Tempus 2007 v 10

Tidskriften

tidigare veckor:  19  20  21  22  23  24  25  26  27   28 29/30  31  32  33  34  35  36  37  38  39  40  41  42  43  44  45  46  47  48  49  50  51  2007: 01/2  03  04  05  06  07  08  09

Diplomatin får en chans till

Till den planerade konferensen om Irak i Bagdad väntas även Syrien och Iran, två länder, som hittills knappast har haft något intresse av att minska motsättningarna i Irak.

Det måste ha varit ett mycket svalt mottagande som Hassan Kasemi Ghomi, Irans ambassadör i Bagdad, fick efter det att han hade lämnat sitt residens vid Tigris och begivit sig till konferenspalatset som gränsar till Gröna Zonen i Bagdad. Avståndet var bara ett par hundra meter, men det är en av de dödligaste sträckorna i hela den irakiska huvudstaden. Dussintals irakier har dödats i bombattentat i den beryktade korsningen mellan Karadat- och Marjamgatan.
Ghomi färdades denna korta, farliga sträcka för att träffa Mithal al-Alussi, en av Iraks skarpaste Irankritiker. ”Mullorna”, säger Alussi, ”låter sig inte avskräckas av någonting i Irak. De försörjer inte bara de shiitiska miliserna med vapen och pengar utan också milisernas värsta fiende, al-Qaida. Vi är rädda för Iran. Det är inte Amerika som hotas om Iran bygger en atombomb utan Irak”.
Iraniern Ghomi förhöll sig på goda grunder lugn inför Alussis utbrott, därför att det var redan klart att på lördag denna vecka arrangeras en konferens rum i Bagdad som i bästa fall kan förhindra ett nytt krig i Persiska viken.
Om konferensen bär frukt kommer den att följas upp med en ny konferens på ministernivå i Istanbul.

Första försöket

Alussi är en stark man i det irakiska parlamentets utrikesutskott. Han känner alla i departementet som är med och arrangerar konferensen, skriver dagordningen och konfererar med den amerikanska ambassaden, London och FNs säkerhetsråd. Ambassadör Ghomi kom inte till Alussi för att bråka utan för att ställa frågor. ”Teheran skickar bara professionella diplomater till Bagdad”, säger Alussi.
Inte bara Ghomi utan också Syriens utsända och hela staben hos den avgående amerikanske ambassadören, Zalmay Khalilzad, är spända på vad som kommer att hända. Jordanierna, ryssarna, turkarna och saudierna, som alla fortfarande har ambassader i Bagdad, förbereder sig för en diplomatisk sensation.
Efter flera månader av verbalt ordkrig slår sig nu USA och Iran ned vid förhandlingsbordet. Och Irak, som sedan fyra år har producerat det ena olycksbudet efter det andra, är både arrangör, orsak och skådeplats för det överraskande toppmötet.

Överraskande vändningar

Det mest överraskande är USAs plötsliga helomvändning. Utrikesminister Condoleezza Rice, som för inte så länge sedan fördömde regimen i Teheran, presenterade i förra veckan ”ett nytt diplomatiskt initiativ” i den amerikanska senaten.
Vad har det långvariga vapenskramlet tjänat till förutom att det har väckt krigsångest i en hel region? Var det genombrottet i en annan region med en annan skurkstat - Nordkorea – som ledde till omsvängningen i Mellanöstern?
Den iranska regimen intar liksom Irans ambassadör i Bagdad en nykter, avvaktande hållning. Bara två dagar efter det att Teheran hade meddelat att det tänkte delta i Bagdadkonferensen presenterade regimen där ännu en överraskning: president Mahmoud Ahmadinejad, som just hade tagit emot Syriens president Bashar al-Assad, reste under det gångna veckoslutet till Saudiarabien, som är USAs viktigaste allierade i regionen.

