
av domen på 15 år. Den sortens milda behandling brukar
reserveras för obotligt sjuka straffångar, men skeptikerna
tror att Shaik kommer att vara på bättringsvägen
mycket snart.
Via en talesman förnekar Zuma inblandning i frigivningen,
men bara några dagar tidigare hade han sagt att han som
president skulle benåda Shaik, en nära vän från
befrielsekampen och ekonomisk rådgivare.
2005 konstaterade en domare att affärsmannen Shaik hade gjort
olagliga utbetalningar till Zuma i utbyte mot att denne jämnade
vägen för ett antal affärer, bl a ett mycket lönsamt
vapenkontrakt.
Enligt boken ”The Arms Deal in Your Pocket” av Paul
Holden betalade Shaik drygt 600 000 dollar till Zuma under en
tioårsperiod. Merparten av pengarna pytsades ut i småportioner
till familjesemestrar, sjukvårdskostnader, barnen och även
trafikböter. Det verkar som om Shaik ”på många
sätt skötte Zumas ekonomi och finansierade hans livsstil”,
skriver Holden, vars rön bygger på statliga dokument,
som antas vara korrekta.
Såvida det inte är fulare att ge än att ta måste
ANC-ledaren förklara arrangemanget bättre på rättegången
än vad hans vän Shaik gjorde. Shaiks dom överklagades
men fastställdes i högre instans 2006.
En rättegång mot Zuma äger förmodligen rum
först någon gång 2010 i KwaZulu Natal, långt
från regeringens säte. Om den följer samma mönster
som rättegången mot Shaik kommer den att pågå
i ungefär åtta månader.
Presidenten behöver förstås inte närvara
dagligen under rättegången. ”En åtalad kan
i teorin avstå från att framträda inför
rätten, men det vore inte särskilt klokt”, säger
Geoff Budlender, en av Sydafrikas främsta advokater.
Fallet drivs av Riksåklagarmyndigheten, men där
finns för närvarande inget tydligt ledarskap. Myndighetens
chef suspenderades i slutet av 2007 efter ett bråk med Thabo
Mbeki, som var president då. Senare drog en kommission slutsatsen
att riksåklagaren var ”en person med oklanderlig integritet”
och därför borde återinsättas på sin
post. Men Sydafrikas interimspresident, Kgalema Motlanthe, avskedade
honom ändå. Avskedandet har anmälts till domstol.
Motlanthe, som också är ANCs vice partiledare, verkar
inse att utnämningen av en ny riksåklagare bäddar
för en ny politisk storm. Han hävdar därför
att lagen bör ändras så att riksåklagaren
väljs från en lista, som sammanställs av ett oberoende
organ. Men tills lagen har ändrats är valet antingen
Motlanthes nu eller snart Zumas.
”Vem som än blir ny chef måste presentera ett
enormt övertygande argument om myndigheten lägger ned
åtalet mot Zuma”, säger juridikprofessorn David
Unterhalter, vid Witwatersranduniversitetet.
© 2009 TEMPUS/International Herald Tribune
