Tempus
|
|
Tidskriften
|
tidigare veckor: |
Italien och Libyen satsar på att stoppa flyktingströmmen över Medelhavet med hjälp av patruller. Men det är nog inte rätt metod för att hindra nya flyktingtragedier. Människosmugglarna väljer bara andra, ännu farligare rutter.
ALEXANDER SMOLTCZYK
Palermo
Sanden är likadan, kanske är det samma sand. Sanden,
som skiftar i rött och är fin som damm täcker stränderna
mellan Syrakusa och Gela på Sicilien. Det är ingen
tvekan om att det är ökensand, och den som tar sig från
Saharaöknen i Libyen till Siciliens kust känner igen
sanden, vet hur den smakar och hur den bränner när man
andas in.
”De kom förbi här och en vinkade till mig”,
berättar Carmelo Barbagallo, som driver restaurangen La Giara
i hamnen i Portopalo. Han befann sig för ett par veckor sedan
på Siciliens yttersta sydspets, när 249 båtflyktingar
steg i land iklädda skidanoraker från något lager
och med fickorna fulla av ökensand från olika läger
i den afrikanska öknen. ”Tre gravida kvinnor kom med
båten”, tillägger Barbagallo.
I hamnen utanför hans restaurang ligger tre knappt sjödugliga
båtar, som är övermålade med idylliska landskapsscener,
lyckotecken och lovord till Allah. ”Ingen här begriper
att de lyckades ta sig hit”, säger Barbagallo. ”Utan
lanternor och utan proviant. De måste ha varit så
desperata och förtvivlade att döden inte framstod som
ett hot”.
Den senaste båten kom också från Libyen, liksom
den som några timmar senare spolades upp på land med
165 människor ombord vid Scoglitti, sju mil längre upp
på kusten. Ungefär lika många passagerare hade
den båt som några timmar tidigare hade kantrat bara
några sjömil utanför den libyska kusten. 20 överlevande
drev omkring bland liken efter sina medresenärer.
Den internationella migrationsorganisationen tror att minst 230
människor omkom denna dag, däribland 69 kvinnor och
två barn. Man har hittat ett hundratal lik.
Medelhavet har blivit en enda stor kyrkogård utanför
porten till Europa.
En fiskebåt med 357 människor ombord togs på
släp av den italienska bogserbåten Asso 22 och bogserades
tillbaka till Tripoli. Kaptenen på Asso 22 berättade
om ”apokalyptiska förhållanden”. Hundratals
människor satt packade på varandra, och figurerna som
avtecknade sig i ljuset av hans lysraketer ropade förtvivlat
på hjälp.
Vinden för inte bara med sig sand från Sahara utan
också människor, och detta har pågått ända
sedan Paulus strandade på Malta och Maria Magdalena, enligt
legenden, i Provence.
Sedan 1988 har nästan 14 000 människor mist livet under
flykten till Europa. De har kastats överbord, törstat
ihjäl, drunknat eller mördats. 14 000 är det officiellt
registrerade antalet. De kan vara många fler.
Det finns geopolitik bakom bilderna på utmattade skeppsbrutna
afrikaner. Människohandlarnas rutter och last avgörs
i Europas huvudstäder. Det handlar om naturgas, olja och
uran. I slutet av mars reste till exempel Frankrikes president,
Nicolas Sarkozy, till Niger och såg till att den franska
atomkoncernen Areva garanteras tillgång till uran fram till
2030. Samma uran förser flyktingbåtarna med passagerare,
”Tusentals unga män flyr från Niger och kriget
om kontrollen över urantillgångarna där”,
säger Laurence Hart vid Internationella migrationsorganisationen.
”Alla drar till Libyen”,
Italiens Silvio Berlusconi slöt 2008 ett avtal med Libyens
statschef, Muammar Ghadaffi: ”Vi kommer att få mera
gas och bensin från Libyen och färre illegala invandrare”,
deklarerade Berlusconi, som utlovade fem miljarder dollar i skadestånd
till Libyen för den tid, som landet var italiensk koloni.
Vapenkoncernen Finmeccanica ska dessutom, för Libyens räkning,
utveckla ett satellitsystem för övervakning av flyktingrutterna.
Till saken hör emellertid att en övervägande del
illegala invandrare anländer helt lagligt per flyg med turistvisum
till Italien, och sedan går de under jorden. Båtflyktingarna
är en minoritet förtvivlade, som inte har en chans att
släppas in på något konsulat.