Våld härskar överallt

Irakierna har arbetat hårt för att konferensen skall bli av. Idén kläcktes redan i höstas ur en mycket svag position, berättar Iraks utrikesminister Hoshar Sebari. Att konferensen verkligen blir av är ett stort framsteg, eftersom ledande irakier som premiärminister Nuri al-Maliki och shialedaren Abd al-Azizz al-Hakim väldigt länge motsatte sig en regional konferens med argumentet att överläggningar mellan världspolitikens huvudaktörer skulle undergräva Bagdadregeringens suveränitet.
Frågan är nu vad konferensen kan betyda för Irak.
Nyktra lägesrapporter tecknar varje morgon bilden av ett land, som två miljoner irakier har valt att lämna på mycket goda grunder.
I torsdags i förra veckan rapporterades våldsamma sammanstötningar i Iskandarija, ca 40 kilometer söder om Bagdad, åtta döda och elva sårade. Tio lik på Bagdads gator. Gatubomber i Mosul och Bagdad: två döda, fyra skadade. Granatattacker i Habbanija 75 kilometer väster om Bagdad: fyra döda och 14 skadade. Strider mellan upproriska och regeringsstyrkor i Muktadija: ca tio döda, fem gripna. Likfynd i Mosul: 6 lik varav fem utan huvud.
Denna torsdag var en jämförelsevis lugn dag i Irak.

Allvarsord till Iran

Få tror att kursväxlingen i grannländerna Iran och Syrien kan leda till mer än ett ganska kortfristigt uppehåll i våldet.
De båda blodigaste fronterna – al-Qaida och sunnitiska miliser mot civila shiiter – lever sedan länge ett eget liv. Huruvida detta dagliga sektkrig kan stoppas i framför allt Bagdad hänger på den amerikanske befälhavaren, general David Petraeus, och den nya amerikansk-irakiska säkerhetsplanen för huvudstaden.
Washington har ett och annat att säga till Iran på konferensen om Teherans stöd till de shiitiska miliserna i Irak. Nästan samtidigt som Rice presenterade den nya diplomatiska linjen för den amerikanska senaten påstod USAs underrättelsechef, Michael McConnell, att Iran förser miliserna med avancerade vapen, som har kapacitet att förstöra pansarvagnar. Hundra antistridsvagnsprojektiler hittades nyligen av den amerikanska militären nedgrävda i en åker i närheten av Bagdads flygplats.
Att en attitydförändring i Iran nu skulle kunna bli avgörande för utvecklingen i Irak är en uppfattning som inte delas av Malikis nationella säkerhetsrådgivare, Muwaffak al-Rubai. Han påstår nämligen att Teheran upphörde med att ”blanda sig i Iraks inre angelägenheter för flera veckor sedan”.

Försiktig optimism

Men om man redan i förväg misströstar om att konferensen skall nå sitt mål, d v s att hjälpa Irak, varför råder det då sådan uppståndelse och påtaglig lättnad över att den blir av?
Det går inte att ta miste på de höga förväntningarna i Washington. Tony Snow, president George Bushs talesman, fann därför anledning att försöka dämpa optimismen genom att göra ”ett förtydligande”: ”Det blir inga bilaterala överläggningar mellan USA och Syrien respektive Iran inom ramarna för Irakkonferensen”, sade han.
Vita huset är vid det här laget bara berett att skicka ut försiktiga signaler om att det finns en vilja till ett första försök att förhandla. Washington gör vad det kan för att dämpa förväntningarna, eftersom farhågorna att USA och Iran inte lyckas komma överens är mycket stora.
Personer som Henry Kissinger, f d utrikesminister och nära vän till presidenten, betecknar den stundande konferensen på diplomatnivå som ”bästa möjliga inramning för förhandlingar med ärkefienden”. I klartext menar han att om allt går bra skulle det bädda för fortsatta förhandlingar på utrikesministernivå i Istanbul lite senare i vår.

Dayton som förebild

Det finns andra händelser på senare tid som underblåser optimismen – framför allt samtalen med Nordkorea. Även där skedde överläggningarna officiellt mellan sex länder, men genombrottet kom i hemliga överläggningar i Berlin mellan amerikanska och nordkoreanska diplomater.
Även förebilden Daytonavtalet, som 1995 satte punkt för kriget i Bosnien-Hercegovina, har inspirerat till ”grannträffen” i Persiska viken. Richard Holbrooke, som var en av de drivande krafterna bakom Dayton, pekade nyligen på en viktig skillnad mellan Dayton och den pågående processen i Mellanöstern: ”Då kunde vi hota med att bomba; nu kan vi bara hota med att dra oss tillbaka”.
Hur som helst verkar risken för ett krig mellan Iran och USA betydligt mindre nu än för bara några veckor sedan. Och det är det viktigaste av allt.

Iran på defensiven

Regionkonferensen och den planerade uppföljaren på ministernivå i april motsvarar exakt ett förslag, som Baker-Hamiltonkommissionen presenterade i december. Bush gav kommissionens förslag ett mycket svalt mottagande, men nu har han tydligen tänkt om.
Med den nya flexibiliteten i Washington försöker Vita huset nå flera olika mål i stället för att koncentrera sig på en enda strategi: Irak skall stabiliseras på sikt, förhållandet till Syrien skall omvärderas, och möjligheterna att nå en förhandlingslösning med Iran skall tömmas ut till sista droppen.
Bush och hans rådgivare känner sig uppenbarligen tillräckligt starka för att använda diplomati. ”Att driva upp priset” kallar Washington strategin. De ekonomiska sanktionerna, de båda hangarfartygen i Persiska viken och den saudi-amerikanska alliansen har, enligt Vita huset, gjort den iranska regimen nervös. ”Den har bekymmer”, säger Rice, och hennes statssekreterare, Nicholas Burns, säger till och med: ”Vi har fått dem på defensiven”.

Iran måste stoppa anrikningen

Burns, som handlägger frågan om Irans atomprogram för USAs räkning, noterade för flera veckor sedan att iranierna är beredda att förhandla. ”Vi har fått signaler från alla håll i världen att de är redo att börja prata”, säger Burns.
Den amerikanska regeringen kommer aldrig att slopa kravet på att Iran måste avbryta sitt urananrikningsprogram innan regelrätta förhandlingar kan komma till stånd. Tanken att USA skulle gå med på att sitta i förhandlingar i flera månader, kanske år, medan Teheran i lugn och ro fortsätter sitt atomprogram, ”är absurd”, säger Burns.
Den första omgången av den planerade tvådelade Irakkonferensen kommer att bevakas av Zalmay Khalilzad, som anses vara konferensens upphovsman, eftersom han föreslog den redan våren 2006. Hans förslag avfärdades då, förmodligen på inrådan av vicepresident Dick Cheney, som är den hårdaste Iranmotståndaren i Washington.
Cheney är, enligt insiderrykten, ”ganska frustrerad” över den vändning som saker och ting har tagit.

Sund skepskis

På den andra delen av konferensen, som förmodligen äger rum i april, är det Khalilzads efterträdare, Ryan Crocker, som skall övervaka konferensen. Han är den förste arabexperten som blir amerikansk ambassadör i Bagdad sedan invasionen.
I det amerikanska utrikesdepartementet betraktas Crocker som en paradisfågel, heavy-metal-fan och tokig i pickuplastbilar. Han känner väl till både Islamabad och Bagdad, och under Saddam Husseins första år bodde han en tid i Irak. 1979 var han stationerad i Irak, där han träffade sin hustru.
Crocker har alltid anmält sig som kandidat till de farligaste diplomatposterna. I Beirut 1983 grävde han, indränkt i blod, efter människor som hade begravts levande i ruinerna efter ett bombanfall mot den amerikanska ambassaden. Anfallet kom från Hizbollah, och 64 människor miste livet.
Crocker delar inte precis Bushadministrationens optimism, snarare tvärtom: redan 2002 varnade han, i en sex sidor lång PM till dåvarande utrikesminister Colin Powell, för att det fanns risk för våld mellan Iraks shiiter och sunniter och för att Saudiarabien skulle komma att försöka undergräva Syriens och Irans inflytande.
Titeln på Crockers PM löd: ”Den perfekta stormen”.
GEORG MASCOLO och BERNHARD ZAND
Bagdad och Washington
© 2007 TEMPUS/Der Spiegel