I Warszawa finns Frontex – EUs byrå för operativt
samarbete när det gäller de yttre gränserna. De
program som används heter Hera och Nautilus, och de syftar
till att uppehålla flyktingarna så långt från
EUs gräns som möjligt. Den förre tyske inrikesministern,
Otto Schily, föreslog 2004 att man skulle inrätta läger
för asylsökande i Afrika: ”Afrikas problem bör
lösas i Afrika”, sade han.
Det italienska inrikesdepartementet i Rom har i detta syfte utrustat
Egypten och Tunisien med kustbevakningsbåtar, terrängfordon,
mörkersikten och annan avancerad teknik samt anordnat utbildningskurser.
Libyen meddelade för sin del att det skulle förstöra
tältstäderna som hade vuxit upp på libyskt territorium
och samla ihop alla ”illegala utlänningar” för
att utvisa dem i klump. Men denna plan har av allt att döma
lagts på hyllan sedan Ghadaffi i februari tog över
ordförandeposten i Afrikanska unionen (AU).
Hjälporganisationer har berättat om deporteringar i
öknen, om fångläger i Libyen och Senegal där
misshandel och våldtäkter praktiseras och där
barn lider av undernäring. Den som lyckas ta sig ut ur sådana
läger tycker förmodligen inte att en nattlig färd
över Medelhavet är särskilt skrämmande.
Antalet illegala båtflyktingar, som landsteg i Italien förra
året uppgick till 36 952.
I förra veckan reste en italiensk polisdelegation till
Libyen för att diskutera den gemensamma patrulleringen med
sammanlagt sex båtar. För första gången
kommer gränsskyddet i ett EU-land att agera i libyska vatten.
Flyktingar som ertappas och fångas in kommer att placeras
i libyska utvisningsläger, där de inte har någon
möjlighet att söka asyl, vilket annars garanteras av
den italienska författningen.
Inrikesminister Roberto Maroni, som företräder Lega
Nord, har sagt att den illegala invandringen från Libyen
kommer att upphöra så fort patrulleringen börjar
15 maj.
Men det är inte alls säkert. Det enda som är säkert
är att ju mera kontroll desto farligare rutter väljer
flyktingsmugglarna och desto fler människor omkommer under
flykten.
Sedan Frontex med framgång blockerade passagen från
Senegal till Kanarieöarna måste flyktingar ta omvägen
genom Sahara och Libyen. Och eftersom datumet ”15 maj”
har spritt sig, skyndar sig människohandlarna i Libyen att
skicka iväg sina båtar utan att ta hänsyn till
väder och vind. Så många som möjligt packas
ombord på båtarna. Det pågår ett slags
utförsäljning av båtplatser i de libyska hamnarna.
24-årige Hussein Gopalgong, jordbruksstuderande från
Bangladesh, har allt det där bakom sig. Klädd i en anorak
som skulle duga i Arktis har han nått målet som alla
eftersträvade – även de deporterade och döda.
Han står vid ingången till upptagningslägret
i Cassibile söder om Syrakusa. Resan från Tripoli kostade
tusen dollar. Han har sökt asyl och fått ett tillfälligt
id-nummer. Nu kan livet börja.
I närheten av Gopalgong står Tonino, chef för
flyttfirman Magliocco & Söner. Han säger vad alla
italienare tänker, påstår han själv. Han
pratar om tbc, aids och ”det ljuva livet” i flyktinglägret,
om flyktingarnas arrogans och olagliga affärer och om pengarna
som de får utan att göra någonting. ”Men
om man säger något kallas man genast för rasist.
Ingen vågar säga något, inte politikerna, inte
medierna inte rättsväsendet. Det måste finnas
en orsak, eller hur?”, klagar Tonino.
Hussein Gopalgong lyssnar artigt på klagosången. Han
talar inte särskilt bra italienska ännu. Tonino fortsätter:
”Flyktingarna kan den italienska lagen bättre än
vi. Om deras asylansökan avslås ger de sig iväg,
titta bara!”, säger Tonino och pekar på ett skjul
av brädor och korrugerad plåt strax utanför lägret.
Men anblicken av den eländiga bostaden gör honom tydligen
lite mer försonlig: ”De är arma stackare precis
som vi”, säger han.
På Sicilien vet man hur det känns att tvingas hemifrån.
Tidningen Gazetta del Sud rapporterade för en tid sedan att
antalet utvandrare från Ragusaprovinsen ökar igen.
”Utvandrarspöket har kommit tillbaka” löd
rubriken.
”Om det skulle bli krig här blir det ett krig mellan
oss fattiga, som alltid, eller hur?”, frågar Tonino.
Hussein Gopalgong ler inne i anorakhuvan. Han verkar väldigt
glad och lycklig bara över att ha kommit så här
långt.
© TEMPUS/Der Spiegel
